Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Charlotta Cederlöf

Författare och radioprofil, dog den 14 mars, 49 år gammal.

Innan Charlotta Cederlöf föddes skickade en vän till hennes mamma en amerikansk tidning med bilder på foster i magen. I samma tidning fanns en novell som hette »I took the wrong baby home from the hospital«. Så efter förlossningen hade hennes mamma fullt sjå att kolla varje bebisbag som lämnade BB för att försäkra sig om att det inte blev några missförstånd. »Jag tror att det var jag som föddes, jag har i alla fall min fars knän«, förklarade Charlotta Cederlöf själv i sitt sommarprogram 33 år senare.

Skrev gjorde hon alltid. Dikter bland annat, hemma i Bomhus, en satellitort på lokalbussavstånd från Gävle centrum, i ett flickrum som var tapetserat med planscher av olika fotbollsspelare i Manchester United. Idrottsintresset hade hon kvar hela livet, och sånt var det lätt att vara öppen med på en plats som Bomhus. Dikterna var svårare. Hon berättade inte om dem för sina klasskompisar för hon ville inte bli betraktad som konstig.

I tonåren kom hon på att man kunde gömma lyriken i rocktexter. Hon och hennes kompisar bildade depprockbandet Anatomiska teatern. De la av när någon i publiken kastade snöbollar på dem under deras första spelning på Andersbergs ungdomsgård, men det skulle komma att bli fler band. Hon hann uppträda på Hultsfredsfestivalen både som basist, i bandet Scandal Beauties, och som poet, då hon läste sina dikter från scenen innan Sator, festivalens inofficiella husband, gick på.

Hon brukade prata om att hon hade haft 25 olika jobb. Hon hade varit städare, konstmodell, andreblekare, växeltelefonist och kock. Hon hade legat under valsarna på säckfabriken på Korsnäs och tvättat bort lim med kristallolja och hon hade suttit på en pastorsexpedition och sorterat bort avlidna ur folkbokföringen.

På ett av alla de här jobben, i camping-kiosken i Tällberg, Dalarna 1990, en sommar då det regnade hela tiden och Sverige förlorade varenda match de spelade i fotbolls-VM, då hon hade så tråkigt att hon till slut inte stod ut med sig själv, bestämde hon sig för att hon måste våga satsa på sitt skrivande. Fyra år senare kom hennes debut, diktsamlingen »Tusen år och två minuter«, och året efter romanen »Och likväl rör hon sig«.

Det var här någonstans som jag träffade Charlotta Cederlöf för första gången. Vår gymnasieklass hade fått i uppgift att fundera på vad vi ville jobba med i framtiden och sedan leta rätt på någon som jobbade med det och fråga hur det funkade. Jag och mina två bästa vänner ville bli författare och konstnärer, och det hade stått mycket om henne i lokaltidningarna, så vi åkte till Stockholm, där hon bodde då. Vi pratade länge om Bodil Malmsten och Gabriel Garcia Marquez och hela hennes liv. Jag tror att hon funderade på sin ungdomsroman »Sverige–Finland« redan då. Jag tror att det var strax innan katten Kurt en dag hoppade in genom ett fönster. Och det var också innan hon hade börjat som programledare på radion, även om hon nämnde att hon hade varit med på någon uppesittarkväll och hittat på julrim tillsammans med Östen med Resten. Långt senare blev vi kollegor på P4 Gävleborg.

Eftersom hon var så extrovert och öppen, pratade och skrattade högt och mycket, så kunde man råka missa att hon också var extremt receptiv. Men hon kunde läsa av en människa på en millisekund och hon såg alla de små detaljerna i vardagen som går andra förbi, och hon utvann betydelser ur dem. Det var en stor tillgång för henne som radioprofil, som författare och som konstnär, för det var hon också. För några år sedan ställde Länsmuseet Gävleborg ut hennes egenartade broderier av änglar. Änglar hade hon också fullt av hemma i lägenheten, på bilder och i glaskulor, sådana där som snöar när man vänder på dem.

I hennes sommarprogram pratade hon om sin romantiska dröm att åka ut på E4:an och bara fortsätta köra. »Men det är klart att jag vet att även E4:an tar slut. Men om man visste att allting pågick i all oändlighet, skulle man leva till hundra procent då?« frågade hon.

»Skulle man suga märgen ur varje sekund om man visste att sekunden aldrig skulle passera? All tid är värd att utnyttjas till max, allt liv är värt att levas till fullo.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera