Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Dubbelspelarna

Företagspiraten Christer Gardell ger sig på Wallenbergarna. Och de verkar gilla det.

André Agassi har kallat tennis för den ensammaste sporten som existerar.

Du står där på en öppen yta inramad av vita linjer. Du har bara dig själv, reglerna förbjuder en spelare att ens prata med sin coach under matchen.

»Folk jämför ibland med löpare«, skriver Agassi i sin självbiografi. »Men det får mig att skratta. En löpare kan åtminstone känna närvaron och lukten av sina motståndare. De är centimeter bort. I tennis är du på en ö.«

Tennis är också industriadelns sportval framför andra. Den passar deras självbild. Storföretag och maktsfärer är pyramider. I toppen är det nästan alltid bara en enda person som bestämmer.

»The buck stops here«, som Peter »Pirre« Wallenberg brukade säga om sig själv.

Wallenbergarna spelar alla tennis. Familjen har i praktiken styrt sporten i över ett sekel. Axel Wallenberg var första ordförande i Sveriges första klubb, det som blev Kungliga Lawn Tennisklubben, KLTK. Marcus »MW« Wallenberg var en av Europas bästa spelare under nittonhundratalets första halva, medlem av det svenska Davis Cup-laget och KLTK-ordförande i ett kvartssekel. Hans son »Pirre« ärvde styrelseklubban och var dessutom några år ordförande även för Svenska Tennisförbundet, där han också var hedersordförande fram till sin död i januari i år. Hans brorson Marcus »Husky« Wallenberg är ordförande i KLTK.

TEnnisboll

Den här sommaren har familjen fått sällskap i ett av sina företag av en annan av näringslivets stora tennisfreaks.

I juni offentliggjordes att investeringsfonden Cevian hade köpt 3 procent av aktierna i ABB. Fonden drivs av Christer Gardell, en 53-årig tennisgalen finansman som blivit känd över hela Europa för att utmana både ledningar och andra ägare i stora börsbolag.

Det kan verka lite. Men den svensk-schweiziska verkstadskoncernen är en bjässe med 140 000 anställda och bara en annan ägare har mer aktier: Wallenbergs investmentbolag Investor, med 9 procent.

Inhoppet var en märkeshändelse i Gardells karriär. För första gången köpte han aktier i ett Wallenbergbolag. Under hans två decennier som ägaraktivist har han retat upp storägare överallt. Utom hos Sveriges största industrigrupp.

På vilken sida om nätet för Wallenbergarna finns Gardell? Är han vän eller fiende?

Står vi inför en historisk duell mellan uppstickaren och finansfamiljen? Något som i så fall sker bara månader efter att den förra patriarken gått bort och familjens nya makthavare ännu inte konsoliderat makten.

Eller ser vi början på en ny maktallians? I så fall en av de mer oheliga i modern tid på Stockholmsbörsen.

En sak kan man säga om Wallenbergarna: de gillar inte att dela med sig av inflytandet i sina bolag. Listan över dem som trätt in på banan och utmanat familjen om makten – och förlorat – är lika lång som celeber.

I dagarna släpps »Den förlorade sonens återkomst«, journalisten Ronald Fagerfjälls biografi om »Pirre« Wallenberg, baserad bland annat på mycket öppna intervjuer med den gamle. I boken skildras händelserna efter dödsfallet för Pirres far Marcus, MW, 1982. Strax före sin död hade MW kallat till sig sonen och berättat att han i praktiken utsett Volvochefen Pehr G Gyllenhammar som ny ledare för familjens industrigrupp.

– En 83-årig dödssjuk man hade alltså gett bort en del av makten över det företag som jag var styrelseordförande i. Han hade varken pratat med mig eller vd Tom Wachtmeister, säger Pirre Wallenberg i boken.

I upplägget ingick att Volvo fick köpa 25 procent av Pirres klenod, verkstadsjätten Atlas Copco. Efter MW:s död köpte Gyllenhammar också en stor post i skogsföretaget Stora Kopparberg. En utomstående befann sig plötsligt långt inne i familjeimperiet.

Wallenbergsfären var svag efter maktskiftet och kunde inte sätta emot. Först två år senare köptes Volvo ut, i en riskfylld konstruktion med lånade pengar. På presskonferensen fick Gyllenhammar frågan om det hade varit någon maktkamp:

– Har det varit någon så är den över nu.

Utmanaren var bortmotad och Pirre kunde börja konsolidera makten. Nästa haj i vattnet var Anders Wall, sjuttio- och åttiotalens främsta utmanare av börsetablissemanget. Wall hade några år tidigare fått tinningarna att pulsera hos MW genom att attackera familjebolagen SAS och Gränges. Sonen orkestrerade nu en manöver som ledde till att Wall tvingades skriva under ett avtal om att inte angripa något av familjens bolag.

Sommaren 1990 var det dags igen. Sven-Olof Johansson, en av dåtidens snabbt uppdykande fastighetsmagnater, hade köpt 20 procent av Saab-Scania, då ett delvis misskött och undervärderat mischmasch av personbilar, lastvagnar och flygplan. Johansson var uppe flera gånger på Investors huvudkontor, »Åttace« på Arsenalsgatan i centrala Stockholm, för att förhandla. Till slut tappade Pirre Wallenberg tålamodet. Han lät Investor först köpa tillbaka Johanssons aktiepost. Strax därpå la man bud på hela Saab-Scania, trots att Investor vid tiden var hårt pressat och tvingades ta stora lån för att genomföra affären. Men ingen skulle få tro att de kunde mucka med Wallenbergs.

Familjen

I intervjuboken »Svenska miljardärer« häromåret reflekterade Sven-Olof Johansson över Saab-affären och vad det var han egentligen hade gjort, att det var »väldigt osvenskt och långt före sin tid«.

– Då var det helt otänkbart att ge sig på Wallenbergfamiljen.

Nittiotalet födde sina nya utmanare till etablissemanget. Men det skulle dröja innan någon angrep Wallenbergarna på nytt.

Aktiemäklaren som hade hjälpt Johansson med räden mot Saab hette Mats Qviberg, en ung man på finansfirman Carnegie. På nittiotalet förenades Qviberg med Sven Hagströmer för att lägga grunden till ett nytt utmanande av börsetablissemanget. 1995 anställde de en Christer Gardell, en grafikerson från Nacka som gjort klassresa via Handelshögskolan och konsultfirman McKinsey, som lärdes upp i bolagsaktivismens sköna konst. Gänget skapade rubriker i en lång rad svenska börskoncerner, framför allt byggjätten Skanska och skogsbolaget SCA. Men Wallenbergföretagen lät de bli. Qviberg hade också grundlagt sin karriär på SEB och Sven Hagströmer jobbade stora delar av sjuttiotalet på Investor. Det fanns band. Eller så vågade de bara inte.

Imperiet kom dock att angripas från annat håll.

De här åren hade en schweizisk tidigare bankir i fluga börjat dyka upp i affärspressen. Bankiren hette Martin Ebner och samlade pengar i fonder som han sedan använde för att bygga upp ägarpositioner i flera av Europas storföretag där han ställde krav på förändring. Hösten 1997 började han köpa aktier i ABB, som hade sin bas i Zürich efter fusionen tio år tidigare mellan Asea och Brown Boveri. Som mest hade han nära 10 procent av aktierna.

Just då fanns ett maktvakuum i bolaget, efter att Investor sålt aktier. ABB:s tidigare hyllade vd Percy Barnevik hade blivit styrelseordförande. Strax därpå efterträdde den självständige Barnevik även Pirre Wallenberg som ordförande för Investor och familjens grepp om bolagssfären blev lösare än på många år. Det sniffade Ebner som snart också blev storägare i Investor med 10 procent och började gorma om förändring även där.

Martin Ebners agenda var till stora delar finansiell. Han drev igenom så kallade aktieåterköp i ABB och krävde detsamma i Investor. Vid återköp används företagets likvida medel för att köpa sina egna aktier, vilket är en omdebatterad metod för att dela ut pengar till aktieägarna.

Under Ebners tid som delägare skedde också en renodling av det ganska spretiga ABB. Tågtillverkningen såldes, turbinerna likaså. Kärnkraften, det gamla Asea Atom, försvann också. Kvar blev i praktiken två ben: automation-tillverkningen av robotar och andra liknande system – och kraftöverföring – enkelt uttryckt: elledningar och utrustning i anslutning till dem.

När konjunkturen vände efter millennieskiftet och ett antal problemhärdar dök upp i ABB-koncernen – som asbestskadestånd och frågetecken i redovisningen – blev det bråk i ABB:s styrelse. Ebners främsta måltavla var ordföranden Percy Barnevik. Den kraftigt belånade schweizaren pressades hårt när aktiekursen i ABB föll och agerade närmast desperat för att visa handlingskraft. Barnevik skulle bort.

Genom Ebners försorg fick styrelsemedlemmarna i november 2001 reda på Percy Barneviks dittills oexponerade pensionsavtal på över 900 miljoner kronor. Barnevik försvann. När avtalen offentliggjordes våren därpå fick han lämna även Investor.

Kort därpå kollapsade Ebners imperium och han tvingades sälja de svenska innehaven. Wallenbergarna passade på att flytta fram positionerna och dubblade sitt innehav i ABB.

Ingen som har försökt har därefter lyckats vinna en attack mot Wallenbergfamiljen. Därefter har framgångarna för familjens bolag och börsutvecklingen i stort bidragit till att företagspiraterna stannat vid dörren. Fram till nu.

Hur hanterar man den där ensamheten som André Agassi beskriver? Hur klarar man pressen i det skräckinjagande utrymmet mellan linjerna?

I boken »I huvudet på John McEnroe« undersöker journalisten Tim Adams kluvenheten en tennisspelare känner i huvudet inför sin sport. Konsten, menar Adams, är att balansera den medvetna, neurotiska och hetlevrade delen av jaget med den omedvetna, mer kyliga.

Tesen illustrerades allra bäst av två spelare – var och en extrema representanter för de två jagen: just John McEnroe och Björn Borg.

»McEnroe frustade, bar känslorna utanpå och lät dem styra spelet. Borg, däremot, tryckte bort känslorna och blev en maskin.«

När finansmannen Christer Gardell äntrar tennisbanan är det mer McEnroe än Borg, åtminstone när det gäller psyket. Han gapar och skriker när han spelar, gör utfall åt alla håll.

– När känslor är inblandade är det klart att det hörs, har han sagt i en intervju.

Även i spelstilen har Gardell dragit åt McEnroes stil med serve och attack, åtminstone i ungdomen. Parallellerna till Gardell som affärsman är uppenbara. Även om han är en på ytan rationell finanskille med Handelsexamen, har han från start närt ett raseri mot det tröga och fjäskiga i det svenska näringslivsetablissemanget. Men det är en ilska han måste kontrollera för att få sin vilja igenom i bolagen han investerar i.

Han var sämre på det där i början. Nittiotalsåren ihop med Hagströmer och Qviberg var en enda räcka av mer eller mindre öppna strider med Gardell i en av huvudrollerna.

–Han var stökig och besvärlig som styrelseledamot i Bilia, säger den tidigare styrelsekollegan Jacob Palmstierna, i boken »Svenska miljardärer«.

–Han ställde bra frågor, men på ett otrevligt sätt. Det lönar sig inte alltid. Den kompisatmosfär som finns i en styrelse slog han sönder.

Strax efter millennieskifte ville Gardell få större svängrum och startade eget. Nu skulle han få svinga mot börsens övermakter, på ett sätt som förut inte varit möjligt.

–Mats och Sven var orädda och vågade utmana, och tyckte de någonting så kände jag i alla fall att de vågade gå hela vägen. Sen kanske det inte alltid fanns tillräckligt med vapen för att vinna.

Genom att nu samla mångmiljardbelopp i en fond, likt Martin Ebner, kunde Gardell sätta mer kraft bakom sina ord när han investerade i ett bolag.

Cevians första tid präglades mycket riktigt av hög konfliktnivå och anklagelser om medieläckor. Det kulminerade några år in på det nya millenniet, med inhoppet i Skandia som ledde till att bolaget såldes till sydafrikanska Old Mutual, och något år senare, investeringen i Volvo där han blev utestängd från valberedningen efter ett storbråk med bolagets andra ägargrupp, Handelsbankssfären. Att Gardell inte var att lita på blev snart en sanning i stora delar av Storföretagssverige. Inte långsiktig och alltför nära det internationella finanskapitalet, påstod man. Och, framför allt, han pratade för mycket med medierna.

Ett tag rådde närmast ett Gardellhat inom etablissemanget. SAS-chefen Jan Carlzon var knappast ensam om de åsikter han vädrade i Dagens Industri 2006.

–De företagsledare som hyllas i dag är skickliga på kostnadsnedskärningar. Eller så är de finansiella arkitekter av typen Christer Gardell. Jag har inga synpunkter på Gardell personligen, men han är inte min hjälte.

Carlzon var då också ordförande i Svenska Tennisförbundet. Våren därpå skulle han avgå. En av dem som lanserades som nya styrelseledamot var Christer Gardell. Riskkapitalisten hade ambitioner och inte minst pengar, som idrottsförbund alltid törstar efter. Medierna skrev att saken i praktiken var klar.

En styrelseplats skulle ha blivit en magnifik upphöjelse för finansmannen. Men också ett inträde i Wallenbergland. Pirre Wallenberg var ju hedersordförande i förbundet och hans son Peter »Poker« Jr var vice men på väg att lämna den posten. Familjebanken SEB var dessutom huvudsponsor till förbundet.

I början av april 2007 kom så valberedningen med sitt förslag. Utan Christer Gardell. Stöd saknades, löd en motivering. Riksidrottsförbundet krävde ytterligare en kvinna i styrelsen, en annan, vilken senare vederlades.

Sista veckan inför förbundsstämman gjordes ändå ett försök att lansera honom. Men när en nära medarbetare på Cevian greps misstänkt för insiderhandel dagarna före stämman, beseglades Gardells öde.

Var det näringslivsadeln – läs Wallenbergarna – som satte stopp för Gardell i förbundet? Något tydligt svar på vad det egentligen var som stoppade styrelseplatsen har aldrig kommit fram.

Under de åtta år som följt sedan dess har Christer Gardell stött sig med i princip varenda större maktgruppering i norra Europa. Han har slagits med kooperationen i Swedbank. Han har brottats med finska staten när han styckade Metso och stökat med svenska staten i Telia Sonera. Han har tagit sig an Danmarks maktfamilj nummer ett, Maersk, i Danske Bank. Han har utmanat tyska fackföreningar och tjänstemannadirektioner i Thyssen Krupp. Han har fortsatt sitt krig mot Handelsbankssfären i Sveriges största företag, AB Volvo, en strid som nu går mot sitt tionde år och i våras bidrog till att vd:n fick sparken.

Men Wallenbergarna har han hållit sig undan.

Man frågar sig varför.

Kanske har han helt enkelt inte gillat familjens bolag. När Gardell i början av året fick frågan om vilka som var börsens bästa vd:ar valde han ingen av Wallenbergarnas chefer (»dött lopp mellan Ola Rollén, Hexagon, och Johan Mohlin, Assa Abloy«).

Kanske har han lärt av de andra som försökt. Gyllenhammar tog sin hatt och gick några år senare. Sven-Olof Johansson var på vippen från konkurs i nittiotalskrisen. Martin Ebner är det ingen som bryr sig om längre.

Kanske har det varit resultatet av en krass maktanalys. Gardell är ju en skicklig analytiker. Han vill få inflytande i de bolag han går in i, och det är möjligt att han har dragit slutsatsen att Wallenberg har för stor makt i sina bolag och att det därmed är utsiktslöst att kunna påverka.

Eller så har han bara väntat på rätt tillfälle.

En efter en kom de till Katarina kyrka, högt upp på Söders höjder. Svartklädda, respektfulla. Kungafamiljen förstås. Statsministern, finansministern och LO-ordföranden. Många från andra maktsfärer också, Cristina Stenbeck, Fredrik Lundberg och till och med den gamle antagonisten PG Gyllenhammar.

Uppemot 500 personer kom för att ta farväl av Pirre Wallenberg den där snövita januaridagen tidigare i år.

En furste dör. Någon annan måste ta hans plats. Eller, som i det här fallet, flera stycken.

Efter patriarkens dödsfall etablerades en helt ny maktstruktur, där imperiet i praktiken delades upp. Var och en av de tre arvtagarna i den femte generationen – sönerna Jacob och Peter »Poker« Jr samt deras kusin Marcus »Husky« – fick där sina egna små kungariken att sköta. Några veckor efter dödsfallet meddelades också att kärnan i imperiet, investmentbolaget Investor, skulle klyvas och bolaget få en ny vd i Johan Forssell.

Stora förändringar, på kort tid, i Sveriges största bolagsgrupp. Förändringar som väckte en fråga: Where do the buck stop now?

Förändringar som satte saker i rörelse. Och tog tid. Tid som någon utomstående kunde utnyttja för att komma åt imperiet. Precis som för 33 år sedan, när Marcus »MW« Wallenberg gick bort.

Den här gången dröjde det mindre än ett halvår innan en av Europas största aktivistfonder knackade på dörren i ett av familjens käraste företag. Ledd av en person som inte var närvarande vid den där begravningen.

Blir det bråk även denna gång?

TEnnisracket

Argumenten som talar för konflikt är som sagt inte få. På pappret är Christer Gardell och hans utmanar-image allt annat än kongenial med Wallenbergsfären och dess profil av tystnad och lojalitet. Så sent som häromåret upprepade han sin syn på värdet av konfrontation.

–Jag är orädd i genomförandet och orädd i styrelsearbetet. /…/ Det är en kombination av att man har ett rätt så starkt analytiskt självförtroende, starka åsikter som man kan argumentera för och att man inte drar sig för konflikter.

Gardells syn på ägande är också väsensskild från familjens. Även om de som nu styr aldrig skulle medge det utåt har makten genom historien visat sig ha egenvärde för familjen. I en toppstyrd bolagsgrupp som Wallenbergsfären förväntas företag ibland anpassa sig efter ett annat i gruppen. Som att göra stödköp för Saabs Jas-affärer, eller ställa upp med banktjänster till andra i gruppen.

Wallenberg har också en politisk image att måna om. De säger att de bryr sig om Sverige, vilket kan stå i konflikt med rent kommersiella hänsyn i globala storföretag. Christer Gardell hatar sådant tänkande.

– Jag tycker att det är fel rent principiellt att agera nationalistiskt, sa han efter att folk beklagade att Skandia sålts till Sydafrika.

Under sensommaren har det dock kommit uppgifter som grumlat bilden av strid. Som antyder att den där fiendskapen kanske inte är så stor som man först kunde tro.

Det började i slutet på augusti. Då berättade SvD att Gardell och Investorfolket haft »ett hemligt möte om ABB:s framtid«. Några ytterligare detaljer presenterades inte.

början på augusti skrev den schweiziska tidningen Handelszeitung att Cevian och Investor skulle planera något slags gemensamt ägarbolag för sitt innehav i ABB. Samt att ambitionen var att komma upp i 20 procents ägande.

Och häromveckan skrev SvD att Investor redan i våras, innan Cevians ägande blev synligt, hade försökt driva igenom att Jacob Wallenberg skulle bli ordförande i ABB. Bakom skulle ligga ett missnöje hos Wallenbergarna om hur bolaget sköts. Enligt tidningen var Wallenbergarna och Gardell också eniga om sin syn på vad ABB behövde.

Investor vill i dag inte uttala sig om man har haft några träffar med Christer Gardell.

Vi har dialog med många andra ägare i många av våra innehav. Det är vardag för oss. Men exakt vilka eventuella möten vi har och vad som eventuellt diskuteras behåller vi för oss själva, säger kommunikationschefen Stefan Stern.

Frågan om eventuella samarbeten med andra ägare kommenterar han så här:

– Vi eftersträvar att vara ledande ägare i våra bolag. Även som huvudägare måste vi förstås på olika sätt samarbeta med andra ägare. Vi försöker alltid göra det vi tror är långsiktigt bäst för innehaven, olika ägare kan som alltid ha varierande investeringshorisont, säger Stefan Stern, som inte heller uttalar sig om ett gemensamt ägarbolag kan vara aktuellt.

– Det förekommer ofta rykten och spekulationer i medierna, ibland också om hypotetiska samarbetsformer, men det är inget vi kommenterar.

Christer Gardell meddelar å sin sida att han inte alls vill kommentera frågor om ABB, Investor och Cevian, och eventuella allianser.

En sådan allians vore faktiskt inte fullt så konstig som den först kan verka. I historien finns också en del trådar mellan de båda.

När Cevian härjade som värst för att komma in i Volvos valberedning under 2006 och 2007 fick de stöd från oväntat håll. Det var SEB:s fondbolag som då slöt upp bakom Gardell. Förvisso ska aktiefonder agera oberoende från sina ägare, men i familjebanken SEB skulle man nog inte göra något sådant offentligt om man inte kunde backa upp det Cevian stod för.

Och så har vi ju det här med tennisen.

Efter nesan med förbundet har Christer Gardell hållit låg profil i Tennissverige. Han har aldrig varit aktuell för någon ny förtroendepost. Hans närmast maniska tränande och matchande har däremot fortsatt. Var och varannan lunch finns han uppe på Kungliga Tennishallen, där det kryllar av Wallenbergfolk. 2011 spelade han i samma klubbmästerskap för dubbel som klubbordföranden Marcus Wallenberg (de mötte aldrig varandra). I Båstadtennisen på sommaren, där Gardell alltid finns på plats, är Wallenbergarna närmast inventarier. Att fortsätta att verka i den miljön med något slags djupare konflikt med familjen är nog i praktiken omöjligt. Samtidigt är den nuvarande Wallenberggenerationen inte alls lika tennisgalen som de tidigare. Flera av förtroendeposterna i sporten som familjen besitter i dag ska vara mer för att behålla arvet intakt än utslag av innerligt engagemang. De lär följaktligen inte reagera fullt så känslomässigt på att Gardell dyker upp i deras hall.

En annan intressant personkoppling är den som finns mellan Gardell och Börje Ekholm, Investors hyllade vd i tio år fram till nyligen. Ekholm och Gardell jobbade samtidigt på konsultfirman McKinsey i skarven mellan åttio- och nittiotal, och ser nog mycket lika på hur det gäller att jaga på storföretag.

Ytterligare en faktor som talar för ett närmande är Christer Gardell själv. Som offentlig person har han på senare år slipat av en del av sina värsta kantigheter. Om han för några år sedan hellre tog strid och uttalade sig fränt i pressen arbetar han numera mer bakom kulisserna. Allra tydligast har detta varit i Volvo. Där har han till och med öppet sagt sig arbeta tillsammans med Handelsbankssfären, den bolagsgrupp som han föraktat ända sedan han som Custos-vd misslyckades med att stycka SCA.

Som han formulerade det häromveckan i en intervju med det amerikanska affärsmagsinet Fortune:

– Vi är inte fientliga, vi är konstruktiva. Vi börjar inte en relation med en föreläsning.

Den typen av mer behärskad pragmatism fungerar bättre uppe på Arsenalsgatan än hans tidigare mer yviga profil. Men det är inte det viktigaste som talar för vänskap i stället för fiendskap. Det viktigaste är att Wallenberg har massor att tjäna på ett samarbete.

Utmanarna

Utmaningarna från aktivister och andra ägare har nämligen i slutändan alltid visat sig vara lukrativa. De har tvingat familjen att agera, och gett dem ursäkter att flytta fram sina positioner. Utköpet av PG Gyllenhammar var visserligen dyrt, men blev en bra affär för Investor. Budet på Saab-Scania blev en succé och en av familjens bästa affärer i historien, där de kunde kravla sig ur personbilarna och sedan återlansera ett ensamt Scania på börsen.

Martin Ebners härjningar i ABB hjälpte dem att bli av med Percy Barnevik, och banade väg för Jacob Wallenberg som ordförande i Investor. Aktieköpen som gjordes på botten har varit en kanonaffär för Investor.

Wallenbergarnas ovilja mot utmanare är heller inte enbart ett slags utslag av maktambitioner och förakt för aktieägarfokus. Under alla år har de snarare visat sig kunna vara minst lika finansiellt akrobatiska och krassa som vilken fondaktivist som helst. Snarare är den attityden en konsekvens av vad som händer med den typen av ägare när det börjar blåsa i ett bolag. De försvinner, och Wallenbergarna – med sin status – förväntas av alla parter vara kvar och städa upp – även om de bara äger några få procent. Så var det i ABB och familjen tycker nog att om de förväntas bära det ansvaret, då ska de ha det hela tiden.

Gänget på Investor har också varit bra på att genomföra strukturaffärer i sina bolag innan pirater som Gardell dyker upp och kräver dem. Främsta exemplet är Electrolux som för några år sedan pekades ut som ett möjligt mål att attackera, men där man drev igenom en utdelning av dotterbolaget Husqvarna, vilket desarmerade hotet. Familjen har också på senare år visat att de kan hantera samägande. Åtminstone under vissa, ytterst kontrollerade former. I just Husqvarna delar man på makten med Fredrik Lundberg och häromåret köpte familjen ut Höganäs ihop med familjen Lindén.

Christer Gardells stridskassa på åtskilliga tiotals miljarder kan också vara ett fint flankstöd i ABB. Wallenbergarna befinner sig just nu också i ett maktunderläge mot de tjänstemän som just nu har makten i koncernen. Om de ovan nämnda uppgifterna stämmer att Investor, trots i särklass flest aktier, inte fick utse ny ordförande är det något som retar familjen minst lika mycket som aktivister i ägarlistan. Saken görs extra komplicerad av att ABB inte har en valberedning av svenskt snitt. Nya styrelsemedlemmar nomineras i stället av styrelsen själv. Eldunderstöd från Gardell kan vara ytterst hjälpsamt. Christer Gardell har också erfarenhet att hantera tyskspråkiga ingenjörsdirektörer från sitt engamang i Thyssen Krypp. Cevian har sedan många år också ett kontor intill Zürichsjön, bara några mil från ABB:s huvudkontor i Oerlikon. Han vet hur man pratar med en »herr doktor doktor«.

Sammantaget finns alltså flera skäl som talar för ett samarbete. Dock ska man nog vara försiktig med att springa iväg och kalla det för en ny maktsfär. De filosofiska skillnaderna mellan Wallenbergarna och Christer Gardell är för stora och går inte att komma runt.

Som Gardell uttryckte det i samma Fortuneartikel häromveckan.

– Det finns flera familjeägare i Europa som också tar en aktiv roll – Wallenbergfamiljen har väldigt aktiva ägarpositioner – men det ska inte betraktas som aktivism eftersom de är väldigt, väldigt långsiktiga. Det är inte tre till fem år, men 30 till 50 år.

Man skulle kunna likna det vid ett dubbelpar i tennis. Två ensamma spelare som visserligen spelar i samma lag, mot gemensamt motstånd. Men som i ytterst liten utsträckning interagerar.

veckan hölls kapitalmarknadsdag i ABB och där spekulerades vilt om vad som kommer att hända med ABB. Ska verkligen Cevian och Investor till och med lägga sitt ägande i ett gemensamt bolag för att få kraft? Och vad kan då hända? Ska det gå hela vägen till en klyvning av bolaget, i en del för automation och en för kraftöverföring? Det finns en del som talar för det. Vid kapitalmarknadsdagen presenterade ABB en ny, tydligare struktur där kraften samlas i en division. Om det går så långt som till klyvning skulle Gardell få det han vill: synliggörande av aktieägarvärden som han eftersträvat i alla bolag där han går in. En slutpunkt där han kan sälja och gå vidare till nästa bolag. Wallenbergfamiljen, å sin sida, skulle kunna se fram emot ett återskapande av det gamla älskade Asea. ABB Sverige har idag 9 000 anställda och är fortfarande en av landets större industriarbetsgivare. Ett återuppväckt, fristående Asea med huvudkontor i Västerås vore en seger så god som någon för det omaka dubbelparet.

Hur fort kommer då allt detta att hända? Det är den sista frågan att svara på. ABB:s ordförande Peter Voser har ju just tillträtt och vd:n Ulrich Spiesshofer är nästan lika färsk, och dessa herrar har nog sina agendor som de vill genomföra. Spieshofer presenterade en ny strategi så sent som häromåret. Om veckans besked är en fortsättning på den nya strategin eller en reaktion på den förändrade ägarbilden är svårt att säga.

Klart är att det går i Christer Gardells riktning. Nu har han också stöd i den andra serverutan. Och dessutom fler år innanför västen. På tennisbanan har han numera minskat på serve- och volleyspelet, drar sig mer mot baslinjen. Det kyligare Jaget börjar få övertag över det hetlevrade. Men envisheten är fortsatt lika stor. I intervju efter intervju har han upprepat samma ambition. Att vinna ett mästerskap för veteraner. Oförtrutet reser han runt i världen och tävlar i mästerskap. Bara i år: EM i Österrike i januari (förlust i andra omgången), italienska mästerskapen i Alassio (nederlag i sextondelen), i juni VM vid franska Atlantkusten (ut i andra omgången även där).

Så där håller han på. Vinst i någon enstaka match, sedan förlust. Men Gardell fortsätter ändå att åka. En annan sak att tänka på när man betraktar hans tennisresultat: de är faktiskt bättre i dubbel.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera