Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vårt behov av skuldsanering

»Är inte jag och endast jag ansvarig för vad jag gör och säger? Välkomna till ännu en metaanalys!«

För inte så länge sedan brukade jag, er trogne krönikör, mest använda detta utrymme till självupptaget trams. Men på sistone har jag i stället försökt pressa in snåriga metaanalyser av samhällsdebatten på de 3 500 tecken jag har till mitt förfogande. Vadan denna trista utveckling? Jag skyller på samhället, så klart.

Men är det okej att skylla på samhället? Är inte jag och endast jag ansvarig för vad jag gör och säger? Välkomna till ännu en metaanalys! Frågan är aktuell inte minst genom debatten om hur man ska hantera att folk åker till Syrien och Irak för att bli IS-krigare. Bör man fokusera på socio-ekonomiska faktorer och rehabilitering? Eller är allt sådant dumt vänsterpjosk som urskuldar de verkligt skyldiga?

Frågan om skuld återkommer ständigt i både stort och smått. Själv har jag funderat på den sedan fildelningsdebattens storhetstid. Då sa somliga ungefär så här: Film- och skivbolagen får skylla sig själva som håller fast vid föråldrade affärsmodeller och kräver att få sälja plastbitar med abnormt höga vinstmarginaler. Varpå andra svarade ungefär: Ett brott är ett brott och eftersom film- och skivbolag är brottsoffren så kan skulden aldrig ligga hos dem.

Så vitt jag förstår bygger motsättningen på ett kategorimisstag, på en sammanblandning av ett praktiskt skuldbegrepp med ett juridiskt-moraliskt. Om ett brott begås kan man å ena sidan fråga: Vem är den moraliskt skyldige, som i en ideal värld borde ha handlat annorlunda? Å andra sidan kan man fråga: Vem hade i den verkliga världen haft störst chans att förhindra brottet? Båda diskussionerna är relevanta, men att föra den ena i termer av den andra är meningslöst.

För att återkomma till IS: Vems fel är det att folk nu massakreras under deras styre? Tja, ur ett moraliskt perspektiv: mördarnas och deras ideologers fel, förstås. Bara de själva skulle hävda något annat. Ur ett mer realpolitiskt perspektiv kan man dock – exempelvis – konstatera att det nog var en dålig idé att destabilisera hela regionen genom att invadera Irak utan plan för fortsättningen.

Och vems fel var andra världskriget? Den moraliska skulden ligger rimligen hos Hitler och dem som stödde honom. Bara nazister skulle hävda något annat. Men icke desto mindre: för att rent praktiskt förhindra katastrofen, så borde första världskrigets segrarmakter ha utformat Versaillesfördraget annorlunda (antingen mildare eller hårdare, det är den praktiska diskussionen, som har väldigt lite med Hitlers ondska att göra).

De olika skuldbegreppen är för övrigt inte en höger-vänster-fråga. I vissa sammanhang överger även borgerligheten den individuella moralen, för att i stället skylla på samhället. Vi skattesubventionerar exempelvis bostadsägares köksrenoveringar, för att minska incitamentet att betala hantverkare svart. Med andra ord: det är de höga skatternas fel att vissa smiter från dem, och man hanterar det praktiskt genom att muta särskilt brottsbenägna grupper att begå färre brott.

Ett sista exempel: om du lämnar ditt bagage obevakat på tågstationen och någon stjäl det, så är det bara tjuven som är moraliskt skyldig – det är bara honom vi behöver tycka illa om – men det innebär inte att du inte i praktiken har dig själv att skylla. Är detta en extremistisk argumentation som legitimerar stöld? Fråga ditt försäkringsbolag vad det anser om saken.

Att kunna hålla isär olika typer av skuld ger inte automatiskt svar på svåra frågor. Men det ger åtminstone en chans att tala om dem utan att tala förbi varandra. Med detta sagt lovar jag att ta mitt individuella ansvar, och snart återgå till att vara rolig igen. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera