Dolt i marginalen

En statsbudget kan betraktas på många sätt.

Det vanligaste är reformerna. Listan på regeringens satsningar brukar fylla medierna veckorna fram till dagen för budgetpresentationen så att det då knappt finns något mer att berätta. En hel del uppmärksamhet får också förslagen till finansiering: besparingar som ska göras, skatter som ska höjas.

Mer ovanligt är att se budgeten i sin helhet. Här fanns den kanske mest intressanta nyheten i Magdalena Anderssons vårbudget. En nyhet som inte alls fick samma uppmärksamhet som reformerna. Och som är i en helt annan storlek i pengar räknat.

Det handlar om »budgeterings-marginalen«.

Alltså den buffert som regeringen har mellan sina faktiskt budgeterade utgifter och det statliga utgiftstaket, som är maxgränsen enligt budgetreglerna. Den brukar normalt ligga på ett antal tiotals miljarder kronor, men ser i den nya budgeten ut att slå något slags rekord.

I vårbudgeten prognosticeras nu att marginalen blir mellan 40 och 50 miljarder kronor för vart och ett av åren 2015–2017 för att sedan växa och bli hela 70 miljarder 2018 och över 100 miljarder 2019. Sammanlagt handlar det om 300 miljarder som staten i teorin kan sätta sprätt på utan att bryta mot utgiftstaket.

Huvudförklaringen finns i att regeringen i budgetpropositionen föreslår ganska stora höjningar av utgiftstaken de kommande åren. Som Fokus har berättat föreslog Magdalena Andersson redan i den budget som hon la fram i höstas att utgiftstaken framöver skulle följa ekonomins utveckling i stort. Detta efter att taken, som sätts i kronor, under många år minskade när ekonomin växte. Andelen har gått från strax under 33 procent av BNP 1997 till dagens nivå på runt 28 procent. Där vill den nya regeringen att den ska stanna. (I den budget som las fram förra veckan stiger till och med andelen något fram till 2019, men det beror på att de föreslagna taknivåerna är desamma som planerades i höstas, medan prognosen för BNP har dragits ned).

Detta gäller alltså maxgränsen. Den utgiftsnivå som regeringen de facto föreslår i budgeten växer inte alls lika mycket som utgiftstaket. I relation till BNP spås till och med utgifterna minska successivt år för år, till 26,4 procent 2019. Det gör att statens budget, som den är föreslagen nu, innebär en minskning av den offentliga sektorns andel av Sveriges ekonomi i stort, till under 50 procent!

Kommer det bli så? Eller har Magdalena Andersson några planer för de där 300 miljarderna?

Det är svårt att tro att hon skulle föreslå höjda utgiftstak om regeringen inte hade för avsikt att utnyttja det utrymme som detta ger längre fram. Frågan är till vad.

Redan två dagar efter att budgeten lades fram presenterades uppgörelsen där försvaret får ytterligare ett par, tre miljarder om året fram till och med 2020. Utgifter som inte fanns med i budgeten som nyss presenterats. Men Magdalena Andersson hade redan flaggat för att ökade försvarsanslag skulle komma att få plats under utgiftstaken. 10 miljarder är som sagt ingenting mot 300.

Det blir alltså sannolikt mer av ökade utgifter. Värt att komma ihåg är att statens utgifter kan öka utan andra skäl än specifika reformer. Om kostnaderna för sjukförsäkringen till exempel blir högre än väntat äts en del av budgeteringsmarginalen upp. Men det skulle få konsekvenser. Statsfinanserna skulle hamna allt längre från det överskottsmål som fortfarande gäller, trots att finansministern förkunnat att hon vill avskaffa det.

Regeringen bekänner sig också fortsatt till principen om att reformer ska finansieras krona för krona. Om det nya utrymmet under taken ska användas för det, vilka skatter ska då höjas? Vilka besparingar ska genomföras?

Den frågan är fortfarande obesvarad.

Text: