Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Osvenska gestalter

»Tjuvheder« undviker både moralism och transportsträckor.

För ett tag sedan träffade jag en ovanlig keramiker på en parkeringsplats i Lissabon.

Han var där för att köpa heroin, jag för att skriva ett reportage om den portugisiska narkotikapolitiken.

Det ovanliga med portugisen var inte att han brukade crack, heroin och metadon – det gör miljontals européer – utan att han samtidigt tycktes ha ett så välordnat liv.

Några dagar senare besökte jag honom i hans ateljé. Bortsett från att han då och då var tvungen att försvinna in på toaletten fungerade det inte så annorlunda från vilket litet småföretag som helst.

I de flesta andra västländer skulle keramikern aldrig ha kunnat leva det livet. I Sverige skulle han inte kunna få sitt metadon om han inte lämnade täta urinprov för att bevisa att han inte samtidigt använde andra droger. I vilket annat land som helst skulle han varit ett ständigt byte för polisen eftersom han i princip alltid hade heroin eller crack i ryggsäcken.

Var han på väg att bli drogfri? Nej.

Hade han hellre velat leva ett annat liv? Absolut.

Men precis som de flesta andra människor i världen hade han hittat ett sätt att balansera just sina svårigheter. Och han hade tur att leva i ett land som sedan några år checkat ut från det futila »kriget« mot narkotikan.

Jag tänkte en hel del på den portugisiske keramikern när jag såg Peter Grönlunds bioaktuella film »Tjuvheder«.

Inte för att den är särskilt politisk. Tvärtom. Det är en nervig och realistisk historia med tajta, idiomatiska repliker – som osvenskt nog saknar övertydlighet. Det är dessutom en riktig berättelse, till skillnad från så mycket svensk film som består av ett fåtal intressanta scener förbundna av transportsträckor.

Framför allt är det riktigt spännande. Med imponerande enkla grepp har insatserna för de två huvudpersonerna höjts.

Ändå kan man inte sluta tänka på meningslösheten i hela systemet. Poliserna som fiskar upp det ena lilla beslaget efter det andra, reglerna som gäller för att komma in i olika behandlingar och den småkriminalitet som blir följden.

Extra meningslöst blir det när man vet att den svenska nolltoleransen mot narkotika – kriget mot knarket som blivit ett krig mot knarkare – emanerar ur ett taffligt utfört forskningsprojekt från 1960-talet. Polisläkaren Nils Bejerot lät sjuksköterskor leta nålstick på alla som hamnade i arresten och tolkade resultaten som att droganvändande liknar en epidemi. Utifrån det utformades en politik som påminde om ett program mot influensa. På samma sätt som en influensa-epidemi kan bromsas genom att tvätta händerna, trodde beslutsfattarna att man kunde försvaga drogepidemin genom en hård linje mot droger.

I dag vet vi hur det gick. Sverige har en internationellt sett hög narkotikadödlighet – och något narkotikafritt samhälle syns inte på horisonten.

Det är denna politik som svävar över »Tjuvheder«, men man får vara tacksam för att berättelsen ligger nära marken. En scen som fastnar är när Katja (Lo Kauppi) pratar i telefon med sin fosterhemsplacerade son. Hon lovar honom att se samma tv-program som han, fast i husvagnen som hon numera bor i. Men så försöker hon ställa in kanalerna – och klarar det inte.

Peter Grönlund lyckas göra några missbrukare till människor.

I Sverige är det en bedrift.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera