Inrikes

Världens lyckligaste parti?

Inför första maj laddar Jonas Sjöstedt upp med den glättigaste valanalysen i mannaminne.

Vad är din önskedröm? frågade Dina Viksten  förra veckan.

Jonas Sjöstedt stoppade ner händerna i fickorna på den bruna manchesterkavajen och dröjde lite med svaret. Bygga ut tunnelbanan förstås. Och fler bussar. Stockholm – för det var det frågan handlade om – växte så det knakade. Tillgång till wi-fi, fortsatte han, vore ju inte fel. Och så ska det vara gratis.

– Gratis? sa Dina. Det är ju utopiskt.

– Nej, nej, sa Jonas. Det finns avgiftsfri kollektivtrafik.

Så började han berätta om Kiruna och Hallstahammar, där vänsterpartiet varit med och drivit igenom gratis kollektivtrafik. Och om Avesta, där bussresan inte kostade ett öre och resandet har ökat med 80 procent.

Dina Viksten, ungdomsförbundets distriktsordförande i huvudstaden, som intervjuade Jonas Sjöstedt till en kommande kampanjfilm om SL, hade inga fler frågor efter det. I stället undrade hon om hon fick ta en selfie tillsammans med partiledaren.

– Självklart, svarade Jonas Sjöstedt och log mot mobilkameran.

De borde kanske ha gjort en reklamfilm om det i stället. Om den glada stämningen. Om ett parti som visslande glider genom tillvaron. Aldrig har det varit så bra som nu. Ringer man runt till vänsterpartister är det i alla fall den bilden man får.

– Personligen är jag väldigt nöjd, säger en.

– Jag är överraskad och glad, en annan.

– Det märks att vänsterpartiet är med och bestämmer, en tredje.

Så radar de upp alla förslag som partiet fick igenom i vårbudgeten. En miljard till fler anställda inom äldreomsorgen, förbättrad förlossningsvård, ökat stöd till kvinnojourerna och ensamstående föräldrar, höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt golv i a-kassan. Och så till råga på allt – gratis medicin och glasögon till alla barn. Hela önskelistan prickades av.

Inte bara det, fortsätter vänsterpartisterna. Uppgörelsen från i höstas, om vinsterna i välfärden, är en ännu större seger. Äntligen ska utförsäljningarna stoppas och riskkapitalbolagen knipas åt. Tack vare lilla vänsterpartiet.

– Äntligen är det ensamstående mammor och pensionärer som vinner, och inte höginkomsttagare och banker, som Jonas Sjöstedt sa i Ekots lördagsintervju härom veckan.

Till och med i partistyrelsen, där det alltid brukar tjafsas om att man inte fått igenom tillräckligt mycket i budgetförhandlingarna, har kritiken uteblivit.  Alla älskar Ulla Andersson, vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson med rötterna i Bollnäs, och höjer henne till skyarna.

Hon beskrivs som påläst och envis, precis som sin motförhandlare Magdalena Andersson. De kan båda, sägs det, budgeten utantill och kan vara så snabba i replikväxlingarna att tjänstemännen från finansen har svårt att hänga med. Och så gillar de varandra. Det finns en ömsesidig respekt mellan dem, de litar på varandra och är måna om att förhandlingarna ska gå schyst till. Det är därför, förklarar vänsterpartisterna, man har fått igenom så pass många av sina krav.

För en utomstående kan det vara svårt att förstå varför det lilla röda partiet, som bara gick fram en tiondels procent i riksdagsvalet och knappt uppmärksammas i medierna, är så glada.

Vad har de egentligen att vara lyckliga över?

Tja, jämför man med hur det var förr är det kanske inte så konstigt ändå.

Det fanns en tid då socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet alltid fick runt 50 procent av rösterna. Då var det lilla partiet lojalt. Det ville inte sitta med i regeringen men röstade i princip alltid på socialdemokraternas förslag, efter att deras eget blivit nerröstat.

Efter valet 1998 rubbades maktbalansen något. Vänsterpartiet vann tolv procent av rösterna. Man började ställa krav på socialdemokraterna, som i sin tur gjorde ett så dåligt val att man även behövde ta miljöpartiet till sin hjälp. Socialdemokraterna lovade mer inflytande men i praktiken stannade samarbetet vid budgetförhandlingar. Och där hade vänsterpartiet inte särskilt mycket att säga till om.

Ute i landet pyrde missnöjet och på partiets kongress krävde medlemmarna bättre förhandlingsresultat. Efter valet 2002 ville vänsterpartiet fortfarande inte ha några ministerposter men krävde återigen mer inflytande. Göran Persson lugnade genom att utvidga samarbetet till ett 121-punktsprogram samt ge vänsterpartiet och miljöpartiet åtta departementstjänstemän vardera. Ändå fick man knappt något genomslag för sin politik. Flera gånger krävde vänsterpartiet höjda löner för kvinnor, kortare arbetstid och höjd skatt för höginkomsttagare men inget av förslagen blev verklighet. Och i slutändan var det ändå socialdemokraterna som tog åt sig äran för den förda politiken.

Sådär har det alltså sett ut för vänsterpartiet när socialdemokraterna suttit vid makten. Men vad är då nytt nu?

Rätt mycket, enligt de lyckorusiga vänsterpartisterna.

På partikongressen 2012 antogs – förutom en ny partiledare – ett omfattande strategidokument. Partiet kunde inte längre luta sig mot ett statsbärande socialdemokratiskt parti, eftersom något sådant inte längre existerade. En förändring var därför nödvändig. Det gnälliga nejsägarpartiet utan egna idéer skulle omvandlas till ett parti med genomslagskraft och självförtroende. Man skulle välja sina strider bättre, arbeta fram konkreta förslag och trumpeta ut sina segrar.

Det är partiets omvandling man nu ser resultatet av, framhåller vänsterpartisterna. Man har lärt sig prioritera. I valrörelsen drev man stenhårt frågan om vinst i välfärden och fick till slut en uppgörelse med regeringen. Och när man kom till budgetförhandlingarna hade ledningen förberett en lista med konkreta förslag. De som förbättrade välfärden och minskade inkomstklyftan mellan män och kvinnor prioriterades. Resten la man åt sidan.

Vansterpartiet3
Tungviktare. Ulla Andersson, vice ordförande och ekonomisk-politisk talesperson, har lett budgetförhandlingarna för vänsterpartiets räkning. Aron Etzler, tidigare chefredaktör för Flamman, är partisekreterare sedan 2012.

Dessutom hade partiet lärt sig ett och annat om förhandlingsteknik. Man trepartsförhandlar aldrig, i stället låter man socialdemokraterna och miljöpartiet göra upp innan. Man har också krävt att få presentera sina förslag. Så att väljarna förstår att vänsterpartiet gör skillnad.

Och för att inte fastna i den gamla rollen som stödparti har partiet förtydligat sin oppositionsroll. Traditionellt har vänsterpartiet röstat ja till nya socialdemokratiska statsministrar efter ett regeringsskifte. Men i höstas la partiet ner sina röster.

Det finns fler exempel. När regeringen öppnade för att införa en tredje öronmärkt månad åt vardera föräldern, satte sig vänsterpartiet på tvären. I frågan om statliga Vattenfalls kolgruvor i Tyskland, vill vänsterpartiet behålla och avveckla verksamheten på sikt medan regeringen vill sälja.

Och den 1 maj, då Jonas Sjöstedt ska tala i Västerås, lär knappast kritiken mot regeringen utebli.

För det bästa av allt, betonar de belåtna vänsterpartisterna, är att man både kan ha kakan och äta den. Genom att sitta i opposition kan partiet förhandla med regeringen och få igenom sin politik samtidigt som man inte behöver ta ansvar för allt annat korkat den genomför. Eller inte genomför för den delen.

Fast är det verkligen så enkelt? Kan man ha kakan och äta den?

På våning fyra, i vänsterpartiets riksdagskansli i Gamla stan, ligger Jonas Sjöstedts kontor. På väggen vid fönstret finns en Sverigekarta med knappnålar i olika färger. Blå för de vänsterstyrda kommuner partiledaren har besökt. Gula för de han ännu inte hunnit med.

Vid skrivbordet hänger en bonad broderad med texten »Någon jävla ordning ska det vara i ett parti«. Uttrycket som fälldes av partiledaren CH Hermansson under en tv-sänd kongress 1969 med anledning av partiets inre fraktionsstrider. Några interna konflikter behöver partiledaren knappast oroa sig över, inte nu, alla är ju så glada. Därför är det mer intressant att titta på anslagstavlan som står precis utanför rummet. Där, bland »Inte till salu«-affischer och partiledarporträtt från dagspressen, sitter ett urklipp från Dagens Nyheters ledarsida uppnålat.

»I Gösta Bohmans fotspår« lyder rubriken. Men texten, som publicerades en månad före valet 2014, handlar inte om moderaterna utan om partisekreterarens fascination för den gamla moderatledaren. I sin bok »Reinfeldteffekten« drar Etzler flera lärdomar av den konservative Bohman. Ideologisk tydlighet utesluter inte samarbete utan är tvärtom vägen till både väljarframgång och regeringsmedverkan, skriver han i boken. Moderaterna kunde alltså ha kakan och samtidigt äta den. Om det var vänsterpartiets strategi inför valet att kunna göra likadant så måste man ändå säga att man misslyckats med det ena ledet. Vänsterpartiet fick ju som bekant inte sitta med i regeringen. Och tittar man på budgeten lite närmare, kan man fråga sig hur mycket inflytande vänsterpartiet har. Hur god är den där regeringssamarbetskakan egentligen?

Visst kan partiet ta åt sig äran för flera konkreta förslag. Glasögonbidrag till barn, gratis medicin till unga, stöd till kvinnojourer, ökade resurser till förlossningsvården och mer personal inom äldreomsorgen.

Men synar man förslagen närmare handlar det inte om några särskilt stora summor. Den absolut största satsningen, miljarden till mer personal inom äldreomsorgen, visade sig i själva verket finansieras genom att förflytta 940 miljoner från andra delar inom äldreomsorgen.

Och gratis glasögon var kanske inget regeringspartierna själva hade prioriterat. Men vänsterpartiets krav har heller inte varit särskilt plågsamma för regeringen. Snarare är det just vänsterpartiets förslag som uppskattats i de egna leden.

Tittar man på det mer övergripande och strukturellt så sträcker sig heller inte vänsterpartiets inflytande över hela det politiska spektrumet. När det kommer till frågor som försvar och pensioner, har partiet ingenting att säga till om.

Vänder man på det går det att ifrågasätta hur effektivt man lyckats vara som oppositionsparti också. Att både ha kakan och äta den har nämligen visat sig vara en svår balansgång. Ta föräldraförsäkringen. När folkpartiet öppnade för att stödja förslaget om en tredje månad, protesterade vänsterpartiet.

– Vi är inte beredda att vara ett passivt stödparti till regeringen i den här frågan, sa gruppledaren Hans Linde till SVT i januari.

Nu låter det annorlunda. För två veckor sedan inleddes nämligen förhandlingar mellan regeringen och vänsterpartiet. Och i Ekots lördagsintervju öppnade Jonas Sjöstedt för att gå med på en tredje öronmärkt månad åt vardera föräldern.

Var utspelet i januari bara opinionsbildande verksamhet och kommer partiet nu att krypa till korset och stödja en uppgörelse som med vänsterpartiögon bara leder till en futtig förbättring av dagens föräldraförsäkring? Det återstår att se.

Riktigt avgörande blir det när samma fråga ställs om vinsterna i välfärden. Än så länge har vänsterpartisterna varit tydliga på den punkten: Blir de faktiska förslagen inte tillräckligt skarpa, då är man inte längre intresserade av att förhandla om budgeten. Hittills, kan man konstatera, har det som de glada vänsterpartisterna kallar för ett nytt hårdare sätt att agera i opposition mest varit munväder.

Frågar man Jonas Sjöstedt om de här sakerna säger han inte så mycket. I veckan kom partiets valanalys, men inte heller där ges några svar. Slutsatsen i det 15 sidor långa dokumentet är att partiet möjligen fokuserat för mycket på frågan om vinsterna i välfärden. Något som diskuterats sedan valrörelsen drog igång. Men en sak säger partiledaren som är intressant: frånvaron av en intern politisk debatt.

– Det är nästan för lugnt. Jag skulle vilja se mer om ideologi och framtidsfrågor, säger han.

Kanske är det där skon klämmer i detta överglada oppositionsregeringsparti. För hur mycket av situationen har vänsterpartiet självt skapat? Det egna resultatet i valet var inte bara en besvikelse, på valvakan framstod det som en katastrof. Det reella inflytande som nu gör dem så lyckliga beror inte på deras egna insatser. Snarare var det parlamentariska läget orsaken till att Stefan Löfvens regering tvingades göra upp vänsterut. Och decemberöverenskommelsen, som stärkte banden ytterligare, hade vänsterpartiet inget inflytande över. Den där trivsamheten och nöjdheten som alla ute i partiet pratar om beror alltså på andra aktörers agerande. På det sättet är vänsterpartiet inte riktigt herre över sin egen situation.

Man kan såklart vara glad ändå, även om man inte är sin egen lyckas smed. Frågan är bara hur länge vänsterpartiets maktinflytande varar. Ute i kommunerna pyr det borgerliga missnöjet över decemberöverenskommelsen. På liberala ledarsidor likaså. Faller den, och regeringen tvingas göra upp högerut, kan det bli svårt för Stefan Löfven att hålla fast vid uppgörelsen om vinsterna i välfärden. Och då riskerar vänsterpartisterna att vara tillbaka i den gamla vanliga rollen igen. Som ett mindre relevant stödparti ute på vänsterkanten utan möjligheter till reellt inflytande.

Och det, det är inte direkt någon önskedröm.

Jonas

Fakta | Jonas Sjöstedt

Ålder: 50 år.

Familj: Gift med diplomaten Ann Måwe. Har tre barn.

Jonas Sjöstedt är född i Göteborg, bördig från Norrland och har bott i Umeå i flera år. 1995-2006 var han ledamot i Europaparlamentet med ansvar för bland annat miljöfrågor. 2010 blev han invald i riksdagen från Västerbottens läns valkrets och den 6 januari 2012 utsågs han till ny ordförande för vänsterpartiet.   

Fakta | Valanalysen i korthet

Därför gick det som det gick i valet 2014 – enligt vänsterpartiet:

– Väljarna hade svårt att se skillnad mellan vänsterpartiet och de andra rödgröna partierna, som i slutet av valrörelsen gjorde sitt bästa för att låta som vänsterpartister.

– De rödgrönrosa väljarna brydde sig inte tillräckligt mycket om vinsterna i välfärden.

Slutsats: Partiet måste klara av att hålla fler bollar i luften.

Källa: Partistyrelsens valutvärdering

Fakta | Schyman toppade

Vänsterpartiets valresultat i procent:

1985: 5,4
1988: 5,8
1991: 4,5
1994: 6,2
1998: 12,0
2002: 8,3
2006: 5,85
2010: 5,6
2014: 5,7

Fakta | Upp till kamp

Vänsterpartiets ledare och deras första maj-tal.

70-talet

1. C-H Hermansson, partiledare 1964–1975

»Vårt parti har självfallet från första stund tagit bestämd ställning för det vietnamesiska folkets kamp och mot det amerikanska anfallskriget«, sa Hermansson i maj 1966.

Lars2

2. Lars Werner, partiledare 1975–1993

Ja till ett kärnvapenfritt Norden, nej till Jas-flygplan och stöd till folkens befrielsekamp i Centralamerika var några av budskapen Lars Werner förde fram i sitt tal på Götaplatsen i Göteborg 1982.

Lars

3. Lars Ohly, partiledare 2004–2012

Lars Ohly, som i vanliga fall brukade ägna sina tal åt att attackera socialdemo-kraterna, pratade 2010 istället om vad den rödgröna regeringen skulle genomföra om de vann valet. Bland annat satsningar på nya hyreslägenheter.

gudrun

4. Gudrun Schyman, partiledare 1993–2003

Schyman talade bland annat om EU, som hon beskrev som en »demokratiskt bristfällig rikemansklubb«, när hon höll sitt första maj-tal i Kungsträdgården i Stockholm 1994.

Jonas2

5. Jonas Sjöstedt, partiledare 2012–

Redan i sitt majtal 2013 förklarade Jonas Sjöstedt att frågan om vinster i välfärden skulle blir den viktigaste frågan för partiet vid eventuella förhandlingar om att styra Sverige.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera