Arbetets söner – sänk deras löner?

Efter valförlusten 2002 frågade jag vår opinionsanalytiker om hon kunde nämna det område eller den sakfråga där våra förslag gav upphov till störst förlust av potentiella väljare«, skriver Fredrik Reinfeldt i sin nyutkomna bok »Halvvägs«. På presskonferensen i tisdags berättade han dessutom vad opinionsanalytikern Gunilla Sjöberg svarade:

– Det är att vi har upplevts som äventyrliga när det gäller arbetsmarknadspolitiken.

Den stämpeln gjorde Fredrik Reinfeldt allt för att tvätta bort. Under sin tid som statsminister undvek han att röra inkomst- och värnskatten, han omfamnade Las hårdare än fackpamparna själva och hävdade konsekvent att sänkta löner inte är vägen framåt. En väl fungerande arbetsmarknad får man via utbildning och ett effektivt näringsliv, men också genom trygga anställningsvillkor och drägliga löner, löd resonemanget.

Det betydde inte att arbetslösheten var ur världen efter åtta år av alliansstyre. Tvärtom. När Fredrik Reinfeldt lämnade över till Stefan Löfven i september 2014, stod 7,2 procent av Sveriges befolkning utan jobb.

Stefan Löfven har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, vilket inte är någon enkel uppgift. I dag ligger den på 7,4 procent, i Tyskland på 4,7.

Regeringens lösning, som ska klubbas i höst, är att lägga nästan 70 miljarder kronor under fyra år på nya bostäder, innovativa och växande företag och på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Men räcker det?

Finanspolitiska rådet deklarerade redan i våras att »arbetslöshetsmålet är orealistiskt«.  Och oppositionen var i förra veckan inte imponerad över de konkretiserade förslagen.

– Regeringen saknar helt reformidéer, sa folkpartiets Erik Ullenhag till SvD.

Nej få, framför allt i det borgerliga lägret, tror att Stefan Löfven lyckas. Och från oberoende högerdebattörer hörs nu allt oftare en i Sverige oprövad lösning: sänkta löner.

Vi behöver fler enkla jobb, skrev Göteborgs-Postens Alice Teodorescu nyligen. Svenska Dagbladets ledarsida har väckt frågan om ökad inkomstspridning. Dagens Industris Lotta Engzell-Larsson skrev tidigare i veckan att facket » borde engagera sig mer för att legitimera ingångsjobb och jobb med lägre lön, istället för att slåss mot internationella krafter som pressar priserna«. Och Expressens Anna Dahlberg menar att den politik »som skulle kunna göra verklig skillnad – att släppa fram låglönejobb i stor skala«.

Borgerliga partier och debattörer har alltid, i varierande grad, varit positiva till inkomstspridning. Särskilt intressant har kravet på lägre löner blivit i den nu så aktuella integrationsdebatten. Lägre lön, lyder resonemanget, är mirakelmedicinen mot arbetslösheten bland invandrare. »Hur ska vi annars på någon sorts allvar börja integrera vuxna analfabeter??« frågade sig exempelvis den liberala debattören Jan Söderqvist i en kolumn i Svenska Dagbladet häromveckan.

De borgerliga partierna är inte alldeles ense, men både folkpartiet och centerpartiet har tagit kliv i debattörernas riktning.

Men är sänkta löner lösningen på arbetslösheten? Forskningsresultaten är långt ifrån entydiga.

Fram till 1990-talet var sambandet mellan hög lägstalön och hög arbetslöshet närmast att betrakta som en sanning. Forskningen, som framför allt bedrevs i USA, visade att höjda minimilöner fick en negativ effekt på sysselsättningen. Men så på 1990-talet kom litteratur som gick emot de tidigare resultaten. Den grundade sig delvis på naturliga experiment, forskarna studerade bland annat effekterna av höjda minimilöner i ett antal snabbmatskedjor. De kom fram till att lönehöjningen i det undersökta fallet inte hade någon nämnvärd negativ inverkan på arbetslösheten. De nya resultaten hade också visst stöd i teorin.

Forskningen väckte stort intresse, men utlöste också en storm av kritik. Sedan dess har det gjorts mängder av nya studier, och studier som studerat studierna. Allt för att försöka bringa klarhet i frågan.

Ann-Sofie Kolm, professor på Stockholms universitet, håller i dagarna på att försöka sammanställa den forskning som finns på området.

– Om man tittar på den totala mängden forskning skulle man nog ändå säga att det finns belägg för att höjda minimilöner får negativa konsekvenser för sysselsättningen, säger hon.

Ju högre minimilöner ett land har, desto större blir effekterna, tillägger hon.

De få svenska studier som finns på området visar också att höjda minimilöner får negativ effekt på arbetslösheten. 2006 presenterade Skedinger en studie som visade sysselsättningseffekterna i hotell- och restaurangbranschen mellan 1979 och 1998. Han kom fram till att höjda reallöneökningar ledde till att fler personer sas upp. Och att sänkta löner ledde till fler nyanställningar, men i något mindre utsträckning. 1994 undersökte Edin & Holmlund 18-åringar i verkstadsindustrin mellan 1972 och 1991. I mitten på 1970-talet höjdes minimilönerna för unga kraftigt och resultaten antyder att det bidrog till att efterfrågan på ungdomars arbetskraft minskade. Det har även gjorts ett par studier på den kommunala sektorn där effekten varit mindre, kanske för att man är mer restriktiv mot att säga upp folk i det sistnämnda fallet.

Samtidigt ska tilläggas att det finns bekymmer med stora delar av forskningen. Den mäter framför allt effekten av höjda löner för dem som redan är i arbete, inte i vilken utsträckning en sänkning skulle skapa nya.

De behandlar således den traditionella kampen mellan arbete och kapital, medan dagens diskussion i större utsträckning handlar om de som är innanför och de som är utanför.

När det talas om att Sverige ska konkurrera med hög utbildning och god produktivitet, måste man fråga sig om det helt och hållet går att utbilda bort dagens utanförskap. Sverige har OECD:s lägsta lönespridning, medan arbetstagarnas produktivitet är lika spridd som OECD-genomsnittet. Och om folk som inte är produktiva får för höga löner, skapas trösklar för dem som står utanför och vill in.

I Finland, där lönerna liksom i Sverige sätts av arbetsmarknadens parter, gjordes ett försök att under krisen i början på 1990-talet sänka ungdomslönerna för att hjälpa dem in på arbetsmarknaden. Mellan 1993 och 1995 gick facket med på att – temporärt – acceptera en lön som var 25 procent lägre än den reglerade.

Finland befann sig i ett tufft ekonomiskt läge och det var fler faktorer än bara lönen som avgjorde om företagen anställde eller inte. Men studien gav en fingervisning om vad sådana åtgärder har för effekt. Det stod klart att receptet inte gjorde underverk: de lägre lönerna fick inget större genomslag i verkligheten. Och man kunde inte notera någon signifikant ökning av antalet jobb.

Inte heller i Sverige, där alliansen pressade ner lönekostnaden via sänkta arbetsgivaravgifter för unga, verkar åtgärden ha skapa några nya jobb. Företagen har i viss mån anställt unga i stället för äldre, men de har inte anställt fler.

Det har även gjorts försök att sänka lönekostnaden för långtidsarbetslösa, exempelvis genom instegsjobb och yrkesintroduktioner. Det har inte heller hjälpt nya grupper till arbete. I alla fall inte i någon större utsträckning.

Nej, vad som behövs för att de sänkta ingångslönerna ska leda till fler jobb är att det etableras nya företag och nya branscher. Den effekt som införandet av rot-avdraget potentiellt hade, enligt Ann-Sofie Kolm, även om det inte finns bevis i forskningen. Att den reformen fungerade har två förklaringar. Det fanns en efterfrågan som var priskänslig och ett utbud av människor som ville jobba i den sektorn, säger hon. Och tillägger att det kan finnas fler sådana sektorer.

– Vi vet att det finns en sjudande efterfrågan inom till exempel skönhetsvård och upplevelseindustrin, men det kan även handla om tjänster inom äldrevården och i utbildningssektorn, säger Ann-Sofie Kolm.

Samtidigt finns en invändning. I en deflationistisk värld – ungefär som nu – riskerar sänkta löner att spä på deflationsspiralen och därmed försvåra en ekonomisk återhämtning. Snarare än att stimulera nya företag och nya branscher. Det finns ännu ingen forskning på området, situation är alltför ny, men en intellektuell gissning ger vid handen att resonemanget håller.

Så om det finns argument – visserligen svaga – för att lägre löner ger fler jobb, och argument mot – ungefär lika svaga – mot att använda det verktyget just nu, återstår bara en fråga: Varför bråkar alla så mycket om det?

Svaret stavas ideologi.

Vänstern vill verkligen inte ha den typ av samhälle som större inkomstspridning i förlängningen kan ge. Höger är övertygad om att det är enda vägen att sysselsätta fler. Debattörerna har, så att säga, svaren färdiga på förhand.

Möjligen hände dock något med det gamla ställningskriget häromveckan. När miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner hyllade hur man i Mariefred fått EU-migranter att byta tiggarkoppen mot fönsterputsredskap. Och fick rungande bifall från vänsterdebattörer.

Haken? 75 kronor i timmen, som betalningen var, är kanske inte sättet att säkra Sverige från ett låglöneträsk.