Ulla Lindkvist

Text: Sara Martinsson

Foto: (1973) Ragnhild Haarstad/TT

In med väskan i bagageutrymmet. Öppna bildörren och slå sig ner. Titta en extra gång i baksätet så att de nybakade tekakorna inte blev kvar på köksbänken. Det blir många mil på asfalten för den som vill tävla i skogen med karta och kompass. Även för den som är världsmästare.

Ulla Lindkvist är på väg norrut, från hemmet utanför Flen i Sörmland till Dalarna. På vägen ska hon hämta upp vännen Gun-Britt, lämna tekakorna till hennes varje gång lika tacksamme man och sedan styra mot nästa lopp. De båda väninnorna är landslagslöpare, bättre än de flesta. Men Ulla kommer sannolikt bli den av de två som vinner den här gången också. Vid den här tiden, när bilarna här hemma precis har börjat köra på höger i stället för vänster sida och amerikanska pojkar krigar långt där borta i Vietnam, är Ulla så överlägsen i orienteringsvärlden att det inte skiljer sekunder utan minuter mellan henne och den som kommer på andra plats.

Hon vann sitt första EM-guld i orientering 1962. När världens första världsmästerskap hölls i Finland 1966 blev hon världens första världsmästarinna. Då var hon 27 år ung, men redan en veteran med vana att stå överst på prispallen från flera såväl svenska som nordiska mästerskap. De andra deltagarna hade i sin tur fått vänja sig vid att tävla om silvret. Tjejen från bondgården i Mellösa var omöjlig att rå på.

De var åtta syskon i familjen. Alla fick de vara beredda att hugga i när vardagssysslorna i jordbruket så krävde. Så när Ulla sedan reser Sverige och Europa runt för att ställa sig på startlinjen som del av den internationella orienteringseliten är hon naturligt stark. Vissa tror att hennes överlägsenhet beror på att hon tränar mer än andra. Att hon på något sätt ligger före vad det kommer till kunskap om hur man stressar kroppen till uthållighet, styrka och stordåd. Det här är trots allt en tid när den riktigt uppmärksamme betraktaren kan få syn på orienterartjejer som smiter iväg på cykel, för att ta sig några kilometer hemifrån och bort från alla omvärldens ögon för att över huvud taget våga springa. Vissa tjejer tycker fortfarande att det är lite skämmigt att träna, och på Sportspegeln läser man fortfarande bara upp killarnas resultat från tävlingarna.

Om Ulla har snappat upp något som ingen annan fattat riktigt än vore det inte så konstigt. I princip ingen pratar ju om kvinnlig orientering! Men bakom hennes framgångar ligger sannolikt mer av barndomens höskyfflande än nyskapande träningsteori. Och hon har dessutom alltid huvudet med sig. När hon i samband med större tävlingar jämför sina kartor med landslagskamraternas har de andra alltid något eller några misstag. Ulla däremot hittar till kontrollerna som vore de placerade på de mest välbekanta ställen i hennes hemmaskog. Hennes rutt blir de andras facit.

När landslaget tar tåget till tävlingar på andra sidan järnridån är virknålarna lika obligatoriska i packningen som kompassen. När tjejerna inte spelar kort handarbetar de, pratar och skrattar. Ulla har en kamera i band på magen som hon då och då plockar upp, fångar ett och annat minne. Resorna är många och långa, men orienteringsgänget har alltid kul. Att Ulla oftast vinner är ingen stor sak, vare sig för lagkamraterna eller för henne själv. Skulle hon någon gång faktiskt göra ett misstag och inte ta hem den ädlaste av medaljerna är hon lika glad för det. Då har ju oftast någon av kompisarna vunnit.

Hemma i Mellösa fyller hon tiden mellan jobbet på kommunens kultur- och fritidsförvaltning och träningspassen i skogen med att snida figurer i eneträ. Det ska hon fortsätta med långt efter att en knäskada i början på 1970-talet sätter punkt för elitkarriären. De små katterna, grytunderläggen och dörrskyltarna blir fler och fler, och genom åren till gåvor. Där de nu finns kvar hos orienteringsvänner runt om i landet kommer de alltid att påminna om en speciell vän och världsmästare. Och om de sörmländska skogar där hon med sitt kraftfulla löpsteg lade under sig distans på distans, mil efter mil, av snårig terräng.