Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Kul för oss!

Barnuppfostran handlar inte om föräldrars kulturella kapital.

På sjuttiotalet, då jag växte upp, satt vuxna och rökte på barnkalas, i dag kollar de sina mobiltelefoner. Föräldraskapet är föränderligt, och skulle man kunna tillägga, konstant klandervärt. Det är väl precis som med livet, antar jag. Otillräckligt.

Ändå; att älska ett barn är att vilja tro att man gör det bästa för barnet.

När jag i förra veckans krönika kritiserade Helena Granströms artikel i Expressen Kultur (17/8) där hon besökte ett lekland i Danderyd för att försöka förstå varför föräldrar tar dit sina barn, var det den intellektuella blicken jag reagerade på.

Vad hade Granströms vuxna och oförstående blick på lekmiljön med barnens välmående att göra? undrade jag.

När Helena Granström nu svarar på min kritik (»Fel fokus på tidens syn på föräldraskap«, 24/8) förtydligar hon att det är vuxenheten hon vill sätta under lupp. »När jag intresserar mig för omhändertagandet av barn, är det i första hand eftersom denna verksamhet mer än någon annan reproducerar den kultur vi lever i: när vi uppfostrar våra barn, bestämmer vi på samma gång vad det ska innebära att vara vuxen«, skriver hon.

I sak håller jag med; att definitionen av ett barn i någon mån också definierar en vuxen. Jag har heller inget problem med att ha en åsikt om andra föräldrar. Tvärtom. Det går inte en dag utan att jag irriterar mig på föräldrars beteende och troligtvis irriterar de sig lika mycket på mig. Jag kan också på alla sätt identifiera mig med Karl Ove Knausgårds panik-artade sorti från den babyrytmikklass han just varit med om. Den han beskriver i andra delen av »Min kamp«. Hur han ville skrika rakt ut och slå sönder något. Hur kränkt han kände sig. Hans hotade manlighet och allt det där. »Allt var mjukt och vänligt och snällt, rörelser var små, och jag satt hopkrupen på en kudde, och trallade tillsammans med mammor och barn, i en sång som till råga på allt leddes av en kvinna jag gärna skulle ha legat med«, står det.

Må vara att han stämplades som en mansgris, men jag kunde känna mig precis lika obekväm de gånger jag ägnade mig åt babyaktiviteter i grupp.

Fast med det omvända perspektivet: tanken på att detta eventuellt förväntades av mig i egenskap av kvinna väckte min inre ilska. Karl Ove Knausgårds och min känsla säger nog en del om våra internaliserade könsroller, men säkert också ett och annat om kultursnobberi.

På samma sätt som att Knausgård, som hellre än att tomgångssnacka med sin bebis drog vagnen till Moderna Museet där han »åtminstone kunde få se några bra tavlor«, sa en del om smak, kulturellt kapital och klass. Därav min något raljanta inledning på min krönika om Helena Granströms text: »Men se där, nu har ännu en kulturskribent masat sig ut från sin upphöjda avskildhet och tagit sig ut i verkligheten.«

Jag vågar påstå att ett lekland inte är kulturelitens mest hemtama topografi.

Men det har väldigt lite med barns trivsel och vuxnas vuxenhet att göra.

Läs mer: Kalle Lind »Lära dina barn att hata lekland?« (26/8)

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera