Magnus Härenstam

Text: Kurt Mälarstedt

Foto: Dan Hansson/TT

– En av fördelarna med att bli äldre är att man inte längre behöver vara charmerande, och vid närmare eftertanke är man ju inte heller så charmerande, sa Magnus Härenstam för tre och ett halvt år sedan, i en lunchintervju i denna tidning.

Det blev rubrik på det första ledet i detta uttalande. Det andra ledet var inte särskilt trovärdigt vad honom själv beträffar. Han var inte bara charmerande utan också älskvärd, nyfiken, rolig, i högsta grad levande.

Han var fortfarande hela Sveriges Magnus. Han, som utsågs till Sveriges roligaste man redan 1972, som var en del av Magnus och Brasse och »Fem myror är fler än fyra elefanter«, som hade gjort mängder av filmer och tv- och scenframträdanden och som vid femtio års ålder hade bestämt sig för att slå av på takten och njuta av de pengar han redan tjänat in, och som fann en ny popularitet i frågesportprogrammet »Jeopardy« på TV4, som han ledde mellan 1991 och 2005.

Anledningen till lunchintervjun var den monolog om konsten att åldras med behag som han just då förberedde, »Morsning & Goodbye«, den show som skulle bli hans sista. Ett halvår tidigare hade han fått en blodpropp i benet och i bakgrunden fanns den prostatacancer han drabbats av nio år tidigare. Magnus Härenstam ville helst se åldrandet som en ny erfarenhet. Optimisten talade, med självinsikt.

– Jag har en benägenhet att dra upp mungiporna när jag går ut ur min port på Kommendörsgatan, för jag vet att folk tittar på mig hela tiden. Hemma på kammaren kan jag väl vara lite sur ibland, men när jag går ut är det faktiskt som att ta på sig Magnus Härenstam.

Han var nästan alltid nöjd med sitt liv. Talade ofta om livet som en gräddbakelse och att han hade haft fönsterbord i tillvaron, kunnat åka på en räkmacka och befunnit sig i rätt gathörn vid rätt tidpunkt.

– Men jag har haft tur som fått vara med om så mycket. Jag har haft ett kollosalt bra liv, sa han i maj 2012.

Ändå: han hade också fått en del smällar. Barndomen och tonåren hade inte varit »något vidare«. Han blev nog mobbad innan begreppet var uppfunnet, sa han, och det berodde till stor del på att hans ambitiösa föräldrar, båda lärare, satte honom i skolan ett år i förtid och att han var liten till växten. Magnus, som betyder »den store«, kallades snabbt Parvus.

Räddningen blev att han tvingades gå om andra ring i gymnasiet och han kunde ta studenten med »åtminstone hyfsade betyg«. Livet började blomma på allvar under studieåren (pedagogik, sociologi, statskunskap, konsthistoria) vid Stockholms universitet. Studierna ledde visserligen inte till någon akademisk examen, men han träffade den blivande regissören Lasse Hallström (»en grundbult i min karriär«) och Brasse Brännström – och resten är historia.

Magnus Härenstam förknippas förstås framför allt med mer eller mindre komiska roller på scen, i tv och på film, men med en viss stolthet påpekade han under ett av våra samtal att han faktiskt också gjorde en riktigt elak figur, en fähund: pappan i tv-serien »Lite som du« (2005). Han trodde att det skulle vara svårt att spela elak, men till hans stora förvåning kom de elaka dragen fram. Han tyckte att han hittade dem i sig själv sa han, även om han inte hade använt just dessa drag särskilt mycket i sitt eget liv.

En del smällar?

Hans första hustru Anitas död i cancer våren 2003. Beskedet om prostatacancer kort därefter. Och – långt tidigare – att tvingas erkänna för sin hustru att han hade avlat ett utomäktenskapligt barn. Magnus Härenstam suckade tungt när vi talade om detta. Hustrun hade reagerat hårt men stannat. Han var henne evigt tacksam för detta, sa han. Men hans snedsteg »låg som en blöt filt« över äktenskapet ända till hennes död.

I samband med intervjun inför »Morsning & Goodbye« kom vi att tala om döden. Han citerade Woody Allen: »Jag är absolut inte rädd för döden, jag tycker bara att det är onödigt att vara där när den inträffar.«

Sedan sa Magnus Härenstam att han för sin del hade varit med om så mycket roligt att han skulle kunna »ställa tofflorna« i vilket ögonblick som helst och vara nöjd med det.