Tjolahej tjolahoppsansa!
För tio år sedan stod den i var och varannan ung kvinnas bokhylla. Boken med den blå bettskenan på omslaget. Tinni Ernsjöö Rappes och Jennie Sjögrens »Diagnos: duktig«, en handbok för överambitiösa tjejer. Tjejer som ställer alldeles för höga krav på sig själva, på jobbet och hemma.
I nyutgåvan som kom 2004, skrev författarna att de hade fått svart på vitt att duktig var ett laddat ord. »Ordet förknippas med saker som ont i magen, prestation, uppfostran och snällhet – trots att begreppet i grund och botten är positivt.«
Boken, som innehåller statistik över sjuktal, intervjuer med kvinnor som gått in i väggen och goda råd, är en handbok i dess rätta bemärkelse. Helt i avsaknad av avancerade teoretiska tankegångar. Ett kroppens stadiga svar på det feminister så länge proklamerat: det är bättre att vara en busig Pippi än en rekorderlig Annika.
Många verkar ha stört sig på svartmålandet av den duktiga flickan. För när Therese Bohman i en artikel i april hyllade duktigheten som ett vapen och väg till frihet och klassresa fick den stort genomslag: »Att skaffa sig en utbildning ökar möjligheterna i livet på ett sätt som den tomma retoriken om att avskaffa duktigheten inte kommer i närheten av« (Expressen 15/4).
Bohman menade att populärfeministers önskan att Pippifiera Annikorna grundar sig i en medelklassnorm. Det är sådant som folk med familjer och kontakter att falla tillbaka på kan hålla på med. Och när folkpartisten Birgitta Ohlsson nyligen gick ut och berättade vad hennes kommande bok ska handla om sa hon också att hon vill hylla den duktiga flickan: »Flit, strävsamhet och förväntningar är det som möjliggör klassresor, krossar glastak och får drömmar att slå in.«
Okej. Jag brukar själv bita mig i tungan när jag pratar uppmuntrande med mina döttrar, och ändrar »duktigt« till »bra«. Men jag är beredd att försöka tänka bort begreppets gamla konnotationer, även om det lär ta ett tag.
Ett kan vi vara säkra på. Att de »kvinnliga« epiteten inte slutar hagla när kvinnor väl hanterat sin duktighet så skickligt att de hamnat högst upp på samhällstoppen. Då får de höra att de har »vassa armbågar« och »skinn på näsan«. Ebba Busch Thor har tydligen så mycket skinn på näsan – i kombination med engagemang, integritet och förnuft – att statsvetaren Jenny Madestam blir kär i henne (Expressen 6/3). Herregud.
Skinn på näsan. Detta otyg till uttryck som implicerar att kvinnor skulle bära sitt sköra kött bart på näsbenet.
Hur vore det om jag sa att jag var kär i Jan Björklund? Denna underbara energiinjektion till man med skinn på näsan.
Vänta nu, säger vän av ordning. Men kulturman då, som folk använder som invektiv i debatten?
Fast begreppet är försåtligt. För som journalisten Kristofer Ahlström påpekade på Twitter: »Intressant hur prefixet ›kultur‹ blir i kombination med genus: en kulturman = den som producerar. En kulturtant = den som konsumerar.«
