Tro, hopp och hippies

Torbjörn Nilsson, redaktör här på Fokus, förbjuder mig att använda ordet »jag« i långreportage. Det gör han dels av principiella skäl (han anser det fjantigt att säga »Jag undrar om inte himlen är röd« i stället för bara »Är inte himlen röd?«), dels för att jävlas. Över mina krönikor har han dock inget inflytande, och här strösslar jag med vilka personliga pronomen jag vill. Så jag tar tillfället i akt att göra ett tillägg till min artikel i förrförra numret om katolicismen i Sverige.

Den högsta formen av kommunikation är när man får ta del av en människas världsbild inte i direkta påståenden utan via omvägar, via bilder hon tecknar av verkligheten. Tv-serien »Black Mirror«, till exempel, tycks vara skriven av ett gäng teknikfientliga, konsumtionshatande hippies. Hade jag träffat dem och lyssnat till deras åsikter i oförädlad form hade jag avskytt dem. Ändå älskar jag »Black Mirror«. Det är första gången jag sett, konkret och gestaltat, vad folk med liknande åsikter faktiskt menar med sina domedagsprofetior. Konsten har den förmågan. Den tvingar utövaren att övertyga i stället för att övertala; att sjunga i stället för att pladdra.

Så som med konsten, så ock med religionen. Sara Skyttedal och Erik Helmerson, som intervjuades i min artikel, har sina offentliga agendor och särskilda uttryck. De har alltid varit många snäpp bättre än flertalet av sina kolleger, men den ena är trots allt partipolitiker och den andre ledarskribent. Först när jag fått dem att prata om någonting annat, eller rättare sagt när jag fått dem att beskriva själva grundlandskapet för sina perspektiv snarare än valaffischers och ledarsidors blanktomma ytor, påminns jag om att även politiker och opinions-bildare har en människa där inne. Det borde såklart ha gått upp för mig ändå. Man ska alltid se människan, et cetera. Hur ofta gör man det?

Mycket fick, hur konstigt det än kan låta, inte plats i texten. Eller rättare sagt i mitt huvud. Katolska kyrkans usla hantering av pedofilskandalerna är ett exempel. Ett annat, mer komplicerat sådant är samfundets roll i tredje världen. Där varvar man ett fantastiskt humanitärt arbete med en i mina ögon befängd och skadlig propaganda mot preventivmedel. Kyrkans insatser för att besegra kommunismens fasansfulla grepp över Central- och Östeuropa hanns inte heller med. Det gör inget. Alla har sina uppfattningar klara.

Min fästmö, som kan ämnet och var mig till stor hjälp under arbetets gång, hävdar ibland att jag inte har någon gudstro. Det stämmer, på sätt och vis. Jag tror på Jesu försök till godhet, på Djävulens sönderfrätande ondska och på Marias balsam till nåd – men knappast på Gud och den helige ande, två förmodligen ganska centrala komponenter. I hela mitt liv har jag försökt, men jag kommer inte längre än till Människosonen. Det är min sorg, eller så är det min religion. Jag har alltid tyckt allra bäst om Jesus när han gör ett sista uppror mot sin far inför korsfästelsen. Vad säger det om mina tillkortakommanden ifråga om fantasi och mognad? För mycket.

Med mild förtvivlan brukar jag närma mig troende. Nunnorna i klostret vid Mariavall bragte mig ur denna meningslösa attitydförlamning och visade mig att deras liv har mål och syfte. Att som livsgärning lovsjunga Herren och be för de svaga i vår enorma flock – det är lika obegripligt som beundransvärt, lika enkelt som ouppnåeligt. Varje gång jag får höra en förnumstig, inskränkt kamphundsateist förkasta systrarnas tro ska jag minnas att det finns de som ber för oss alla.

Text: