Smalare än Hjalmar

Text:

Foto: TT

Det går väl att ta Jimmie Åkesson på orden.

– Situationen liknar den som socialdemokraterna befann sig i för ganska precis hundra år sedan, vid 1917 års partikongress. Det resulterade i att man helt bröt med sitt betydligt mer radikala ungdomsförbund, sa han i partibladet häromveckan.

Jämförelsen är inte så dum, om inte annat som lek.

Två partier, båda börjar sin bana på åttiotalet i Skåne. De importerar idéer från Danmark och anses vara samhällsomstörtande. Nittiotalet ägnar de åt att fundera, formulera och formera sig. Det är ett jävla liv. Slagsmål och skandaler. Men de arbetar sig in. 1911 slår socialdemokraterna igenom hos väljarna. 2010 gör sverigedemokraterna det.

Det skiljer kanske bara ett sekel?

Jimmie Åkesson skulle alltså vara Hjalmar Branting – hövdingen som respekteras av etablissemanget och vill bli rumsren. Gustav Kasselstrand är Zeth Höglund – den radikale ungdomsledaren som hävdar att partiet utmärks av »benhård byråkrati, slöhet, småsinne och kotteriväsende«. Mattias Karlsson kan fungera som Erik Palmstierna – den ideologiskt moderate som blir de ungas hårdaste kritiker. Björn Söder kan nog bära upp rollen som Fredrik Ström – partisekreteraren som lierar sig med upprorsmakarna och faller i onåd.

Och ja, sedan är det Per Albin.

Mannen som kuppas bort i ungdomsförbundet men till slut vinner inte bara hela partiet utan också nästan hela folket.

Vem ska vara Per Albin Hansson?

Paula Bieler, som förlorade ordförandestriden i ungdomsförbundet för tre år sedan, är väl för oradikal. Erik Almqvist, påläggskalven som offrades efter järnrören, är för bortrest. Och Kent Ekeroth, den högröstade riksdagsledamoten, alltför belastad.

Är inte grejen med sverigedemokraterna 2015 – om man nu ska ta partiledaren på orden – att de inte har någon Per Albin? Någon som kan föra ledningens arv vidare och fullfölja projektet att bredda partiets profil och väljarbas, som Per Albin gjorde. Så om sverigedemokraterna sprängs på stämman i november – som socialdemokraterna 1917 – blir effekten nödvändigtvis inte densamma, hur lik vägen dit än har tett sig.

Det kan vara mer betydelsefullt för framtiden än vad den här teaterleken först ger intryck av.

Internkonflikten i sverigedemokraterna kokar ner till en fråga: Ska man fortsätta Jimmie Åkessons plan att slipa av kanter och försöka bredda partiet? Utifrån sett kan svaret verka självklart. Partiet har ökat exceptionellt. Alltså måste strategin vara den rätta. Internt är det alls inte lika givet. Där pågår en konstant debatt om vägvalet. Har breddningsstrategin ens varit framgångsrik?

Svaret lyder »ja«. Men med påhänget »lite«. Tittar man på sakfrågor har partiet vunnit nytt stöd de senaste åren när det gäller äldreomsorg, sjukvård, jobb, skola och Sveriges ekonomi. Det har till exempel opinionsinstitutet Ipsos konstaterat. Men ökningarna sker från låga nivåer. Profilen i sin helhet är den av ett enfrågeparti. Tittar man i stället på hur partiets väljare och sympatisörer har förändrats är utvecklingen likadan. Det finns betydande förändringar: 2006 var det, enligt Ipsos, 13 procent av dem som sa sig vilja rösta på sverigedemokraterna som hade högskoleutbildning, i dag är det 22. Nu lockar partiet också fler vuxna och äldre. Men. Övervikten av män och människor utanför storstäderna finns kvar.

Sverigedemokraterna har alltså blivit bredare, men inte särskilt breda.

Kan opinionslyftet då verkligen sägas bero på strategin? Nja. Det tycks ju ha gått utmärkt också utan större breddning. Det är knappast tack vare sitt i Almedalen lanserade barnpolitiska program som sverigedemokraterna nu kan göra anspråk på att vara nästan största svenska parti.

I sommartalet på lördag kommer Jimmie Åkesson ändå antyda det och fortsätta sjunga breddningens lov. Men i valet av strategi har den här sommaren snarare stärkt upprorsmakarna – inte partiledaren.