Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Kollektivt kaos

Risken är att alla blir missnöjda när löner för tre miljoner ska spikas.

Föreställ dig en fotbollsmatch där lagen spelar efter sina egna regler. Vadå offside? Vem säger att man måste vara elva man på planen?!

Tänk att det är två storklubbar som gör upp i en direkt avgörande drabbning inför fullsatta läktare.

Ungefär så kan man beskriva den avtalsrörelse som snart drar i gång. Nästa år löper 454 kollektivavtal ut. Sammanlagt ska löner och villkor för närmare tre miljoner arbetstagare förhandlas om. Slutresultatet avgör utsikterna för svensk ekonomi.  

Det är alltså mycket som står på spel – och mycket som talar för att det blir stökigare än vanligt. Båda sidor gör redan sitt bästa för att sänka grunden för den lönebildningsmodell som gällt i snart två decennier.

Med tanke på hur väl den fungerat kan man tycka att det är lite märkligt. Sedan industriavtalet blev riktmärke för resten av arbetsmarknaden 1997 har den svenska avtalsmodellen levererat både reallöneökningar, låg inflation och arbetsfred.

Mellan 2007 och 2014 hade Sverige 27 904 förlorade arbetsdagar om året på grund av konflikter på arbetsmarknaden. I Finland var det fyra gånger så mycket, i Norge fem gånger och i Danmark hela femton. I jämförelse med grannländerna har de svenska löneförhandlingarna varit snälla vänskapsmatcher.

Varför liknar då avtalsrörelsen 2016 mer ett hett derby som är på väg att urarta?  

Det enkla svaret på den frågan är att svensk ekonomi inte ser ut som den gjorde 1997, eller ens som den gjorde häromåret.

Industrin har krympt i förhållande till den växande och alltmer konkurrensutsatta tjänstesektorn. Det är inte längre lika självklart vilken del av ekonomin som ska ha en löneledande roll. Vilket märktes på DN:s debattsida i måndags då fackförbundet Kommunal ifrågasatte det mest heliga i den svenska modellen: att andra yrken ska anpassa sina löner efter industriarbetarnas.

»Vi kräver att undersköterskorna får utrymme för relativa löneökningar utöver det märke som industrin sätter. Det är fullständigt avgörande för att Kommunal ska kunna vara en del av LO-samordningen.«

Att korrigera relativlönerna är lättare sagt än gjort, speciellt i ett läge där mot-parten säger att det knappt finns något utrymme för löneökningar över huvud taget.  

Anledningen skulle vara att det inte längre finns någon inflation att tala om. Eftersom Riksbanken i flera år misslyckats med att nå upp till sitt inflationsmål på två procent menar Svenskt Näringsliv att man inte längre bör räkna med några generella prisökningar. Följden blir att man överger den gemensamma verklighetsbild som lönebildningen hittills utgått från, och öppnar för att endast erbjuda mycket små löneökningar.

Därmed hamnar arbetsgivarna inte bara i konflikt med LO utan denna gång även med Konjunkturinstitutet och Riksbanken, som för ovanlighetens skull vill se löneökningar som driver på inflationen.

I en ekonomi med minusränta är saker och ting inte vad de brukar vara.

Ta Lars Calmfors som exempel. Ekonomiprofessorn som är ordförande i Svenskt Näringslivs arbetsmarknadspolitiska råd och i 25 år haft sänkta löner som en käpphäst. Så här sa han om avtalsrörelsen på ett SNS-seminarium tidigare i september:

»Lite högre löneökningar skulle faktiskt kunna vara bra för exporten och fördelaktiga för industrin.«

Resonemanget bygger på att låga löneökningar sänker inflationen, vilket gör att realräntan – räntan minus inflationen – blir högre; med sjunkande investeringar och konsumtion som följd. För att boosta ekonomin vore det därför på kort sikt bättre med högre löneökningar.

I Calmfors drömscenario kompenseras högre löneökningar nu med lägre längre fram.

Det låter som ett recept för att göra både arbetsgivare och fack missnöjda.

Med andra ord passande för en ny kaotisk svensk modell.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera