Motigt röstfiske

Text:

Bild: Henrik Montgomery/TT

I Statistiska centralbyråns stora undersökning av vilka partier svenskarna gillar finns det ett par diagram med en massa bollar och pilar. De visar nettoflödena, hur väljarna rör sig mellan partierna. Nuförtiden pekar många av pilarna mot sverigedemokraterna. I diagrammet som visar förändringar sedan riksdagsvalet i höstas har partiet fått väljare från socialdemokraterna, moderaterna, centerpartiet och miljöpartiet.

Sverigedemokraternas staplar blir högre och högre för varje mätning. I senaste SCB-mätningen fick de 14,4 procent. I senaste Sifo 15,2 procent och i senaste Demoskopmätningen 15,7 procent.

Nu hörs allt hårdare krav på att partierna måste vinna tillbaka de förlorade väljarna. I veckan skällde Dagens Nyheters ledarsida på sina borgerliga opinionskolleger. Dagens Industri, Expressen och Svenska Dagbladet fick alla kritik för att de ville stoppa flödena till sverigedemokraterna. Att andra partier utgår från sverigedemokraterna och till och med byter riktning på sin politik efter dem, var enligt Dagens Nyheter »en olycklig och ideologiskt fattig politik«.

Det är inte bara opinionsbildare som för den där diskussionen. I partierna hör man den ofta nuförtiden. Hur långt, frågar sig moderater, kan man ge sig in på sverigedemokraternas område utan att det blir osmakligt? Hur mycket signaler, funderar socialdemokrater, kan man sända till väljarna utan att reta upp partivänstern och miljöpartiet?

Kanske borde de i stället fråga sig om det ens är möjligt att vinna tillbaka väljarna.

Det finns enligt statsvetarna tre olika sätt att förhålla sig till partier som har invandringen som sin stora fråga: ignorering, isolering eller anpassning. Andrej Kokkonen, doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, går igenom metoderna utifrån både svensk och internationell forskning i senaste numret av Ekonomisk Debatt.

De svenska partierna har tidigare ägnat sig åt metoden ignorering. Låtit bli att ta debatter med sverigedemokraterna och undvikit att politisera frågan. Det var orsaken till att det dröjde innan Sverige fick ett invandringskritiskt parti i riksdagen, enligt en studie.

Ignorering är lyckat eftersom partier alltid gynnas av att deras fråga står högt på dagordningen. Särskilt är det så om det finns en opinion i frågan, som med invandring i Sverige. De som vill ta emot färre flyktingar minskar över tid, enligt SOM-institutets mätningar. Men gruppen är fortfarande stor, 44 procent i senaste mätningen. Den opinionen har partierna försökt undvika att väcka.

Partierna har också låtit bli att exploatera opinionen, med undantag för några folkpartistiska språktest. Statsvetarprofessorn Carl Dahlström, som forskar om invandringspolitik och invandringskritiska partier, tar 1994 som exempel.

– När Ny d emokrati imploderade hade det antagligen varit taktiskt riktigt att lyfta frågan. Men tittar man på den avslutande riksdagsdebatten med Vivianne Franzén så var det en enad front partiledare som tryckte bort frågan från agendan. Man hade kunnat tänka sig att moderaterna hade drivit frågan men min bild är att partiledningen centralt, kanske till och med Carl Bildt själv, hade andra policypreferenser, säger han.

Då höll partiledarna frågan borta från dagordningen. Fredrik Reinfeldt gjorde tvärtom i sitt sommartal förra året när han uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan.

– Att säga »den här frågan är viktig, vi tycker inte som ni väljare, nu går vi och röstar« är förmodligen dåligt ur ett taktiskt perspektiv. Men det är ärligt och därmed positivt ur det perspektivet, säger Carl Dahlström.

En invändning mot ignoreringsstrategin är att det inte bara är partierna som styr över agendan. Ett krig i Syrien påverkar också, liksom sverigedemokraternas egen förmåga att sätta ljus på frågan.

Nästa strategi, isolering, är det som partierna i Sveriges riksdag har ägnat sig åt de senaste åren. De förhandlar inte med sverigedemokraterna, partiet får inte vara med i kvittningssystemet och december-överenskommelsen har kommit till för att partiet ska bli av med sitt vågmästarinflytande. Genom att inte legitimera partiet ska man både hålla det borta från inflytande och göra så att färre väljare kan tänka sig att rösta på det.

Isolering fungerar bäst innan ett parti är etablerat. När det har vuxit sig starkt kan den metoden i stället vara kontraproduktiv, visar forskningen. Stödet för partiet ökar och väljarna får en större misstro mot övriga partier, blir mer lojala och svårare att vinna tillbaka. Enligt Valundersökningen 2014 bestämde sig sverigedemokraternas väljare först av alla och var minst benägna att byta parti.

Den sista strategin, anpassning, är det som debatten har börjat handla om på sistone. Det finns två ingångar i den. Antingen att man vill konkurrera om invandringsfrågan för att vinna tillbaka väljare eller att man vill neutralisera frågan och få väljarna att bry sig om annat. Men internationell forskning pekar på risken att det invandringskritiska partiet legitimeras samtidigt som frågan får ökad uppmärksamhet, vilket gynnar det parti som äger den. Samma resultat hittar man i en svensk studie, som visar att när andra partier anpassade sig på kommunnivå ökade sverigedemokraternas valresultat.

För att det inte ska bli så krävs att partierna som anpassar sig får en högre trovärdighet i frågan, vilket är svårt. Inte minst för socialdemokraterna och moderaterna, som ägnat de senaste åren åt att i stället anpassa sin politik bort ifrån sverigedemokraterna.

När sverigedemokraterna kom in i riksdagen liberaliserade regeringen migrationspolitiken, samtidigt som antalet asylsökande ökade. Efter valet 2014, när sverigedemokraterna blev tredje största parti, anslöt sig socialdemokraterna och övergav en lång historia av skepsis mot arbetskraftsinvandring.

Men den strategin, motsatsen till anpassning, leder enligt forskningen sannolikt också till att man förlorar väljare till partiet man tar avstånd ifrån. Att socialdemokraterna och moderaterna har lämnat sin gamla, mer restriktiva politik, kan göra att svikna väljare går till sverigedemokraterna. Det kan vara en anledning till att det är fler som anger att de tänker rösta på sverigedemokraterna än som anger att sverigedemokraterna är det parti de sympatiserar med.

Det finns mycket forskning för parti-strategerna att fördjupa sig i. Men den är ingen rolig läsning för den som vill få tillbaka sina väljare. Oavsett strategi verkar resultatet vara kontraproduktivt.