Krönika

Livet efter Piketty

Vilken ekonom pratar alla Almedalsminglare om i år? Agneta Berge vet.

Den Almedalsminglare som vill ligga i framkant av den ekonomiska debatten gör rätt i att ladda med frågor som »hur kan vi använda konkurrenslagstiftningen för att minska inkomstskillnaderna?« och »vad tror du om ›arv för alla‹?«. I år tar nämligen det svenska samtalet kring hur vi kan minska den ekonomiska ojämlikheten fart.

Den stora tilldragelsen under förra sommarens politiska mingelmekka i Visby var när den stjärnglansprydda Thomas Piketty och hans batteri av grafer angjorde ön. Kongresshallen på Wisby Strand har plats för tusen personer och var fylld till brädden när den franska ekonomen presenterade det ena svartvita diagrammet efter det andra. De må inte ha varit publikfriare, men att toppinkomsterna sedan ett par decennier skenar i flera länder blev allmän kunskap.

Sedan slog julis pangvärme till, algerna blommade och Sverige gick in i ett politiskt icke-år som aldrig verkade vilja ta slut. Det var valrörelse, parlamentarisk låsning och evigt politiskt taktiserande. De snabbt växande inkomstskillnaderna hamnade i skymundan.

Åtminstone i Sverige.

För 2014 var året när påven, USA:s president Barack Obama och IMF:s chef Christine Lagarde gjorde inkomstskillnaderna till en av vår tids viktigaste utmaningar. Och som den amerikanska ekonomen Paul Krugman har sagt är 2015 året då diskussionen kring lösningar börjar.

Åtminstone utomlands.

En som har tagit ledningen är den brittiska ekonomen Anthony Atkinson. Eller gudfadern av forskning kring ekonomisk ojämlikhet, som Piketty har kallat honom.

Den första av sina tiotals böcker om fattigdom och inkomstskillnader publicerade Atkinson innan Piketty ens var född. Förra månaden släppte Harvard University Press den senaste, som heter »Inequality: What Can Be Done?«. Här gör Atkinson ett mycket seriöst försök att besvara just den frågan och resultatet är ett femtonpunktsprogram för ett jämlikare samhälle.

Särskilt välkomna är de sju förslag som är riktade mot fördelningen av förmögenheter och inkomster före skatter och transfereringar. Mot marknadens utfall, alltså. Det förbises ofta eftersom vi tenderar att gå direkt till välfärdssystemets omfördelning.

Bland annat utgår vi ofta från att bolag agerar på marknader där de har liten eller ingen kraft att sätta priser. Men i verkligheten är det ofta tvärtom. Det senaste nobelpriset i ekonomi tilldelades Jean Tirole just för hans bidrag till forskningen om hur »mäktiga företag kan tämjas«.

Enligt Atkinson förändrar insikten om marknadsmakt hela bilden – för finns sådan så finns också ett case för att jämna ut den eller skapa en motvikt.

Lönebildningen bör då exempelvis inte lämnas helt till den enskilda, som står svag mot företagens starkare position. I stället vill Atkinson se lagar som stärker fackföreningsrörelsen. Han anser också att konkurrenslagstiftningen bör ta explicit hänsyn till fördelningsfrågor. Det är dock otydligt hur, och möjliga problem med ett sådant upplägg finns det nog gott om, men fler tankar av denna sort är precis sådana som bör tänkas till sin botten.

Ett av de mer radikala förslagen på temat marknadens utfall är att Atkinson vill göra samtliga till kapitalägare, för att sprida förmögenhetsinnehavet. Det ska ske genom ett »arv för alla« – en klumpsumma man får vid myndighetsålder och eventuellt med förbehållet att den bara får sparas eller användas till utbildning, bostadsköp och för att starta företag. Siffran två medianårslöner nämns och »arvet« ska finansieras med en förmögenhetsskatt.

Även om många hellre skulle ge alla rätt till gratis utbildning än att skapa ett ägandesamhälle blir frågan om kapitalinnehav onekligen allt viktigare ju mer vi tror att robotar dominerar produktionen.

Förslagen, som är långt fler och mer detaljerade än vad som återges här, kan gillas eller inte. De kan stötas och inspirera. Oavsett bör de tas på allvar – som en syntes av ett helt forskarliv ägnat åt ojämlikhet. Som ett »Atkinsons manifest«. De är en tankeväckande guide till policyalternativ för västländer som vill bli mer jämlika, för att använda Martin Wolfs ord från The Financial Times.

Nu står roséflaskorna åter på kylning, rosenbuskarna är friserade och snart erövrar Politiksverige den vackra Gotlandsstaden för en ny Almedalsvecka. Eller rättare sagt: för den första Almedalsveckan »efter Piketty«. Men scenen i Wisby Strands kongresshall kommer förmodligen inte att intas av vare sig en rockstjärna eller en gudfader.

För övrigt är det pinsamt att läskföretaget Sprite ska hylla hiphopen med 16 citat från kända rappare på 16 miljoner läskburkar – varav noll är från en kvinna.

Agneta Berge är nationalekonom och tidigare LO-utredare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera