Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Oförenta staterna

Därför gör frihandel alla till nationalister.

I den amerikanska kongressbyggnaden i Washington finns sedan en tid två »läsrum«. Om man är senator, kongressledamot eller tjänsteman med särskild säkerhetsklassning får man gå in där och titta på utkasten till de handelsavtal som USA håller på att förhandla fram.

Reglerna är strikta. Ingen får ta kopior, och den som vill göra anteckningar får inte ens ta med sig sitt anteckningsblock ut ur rummet.

Hemlighetsmakeriet har fått kritik från flera håll, framför allt från fackföreträdare och representanter för den amerikanska vänstern. Wikileaks har hoppat på, och utlyst en belöning på 100 000 dollar till den som läcker hela textutkastet till det transatlantiska frihandelsavtalet TPP.

För en vecka sedan blev det i alla fall klart. USA, Japan och tio andra länder har skrivit på ett avtal som binder samman 40 procent av världsekonomin.

»En historisk dag«, skrev Janerik Larsson i Svenska Dagbladet. »Många pessimister har trott att den våg av protektionism, isolationism och nationalism som frihandelslöftet nu länge mött skulle omöjliggöra TPP.«

Det där är en vanlig analys – men också lite underlig. För om frihandelsavtal är själva motsatsen till nationalism, hur kommer det sig då att förespråkare alltid använder nationalistiska argument för att sälja in värdet av dem?

Ett talande exempel är den debattartikel som näringsministern Mikael Damberg och Företagarnas vd Günther Mårder skrev i somras, där det ojades över att Sveriges export till USA sedan år 2000 hade ökat mindre än övriga världens export till USA.

Som om världsekonomin var ett nollsummespel som gick ut på att bygga och skicka så mycket saker som möjligt till ett annat land.

Det är ett deppigt synsätt. Frihandel är ju inget mer än ett sätt för de bästa idéerna och lösningarna att sprida sig över världen – särskilt om man skriver regler som gör att ingen fuskar genom att förstöra miljön eller utnyttja arbetare.

Tyvärr frodas isolationismen även i de färdiga avtalen. Ett exempel är en klausul som amerikanska läkemedelsbolag fått in i TPP. Den tvingar generiska tillverkare av biologiska läkemedel att vänta i fem år innan de får tillgång till testdata som gör att de kan göra egna versioner av dem. Därmed blir marknaden i vissa av avtalsländerna mindre fri efter att avtalet trätt i kraft.

Så kan det gå när en process »övervakas« av hundratals lobbyister och branschföreträdare. Idén om en fri och rättvis marknad får ge vika för att skydda existerande företag.

Mycket talar för att TTIP – det avtal som EU och USA nu förhandlar om – också kommer att innehålla flera gåvor till lobbande företag. Som att en särskild tvistelösningsmekanism ger garantier för att ett utländskt företag inte ska förlora sitt investerade kapital om landet på rättsliga vägar omöjliggör förväntad vinst. Liberala härförare som The Economist och Cato Institute har kritiserat den – men det verkar inte spela någon roll.

För två decennier sedan skrev USA, Kanada och Mexiko på frihandelsavtalet Nafta. Det har gynnat människorna där på flera sätt, men också skapat skevheter. Exempelvis har Kanada stämts tjugo gånger. I ett fall handlade det om att Kanada ville förbjuda bränsletillsatsen MMT eftersom den kunde ge skador på människor och miljö. Den amerikanska tillverkaren Ethyl stämde då den kanadensiska regeringen – och vann. Förbudet drogs tillbaka och Ethyl fick ett skadestånd på strax under 100 miljoner kronor.

Med TPP – och i framtiden med TTIP – kommer världen att bli lite friare på det stora hela, men det vore klädsamt om förespråkarna också talade om de ofria och nationalistiska inslagen i avtalen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera