Urbanisera mera

I påskhelgen var landbygsborna på marsch mot den »fanatiska urbaniseringen« av Sverige. De var arga, om än på svenskt, försiktigt vis. Men traktorer, hästar och skördetröskor hade mobiliserats, till och med på Slottsbacken i Stockholm hade en morsk liten traktor rullat upp.

Kraven löd »bort med landsbygdsmobbning, centralisering, orättvis konkurrens, nedlagda skolor och sämre service«.

Bakom Landsbygdsupproret 2015 står Erika Sörengård, lantbrukare i Ervalla i Örebro län.

Hennes uppror väcker säkert sympati långt in i de urbaniserades ovädrade rum. Hela Sverige ska leva, varför inte? Vi är många stadsbor som har rötter på landet, eller gärna tillbringar fritiden i skogs- och åkernära trakter. Vi blir glada av öppna landskap, muntra kosläpp, mulbetade hagar, bortskämda höns, arternas mångfald och här och där en blomstrande lanthandel. Men bygdens överlevnad kan vi inte ta på vårt ansvar, det får någon annan göra.

Då och då hörs larm om bygdens avfolkning och död, men »fanatisk urbanisering«, är inte det att ta i? Det beror på vem du frågar. Precis som alla komplexa ämnen är också landsbygdsdöden uppbyggd av motstridigheter.

Här är följer tre exempel på den senaste tidens fanatiska urbanisering. A: Bostadsbristen. Alla partier är överens om att det måste byggas fler bostäder, framför allt små lägenheter i storstäderna. Det är där tillväxten skapas. B: Bredbandsparadoxen. Statens satsning på bredband är nästan lika stor som det övriga totala landsbygdsstödet på fem miljarder. Bredband är ett måste på landsbygden, för att människor ska kunna bo där. Men det viktigaste med bredbandsutbyggandet verkar vara att stadsbor på resa ska vara uppkopplade längs vägar och järnvägar. Och mer bredband hindrar inte landsbygdens avfolkning. C: Medieutvecklingen. På några få år har hundratals lokalredaktioner och lokalredaktörer försvunnit i Sverige. Den största skandalen var när TV4 i ett svep lade ner sina 21 nyhetsredaktioner i landet. Varför? Därför att politikerna genom slarv hade gjort det möjligt. Tidigare hade TV4, i egenskap av reklamburen public service-kanal, varit ålagda att ha lokalredaktioner.

Bilden av småorter, landsbygd och glesbygd är heller  inte för munter i centrala medier. Häromveckan reste jag genom värmländska Grums. Pappersbruket bolmade vattenånga, dimmorna låg tunga över nejden. Min chaufför refererade till det hemska »Uppdrag granskning« i SVT, som just hade tagit heder och ära av Grums: Bara arbetslöshet, droger och självmord! Min chaufför pekade i stället på att bruket blomstrade, och att många hellre köpte billiga villor i Grums, än dyra i Karlstad, som ändå låg på futtiga två mils pendlingsavstånd.

Landsbygdsupproret som marscherade i påskas har fokus på svenska bönder. En bonde försvinner varje dag. Det låter trist. Men är det någon som ska dela ansvaret för detta, är det böndernas egna organisationer. Sant är att hälften av Sveriges 8 000 mjölkbönder försvunnit på tio år. Men nästan alla kossorna är kvar! I större, mer industriliknande enheter.

Snart måste vi börja tala klarspråk om motsättningarna i landsbygdspolitiken. Vad är viktigast? Svenska mulbetade hagar? Eller svensk mjölk i latten? Bör jordbruksstödet gå till framgångsrika gröna näringar i Sydsverige, eller till små olönsamma jordbruk i norra Sverige, bara för att vi ska behålla öppna landskap och folk på landsbygden? Hur stöttas bäst små deltidsbönder i glesbygd?

Självklart har jordbruksstödet betydelse. I Norge består femtio procent av böndernas inkomster av statligt stöd, mot femton procent i Sverige. Så är också landsbygden i Norge befolkad, för att inte säga urban! Här i Sverige har vi en mycket mer exotiserande syn på ickebebyggd mark.

Ta fjällvandring. Svenskar kräver dyr – och tung – utrustning för en kort fjällpromenad. Norrmännen nöjer sig med kängor och mössa. Inte släpar de med sig hushållet på ryggen heller, de äter trerätters i någon trivsam hytte. Och den norska »vildmarken«, som är mycket vildare än de svenska skogsplantagerna, är urban. Den  kryllar av folk och fä: bönder, hyttägare, getter och får.

Landsbygdsminister Bucht har lovat en rejäl utredning. Hoppas att den kommer fram till något nytt. Det är äntligen dags för en urban landsbygdspolitik.

För övrigt har jag svårt att tänka mig en bättre, bittrare – eller roligare! – kommentar till åldrandet och äldrevården än Thommy Berggrens briljanta version av Becketts »Slutspel« på Stockholms stadsteater.