Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Viljan att bli världsvaluta

»När ekonomin blir mer marknadsstyrd, är det ofrånkomligt att marknadens nya logik emellanåt kommer i konflikt med centralmaktens gamla.«

Under sommaren har en del medier gett intrycket av att Mittens rike är ordentligt på dekis. Tillväxten faller, börsen rasar, valutan devalveras och rubrikmakare skriker »Valutakrig!«.

Så illa är det inte. Kina fortsätter sin reformpolitik – men omläggningen är inte smärtfri. 2013 lades strategin fast. Kina ska gå mot en mer konsumtionsdriven ekonomi. Den tunga industrins betydelse ska minskas, finanssektorn moderniseras och öppnas, bönderna och migrantarbetarna stärkas, minimilönerna höjas, med mera. En lång och ambitiös lista.

Att vända världens största ekonomi är dock ingen lätt uppgift. När industriinvesteringarna minskas kan efterfrågan drabbas i flera sektorer. Risken skärps av att Kina dras med alldeles för hög skuldsättning. När skulderna minskas bromsar efterfrågan, särskilt i byggsektorn, vilket ökar risken för hårdlandning.

Trots riskerna har den kinesiska ledningen drivit reformagendan vidare. Man har gjort det man sa att man skulle göra! Konsumtionen växer, minimilönerna har höjts. Ränteregleringen har mjukats upp. Nu ska också en del av de statliga företagen utsättas för hårdare konkurrens.

Men när ekonomin blir mer marknadsstyrd, är det ofrånkomligt att marknadens nya logik emellanåt kommer i konflikt med centralmaktens gamla. Det är vad vi sett under sommaren.

Den uppumpade Shanghaibörsen rasade, efter att ha rusat i ett år. Sådana stolleryck på börsen är vi vana vid i väst. Men i Kina riskerade börsfallet att skada Kommunistpartiets legitimitet, eftersom regeringen tidigare uppmuntrat aktiesparande och sågs som garant för börsuppgång. När börsen föll grep därför myndigheterna in och bromsade fallet ganska hårdhänt.

Ingreppen var politiskt motiverade. Börsen har mycket liten ekonomisk betydelse. Få kineser äger aktier, likviditeten på börsen är svag och kasten stora – ofta helt losskopplade från ekonomins reala utveckling. Den dåliga nyheten var inte börsfallet i sig, utan att myndigheterna så snabbt reagerade med den gamla kommandoreflexen och stoppade fallet.

Mer intressant är devalveringarna av valutan. I mitten av augusti skrevs yuanen ner med fem procent i tre steg. När västvalutor devalveras är det vanligen en krissignal. I Kina är dock den viktigaste drivkraften i valutapolitiken strävan att göra renminbin (valutan heter renminbi, räkneenheten är yuan) till en världsvaluta.

Ett mål är att renminbin ska inkluderas i Valutafondens index för »dragningsrätter« – vilket kräver att växelkursen ska tillåtas röra sig friare. Det förutsätter också att kapitalflöden över gränserna bör tillåtas öka.

Under de senaste åren har yuanen hållits inom ett ganska smalt band mot dollarn. Bandet har skrivits upp, och när dollarn stärkts har yuanen därmed stärkts än mer mot andra valutor. Den senaste tiden har marknadskrafterna dock dragit mot en svagare valuta, i takt med att ekonomin bromsat och handelsbalansen försvagats. Yuanen har tett sig övervärderad. Centralbanken har dock hållit emot och försvarat växelkursen, på tvärs mot marknaden.

Vad som nu hänt är att centralbanken låtit marknadstrycket slå igenom – i linje med vad Valutafonden önskat. Att detta görs i ett läge då marknaden trycker på för svagare valuta är knappast något som kan förvåna.

Men Kina fick snabbt lära att marknaden är en oberäknelig vän. Det första devalveringssteget tolkades som inledningen till en långsiktig strategi för svagare valuta. När marknaden fortsatte i den riktningen grep centralbanken snabbt in och stoppade fallet. Kommandoreflexen slog till, även här.

Min slutsats är att Kina gradvis blir en mer »vanlig« ekonomi. Byggindustri och tung industri minskar i betydelse, den finansiella sektorn blir mer marknadsdriven. Tillväxten dämpas, samtidigt som vi ser svängningar i börs och valuta – som i väst.

Kina har många stora utmaningar. Åldrande befolkning, social trygghet, miljöförstöring – och censur och korruption. Men det vi sett under sommaren är i huvudsak symptom på oundvikliga omställningskostnader under transformationen till en modernare ekonomi.

För övrigt sägs ibland att Barack Obama är världens mäktigaste man. Det är helt fel. Xi Jinping slipper vara lam anka i kongressen, han slipper mediekritik, hans grepp över landets ekonomi är starkare, han sitter i sju år till och kan utse sin egen efterträdare. Detta i landet med världens största ekonomi – som han nu stöper om.

Klas Eklund är senior economist på SEB.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera