Kultur

Inte utan mitt gevär

Att skriva historia utan män går ­utmärkt – men inte utan manlighet. Michelle Muntau upptäcker en ny tidskrift.

Hon håller huvudet högt. Blicken stadig. Det korta håret blåser i vinden. På ryggen ett gevär. I bakgrunden Barcelonas hustak. Det svartvita fotografiet bryts av med en gul text: »Milicianas – kvinnorna i spanska inbördeskriget.« Så ser det ut, omslaget till Historiskan, Sveriges första kvinnohistoriska tidskrift som lanseras lagom till påsk.

På senare tid har det gjorts en mängd försök att bryta trenden med den mansdominerade historieskrivningen. Dagens Nyheter visade nyligen att männen dominerar 87 procent av historieböckerna i grundskolan. Något som väckte vrede: Kvinnorna måste in! Annars förvrängs vårt förflutna.

Att en tidskrift som Historiskan kommer nu är inte så konstigt. Desto mer intressant är dess omslag. I stället för en man syns en kvinna, i övrigt ser det ut som på vilken historietidskrift som helst. Det är krig, våld och rock ’n’ roll. Det säger något om hur svårt det är att slå sig fri från den traditionella historieskrivningen. Den manligt kodade.

historiskan

Omslaget på Historiskan.

Dags alltså att inte bara få in kvinnorna i historien utan också att börja ifrågasätta den historiske mannen. Hur ser han ut?

Låt oss ta senaste numret av Världens Historia som exempel, prytt med rubriken »Djingis khans största seger« och en illustration av den mongoliske härskaren. Omslaget är typiskt för genren och påfallande likt Historiskans. Djingis khans hållning är rak, blicken likaså. Ögonen, delvis täckta av en hjälm, är mörka. Håret blåser i vinden. En pilbåge slängd över axeln. Inne i tidningen beskrivs Djingis khan, som för övrigt betyder världshärskare, som kallblodig, skarpsint och logisk. Han var en »skicklig krigare« med »bra ledarpersonlighet«. Passagen om hans familjeliv är en beskrivning av hur han får en »prinsessa på köpet« när en kejsare vill få honom att släppa en belägring. »Hon blev hans fjärde hustru.«

Majoriteten av tidskrifternas bilder föreställer män, och majoriteten av texterna handlar om krig. Gestaltningarna från slagfälten är detaljrika.

Samma historieskrivning går igen, och förstärks, i Hollywoodfilmer.

Också här reproduceras myten om mannen som människa och kvinnan som kön. Paradoxalt nog får mannen även förkroppsliga det övermänskliga. Kanske hänger det ihop med vår önskan om vad människan ska vara kapabel till att göra? Vi har gett mannen i uppgift att uppfylla allas våra drömmar.

Så det är inte särskilt förvånande att just historiska dramer ingår i drömfabrikens basutbud.

gladiator

 »Gladiator« – med Russell Crowe.

»Are you not entertained?«, ropar en muskulös, blodig och ilsken Maximus – spelad av Russell Crowe – efter att ha huggit huvudet av oräkneligt många kombattanter. Gladiatorpubliken är först tyst men brister sedan ut i ett öronbedövande jubel. Hollywoodsuccén »Gladiator« om en romersk general vars familj dödas av kejsaren och lyckas fly men förslavas och tvingas bli en gladiator, är nog det mest flagranta exemplet på en historisk film med en maskulin, atletisk och brutal man i huvudrollen.

Men dramaturgin skiljer sig egentligen inte så mycket från mer dagsfärska Hollywoodskildringar av historiska personer. Ta bioaktuella »American Sniper« om legenden Chris Kyle, soldaten som dödade minst 160 personer i Irakkriget och som utnämnts till att vara den dödligaste prickskytten i USA:s militärhistoria. I filmen, baserad på Chris Kyles självbiografi och regisserad av Clint Eastwood, lyfts han fram som en krigshjälte. Trots att Kyle mår psykiskt dåligt av sina våldsamma handlingar är det tydligt att det han och de andra männen gör är en nödvändighet. För att skydda de goda människorna från »barbarerna«. Hans hustru och barn som väntar på honom hemma i Texas blir en symbol för denna godhet, samtidigt som maken knäpper andras barn i Irak.

I filmen säger Kyle att han ångrar att han inte dödat fler, då varje död fiende innebär att fler av »hans män« överlever. Han är själva personifieringen av en patriot och soldat. Genom våldet, som ses som ett nödvändigt ont, blir han en riktig man.

»American Sniper« har kritiserats för att vara både rasistisk och våldsförhärligande. Samtidigt var det den film som drog in mest pengar i USA förra året.

Hollywoodfilmen har inte särskilt hög trovärdighet som historiskt sanningsvittne, ändå har den stor påverkan på vår syn på det förgångna. Hur kvinnor och barn tvingas dö för att mannen ska få anledning att ta till våld. Genom våldet förverkligar han sina mål. Blir en hjälte.

När filmen om Alexander den store kom 2004 med Colin Farrell i huvudrollen, blev det stort rabalder. Vissa tyckte att han var för bisexuell, andra tyckte att han var för heterosexuell. Vissa tyckte att han var för vit och andra tyckte helt enkelt att filmen var riktigt dålig. Få var nöjda med hur historien gestaltades.

Trots att Farrell ses erövra stora områden och spelar den fältherre som historieböckerna beskriver, var det hans sexuella läggning som fick hans manlighet och storhet att spricka för många.

Man ville helt enkelt att en Hollywoodfilm skulle vara så sanningsenlig som möjligt. Som om man visste hur han var i verkliga livet, Alexander den store.

I den nyutgivna boken »Göra män« försöker författaren och socionomen Mats Söderlund göra upp med machoidealet som pojkar uppfostras till att vilja vara. Han tar upp en TED-föreläsning med skådespelaren och grafiska formgivaren Colin Stokes, där han talar om tecknad film. Flickor har seriefigurer som Mulan, Merida och Lilla Sjöjungfrun som förebilder, menar han. De som kämpar mot patriarkatet och vinner frihet att utvecklas som människa. Samtidigt, skriver Mats Söderlund, »får pojkarna lära sig att döda monstret, vinna kriget och kamma hem priset som är en rädd, svag och övergiven flicka utan repliker«.

Hollywoods funktion som uppfostringsanstalt för våra barn ska nog inte underskattas.

Men även museerna, som anses ha en hög trovärdighet i sin förmedling av hur historien sett ut, reproducerar en ensidig bild av den historiske mannen. Som mestadels vit, heterosexuell och glorifierad.

– Det kan till exempel vara hjälten som erövrar ett »ingenmansland«. Fast det bodde människor där tidigare är detta oftast underordnat i historien, säger Wera Grahn, docent i genusvetenskap, som specialiserat sig på museers verksamhet ur ett genusperspektiv.

Orsaken till att historieskrivningen ser ut så här har att göra med att historia som akademiskt ämne växte fram under just 1800-talet. Plötsligt fanns det män som kunde kalla sig historiker. Som kunde berätta hur det faktiskt hade gått till förr i tiden. Och de förutsatte, när de började skriva ner historien, att männen alltid hade haft den ultimata makten. Men varför gjorde de det?

– 1800-talet är det mest ärkepatriarkala århundradet som finns. Männen har sällan varit så dominerande som under denna tid, säger Dick Harrison, professor i historia.

Hade bara 1800-talets historiker varit lite mer noga med sin källgranskning, hade de sett att kvinnor haft mycket större inflytande än vad som tillskrevs dem. I boken »Den dolda kvinnomakten« skriver Dick Harrison, med flera, om bortglömda betydelsefulla kvinnor. Christina Piper är ett exempel av många, som under det stora nordiska kriget (1700–1721) blev en inflytelserik entreprenör. I en tid då 200 000 svenska män dog på slagfältet och kvinnorna fick ta deras platser och ansvara för gårdar och företag, byggde hon ett av Sveriges största brukssamhällen. Där man till och med använde en egen valuta med hennes initialer på.

Under 1800-talet växte sig även nationalismen starkare. Männen skulle vara heroiska och symbolisera nationens styrka. Kvinnan var den som skulle räddas från fienden.

– Männen anses vara de naturligt dominerande individerna under 1800-talet, som tar ställning och är handlingskraftiga. Männen uppfinner saker och går ut i krig, konstaterar Dick Harrison.

Det som i våra dagar anses vara manligt och kvinnligt formulerades således för nära två sekel sedan.

Krig, våld och rock ’n’ roll fortsätter troligen att pryda historietidskrifternas omslag i hyllorna en bra tid framöver. Trots kvinnans intåg. Det handlar till syvende och sist om vad som anses viktigt i ett samhälle. Vad som har status. Krigshjältar – män och nu också kvinnor – hyllas medan de som förändrat världen på ett fridfullare sätt får nöja sig med mindre uppslag och biroller i Hollywoodfilmer. Otack är inte bara världens lön, utan också historiens.

Utställningen »Den dolda kvinnomakten« visar tjugo slottsfruars liv i salar de byggt, verkat och dött i på Skarhults slott i Skåne. Historiskan finns i butik den 2 april.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera