Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Ett allt rödare skynke

Det finns flera skäl att frukta Kinas ekonomi.

Ett av Kinas största kolgruvbolag, Longmay Group, ska göra sig av med 100 000 anställda, rapporterade statstidningen China Daily nyligen.

Läs igen: 100 000 som får sparken. Det är lika många anställda som LKAB och Vattenfall har tillsammans. Gånger tre.

Ändå var det få utanför landets gränser som ens tog notis.

Det borde man ha gjort.

Speciellt med tanke på budskapet i en aktuell rapport från den globala bankjätten Citigroup. Där förutspås att den fallande kinesiska ekonomin med stor sannolikhet kommer att dra med sig världsekonomin in i recession i slutet av nästa år. Författare till rapporten är ingen mindre än chefsekonomen Willem Buiter, som har en imponerande historia av att pricka rätt. Bland annat varnade han för vad som senare skulle visa sig vara ödesdigra konstruktionsfel i eurosamarbetet redan när den gemensamma valutan introducerades 1999.

Den här gången krävs ingen större spåkula för att se tecken på en kommande kinesisk hårdlandning. Bostadsmarknaden har blåsts upp och spruckit. Börsbubblan likaså. Den privata skuldsättningen är farligt hög, och många företag riskerar att behöva skära ner för att överleva, precis som gruvbolaget Longmay Group.

Med andra ord ett klassiskt recept för en lågkonjunktur.

Många kineser känner redan av de dåliga tiderna. Wall Street Journal rapporterade förra veckan att den armé av arbetare som migrerat från landsbygden till städerna för att sy t-shirts, montera Iphones och bygga olympiska arenor börjar få allt svårare att finna jobb. Som ett resultat ökar det som makten i Beijing fruktar mest – den sociala oron. Hittills har China Labour Bulletin registrerat mer än 1 600 strejker och protester, att jämföra med 1 379 för hela förra året.

Enligt den officiella statistiken ligger den kinesiska tillväxten i dag runt 7 procent. Men det är siffror som kommunistpartiet alltid manipulerat med, och nu kanske mer än någonsin. Då brukar cementpriserna (minus 25 procent på två år) vara en bättre diagnos på hur den kinesiska realekonomin mår. Låg efterfrågan indikerar minskat byggande. Eller elkonsumtionen, som endast steg med 1,3 procent första halvåret – den lägsta ökningstakten på 30 år. Vilket tyder på att produktionen i världens fabrik har mattats av.

Citigroup uppskattar Kinas verkliga BNP-tillväxt till runt 4 procent i dagsläget. Chefsekonomen Willem Buiter tror att den siffran kommer att sjunka till under 2,5 till mitten på nästa år.

Eftersom Kina står för ungefär 15 procent av världshandeln påverkar en nedgång i landets ekonomi mer eller mindre alla länder, antingen direkt eller indirekt. Inte minst i ett läge där andra så kallade tillväxtmarknader – som Brasilien, Ryssland och Sydafrika – redan befinner sig i recession.

Spridningsrisken förvärras ytterligare av att såväl Kina som västekonomierna fortfarande guppar runt i svallvågorna efter den senaste finanskrisen. Varken politiska ledare eller centralbanker har längre tillgång till de ekonomiska verktyg – för att inte tala om det förtroendekapital – som krävs för att motverka en konjunkturdipp.

Vad gör man när det inte längre går att sänka räntan mer eller stimulera ekonomin eftersom man redan är så skuldsatt?

Just nu rör sig ekonomerna på okänt vatten. Därför kan även en relativt blygsam avmattning få oanade konsekvenser. Eller så behöver en kinesisk recession inte vara lika farlig för omvärlden som Buiter vill få oss att tro. »Jag är inte övertygad av Buiters tes«, skrev ekonomipristagaren Paul Krugman på sin blogg i förra veckan. »Kina är i mina ögon fortfarande inte stort nog för att dra med sig resten av världen.«

Vem som får rätt vet vi snart. Kanske snarare än vi vill.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera