Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Henning Mankell

Författare och dramatiker, dog den 5 oktober, 67 år gammal.

Henning Mankell var en djupt politisk författare, ja, till och med något så sällsynt som en ideologisk författare. Han debuterade 1973 med den dokumentärartade romanen »Bergsprängaren« och när jag många år senare öppnade en nyutgåva av den var jag lite orolig över vad jag skulle finna; på den tiden stod han nära den maoistiska rörelsen i Sverige, han var tjugofem år. Hur mycket passerad tidsanda skulle finnas där? Jag fann en häpnadsväckande levande roman om en arbetare som fick en arm avsliten i en dynamitexplosion en sommardag 1911 och som drömde om ett socialistiskt samhälle. Jag tänkte efter läsningen: Den här romanen är mer aktuell nu än då. Den har till och med legat till sig, mognat.

Henning Mankell var verkligen ett barn av -68. Han hade en aktivist i sig. Hans långa teaterbana i Sverige (han var med och startade Länsteatern i Dalarna) och i Mocambique framstår också som ett slags politiskt gräsrotsarbete. Men när åtskilliga av de ledande gestalterna inom 68-rörelsen under loppet av åttiotalet antingen lät sig omskolas till borgerliga värderingar eller gick rakt in i likgiltigheten, behöll Mankell sina grundläggande värderingar. I måndags satt jag i en radiostudio med skådespelaren Krister Henriksson, som in i det sista hade tät kontakt med honom, och hörde honom bekräfta det. 2010 greps Mankell av israeliska kommandosoldater ombord på Gazakonvojen; på ett annat av fartygen dödades nio aktivister. Ser ni vad jag skriver? En världsberömd svensk författare, närvarande med sin kropp i en storpolitisk konflikt! Med tiden blev Henning Mankell, häradshövdingens son, något av en vänsterikon: han gick där, som en påminnelse om att en annan värld är möjlig.

Jag minns när jag fick »Den vita lejoninnan«, den andra Wallanderboken, i händerna 1993. Skånsk landsbygd, ja, men plötsligt också sydafrikanska realiteter när fanatiska boer planerar ett politiskt attentat. 1993 talades det inte mycket om den fattiga världen i samhällsdebatten eller i litteraturen. I boken finns den förträngda tredje världens kåkstäder kvar.

Litterärt förde han budkavlen vidare från Sjöwall-Wahlöös polisromaner men han la till en dimension: de globala horisonterna. Det känns inte bara som en slump att »Mördare utan ansikte«, den första Wallanderromanen, utkom 1991, samma år som Sverige ansökte om EG/EU-medlemskap. Där säger Kurt Wallander: »Det finns inga fredade zoner längre. En liten oansenlig by som Lenarp var en bekräftelse.« Jag tror att den raden fångar det centrala i Mankells blick på världen: ingen är en ö, inga samhällen erbjuder fredade zoner. Var vi än är, är vi tvungna att förhålla oss till världen. Men just här balanserade han samtidigt längs en avgrund: allt är i förfall. Våldet tränger in överallt. Jag kunde ibland störas av alla bekräftelser han fann på den där förfallsteorin.

Henning Mankell ser ofta en smula sorgsen ut på fotografier. Men lika ofta lite yrvaken och förvånad. Som om han nyss stigit ut ur skrivkammarens labyrinter och står inför verklighetens värre labyrinter. Sorg och yrvakenhet lyser om hans gestalt. Hans produktivitet var oerhörd men därmed också hans receptivitet: detta livsverk förutsatte en enorm nyfikenhet.

Fjodor Dostojevskij sa en gång om den överrika ryska berättarkonsten årtiondena före förra sekelskiftet, att »vi har alla fallit ur ärmen på Gogols Kappan.« Om den svenska deckarboomen kunde man hävda att den skakats fram ur ärmarna på Wallanders täckjacka. Det är märkligt att tänka på att Sjöwall-Wahlöös, Henning Mankels och Stieg Larssons kommersiella succéer samtliga föll ur en röd fana. Sverige är ju storexportör av litterär socialism.

Mankells status i litteraturen var definitivt högre utomlands än i Sverige. När han gick bort för några dagar sedan märkte man att det faktiskt var lite svårt för redaktionerna i Stockholm att trumma ihop riktigt högkulturella röster om denne spänningsförfattare och vänsterikon. Det är så idiotiskt att man kan bli galen när man tänker på det.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera