Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Brysk diplomati

Hon prisas av världspressen men hamnar i den ena konflikten efter den andra för sina uttalanden. Utrikesminister Margot Wallström har inga planer på att ändra sig.

Skulle man släppa in en fullvuxen giraff i Arvfurstens palats, leda den upp för stentrappans röda matta, genom matsalen där representationsporslinet står uppdukat, förbi den blå och den röda salongen där de närmsta medarbetarna sitter uppradade som vid incheckningsdisken på en flygplats och in på utrikesministerns hörnrum, så skulle den kunna sträcka ut sin långa hals utan att slå i huvudet. Bara den aktade sig för den stora kristallkronan.

Sådan är takhöjden i det som för två sekel sedan var Sofia Albertinas sällskapsrum, där Gustav III:s syster fördrev dagarna med att brodera och prata franska med sina hovdamer.

I hundra år har Sveriges utrikesminister suttit här, bakom ett skrivbord tillverkat av Gottlieb Iwersson.

Det är tunga gardiner, guldspeglar och i hörnet en staty av den grekiska kärleksguden Venus.

Carl Bildt klagade jämt på att rummet var »för jävla kallt«.

Efterträdaren Margot Wallström sitter där med en stor och varm kofta på sig för att hålla decemberkylan borta.

Det har gått ett drygt år sedan statsminister Stefan Löfven bad henne att axla det kanske mest prestigefyllda ämbeten av dem alla – att ansvara för Sveriges relationer med utlandet. Till journalisterna som hade samlats på Lejonbacken utanför Stockholms slott den dagen, för den traditionsenliga fotograferingen av den nya regeringen, sa hon två saker:

Hon tänker gå i sina egna skor, inte i Carl Bildts.

Och Sverige skulle från och med nu bedriva en feministisk utrikespolitik.

Budskapet gav eko ute i världen. På hemmaplan fanns det dem som skrattade. För andra väcktes en slumrande Palme-nostalgi, med förhoppningar om att Sverige återigen skulle bli en moralisk stormakt.

Vem som fått rätt kan diskuteras.

Men nog har Wallström satt avtryck redan. Retat upp både Arabförbundet och Israel. Ifrågasatts av oppositionen och hyllats i internationell press.

Just den här decemberdagen har den amerikanska tidskriften Foreign Policy precis utsett henne till en av årets tio främsta globala politiska tänkare. »För att ha utformat en feministisk utrikespolitik«, lyder motiveringen.

Wallström noterar att hon samsas på listan med både Angela Merkel och Vladimir Putin.

– Jag är väldigt kall med sådana här saker, jag vet att ena dagen uppmärksammas man positivt, nästa dag kan det vara något helt annat. Jag har varit med så länge att jag vet att man kan vara glad för det som kommer som är positivt, men man får inte bli för… Vad ska man kalla det?

Hon sneglar på sin pressekreterare.

– Stroppig, säger han.

– Stroppig, kan vi säga.

En halstablett åker runt i munnen medan hon pratar.

Margot Wallström är förkyld.

Socialdemokratisk – och därmed svensk – utrikespolitik har till stor del varit beroende av personen som rattar den.

Bo Östen Undén är typexemplet. Han satt i rekordlånga 18 år och 313 dagar som utrikesminister – från 1924 till 1926 och mellan 1945 och 1962 – och kom att förkroppsliga efterkrigstidens passiva svenska neutralitetspolitik. Som person var han fyrkantig och kylig. En juridikprofessor, vars tal ofta utmynnade i långa folkrättsliga föreläsningar. Enligt den doktrin han utvecklade skulle Sverige balansera mellan öst- och västblocken utan att ta ställning, vilket krävde återhållsamhet med opinionsyttringar och fördömanden.

I riksdagen sa statsminister Tage Erlander:

– Om vi lidelsefullt och konstant tog parti för ena sidan av de politiska grupperingar som existerar i vår söndrade värld, förlorar vi alla utsikter att verka för fredlig samlevnad och folkförsoning. Vi missar en viktig positiv uppgift, som endast ligger naturligt för ett land som vårt.

Den linjen kastades över bord på sextiotalet när Östen Undén lämnade UD. 1969 efterträddes Erlander av Olof Palme – och plötsligt lät Sveriges statsminister väldigt annorlunda.

Palme var i hög grad sin egen utrikesminister, och en mycket engagerad sådan. Hetlevrad. Retorisk. Aktivistisk. Han hade inga problem med att kalla andra länder för »satans mördare« och »diktaturens kreatur«, även supermakten i väst som Sverige i hemlighet hade militärt samarbete med. När han jämförde USA:s bombningar av Hanoi med massakrerna i »Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka« i sitt jultal 1972 blev den svenska ambassadören utkastad från USA.

1974, samma år som de diplomatiska relationerna återupptogs, fick Margot Wallström anställning som ombudsman för SSU i Värmland, långt ifrån sågarbetarfamiljen hemma i västerbottniska Kåge. Hon var 20 fyllda och hade just gått ut gymnasiet. Likt generationskamraterna Mona Sahlin och Anna Lindh var hon ett barn av Olof Palme. Hennes första politiska handling var att fästa ett FNL-märke på sin kappa. Om lördagarna stod hon utanför Systembolaget och sålde »Vietnambulletinen«. Hon var aktiv i miljöorganisationen Greenpeace.

24 år gammal valdes hon in i riksdagen. Hon var yngst, kände sig isolerad och osynliggjord av gubbarna i riksdagsgruppen. När en handfull andra femtiotalister gjorde henne sällskap tre år senare grundade hon RUS-gruppen, riksdagens unga socialdemokrater, där de kunde stötta varandra. Tre av dem – Wallström, Sahlin och Lindh – började snart träffas privat i den omtalade Kräkklubben, som fick sitt namn efter att de druckit för mycket vin vid första mötet.

Trion sågs av omgivningen som förnyare, vilket i socialdemokratiska termer betyder höger. Det där med jämställdhetsfrågor var inte så självklart som man kanske kan tro.

I dag är det lätt att få för sig att socialdemokratin alltid har varit feministisk. Men arbetarrörelsen har genom hela nittonhundratalet haft ett problematiskt förhållande till kvinnosaken. Jesper Bengtsson, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, berättar i sin bok »Det måttfulla upproret« om hur SSU:are fortfarande i mitten av 1980-talet fick lära sig att argumentera mot feminismen under sina utbildningar på kursgården Bommersvik.

Det fanns också en misstänksamhet inom partiet mot de nya sociala rörelserna som de unga kvinnorna omfamnade. Inte minst gjorde Wallström det. 1983 åkte hon med Greenpeace till Söderhavet för att protestera mot de franska kärnvapenprovsprängningarna. Två år senare var hon på väg tillbaka när nyheten nådde henne om att fartyget hon skulle resa med – Rainbow Warrior – hade sprängts av den franska underrättelsetjänsten.

Margot-porträtt

Wallström hade redan hunnit lämna riksdagen när Ingvar Carlsson 1988 erbjöd henne en plats i regeringen. Återigen var hon yngst. Som biträdande civilminister fick hon ansvar för jämställdheten. När en journalist första gången frågade om hon var feminist gick hon hem och slog upp det i en ordbok. Därefter svarade hon ja varje gång hon fick frågan.

Wallström bröt flera tabun.

Hon var den första ledande socialdemokraten som förespråkade kvotering på partiets valsedlar så att män och kvinnor skulle varvas, vilket socialdemokraterna införde 1994. Wallström, som just blivit mamma för andra gången, utsågs det året till kulturminister. För henne var det självklart att de båda rollerna skulle gå att kombinera, och hon blev det första och enda statsrådet som krävt att få arbeta hemifrån ett par dagar i veckan.

Statsminister Ingvar Carlsson lät henne till och fortsätta med sin miljöaktivism. 1995 återvände hon till Söderhavet för att på nytt protestera mot franska provsprängningar – trots att det gjorde den franska presidenten Jacques Chirac ursinnig, att en representant för en EU-regering handgripligen la sig i deras politik och uppmanade till bojkott av franska varor.

Då som nu vägde idealen tyngre för Wallström än vikten av goda mellanstatliga förbindelser.

Det blev en vända som socialminister också under Göran Persson, men relationen dem emellan var minst sagt dålig. Pressen kallade dem »skönheten och odjuret«, och Wallström klagade öppet i valrörelsen 1998 att hon fick agera förband åt Persson.

»Han var taktikern och strategen. Och jag var idealisten«, som hon senare sa i en DN-intervju.

Ska man summera Wallströms ministerår är det svårt att säga att de var särskilt framgångsrika. De kan knappast förklara varför hon blev någon slags frälsarfigur som skulle rädda den krisande socialdemokratin varje gång partiet bytte ordförande de kommande decennierna. De förklarar inte varför hon 2006 utsågs till Sveriges populäraste kvinna, varför svenskarna i en Sifo-mätning 2010 ville ha henne i sin drömregering eller varför socialdemokratiska förtroendevalda i en enkät i Expressen 2012 placerade henne som överlägsen favorit att efterträda partiledaren Håkan Juholt.

Fenomenet Margot Wallström måste förstås med hjälp av helt andra faktorer.

Den aktivistiska svenska utrikespolitiken som Palme hade stått för – och Wallström anammat – dog med honom och begravdes när kalla kriget tog slut. Det svenska EU-inträdet 1995 innebar en ny fas.

Statsvetarprofessorn och socialdemokraten Ulf Bjereld beskriver skiftet:

– Sverige skulle vara bäst i klassen, och verkligen samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Den gemensamma utrikespolitiken blev ett egenvärde oavsett vad den bestod av. Många inom partiet kände frustration inför detta, man ville ha mer passion.

Ingen kunde fylla tomrummet som Margot Wallström, och symbolisera en ledare som återigen skulle ge Sverige en stark röst ute i världen igen. Hon hade varit borta från svensk politik så länge – elva år som EU-kommissionär och två år som FN:s särskilda representant i frågor som rör sexuellt våld i konflikter – att alla kunde projicera sina egna förhoppningar på henne.

Det märktes i valrörelsen 2014 att det var hon, inte Stefan Löfven, som drog folk till socialdemokraternas torgmöten.

Egentligen var det en lång kö till jobbet som utrikesminister när den rödgröna regeringen skulle formeras efter valet. Partisekreteraren Carin Jämtin hade varit biståndsminister och sades vilja hoppa upp en pinne på UD. Partiets utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin hade tjänstgjort i utrikesutskottet i tolv långa år. Kanslichefen Hans Dahlgren hade fyra decennier som toppdiplomat bakom sig, bland annat som kabinettssekreterare. Superdiplomaten Jan Eliasson hade bara fått prova på utrikesministerposten ett halvår 2006. På sluttampen ryktades det till och med att Göran Persson ville göra en Carl Bildt och återvända som utrikesminister.

Men Jämtin vägde för lätt, Ahlin bar på ett problematiskt bagage, Dahlgren behövdes i statsrådsberedningen, Eliasson hade redan drömjobbet i FN och Persson fick stanna hemma med korna på gården i Sörmland.

Att Wallström fick gå före i kön var närmast självskrivet. Löfvens regering var svag och oerfaren, och behövde all rutin och stjärnglans den kunde få.

Här kan man stanna upp och fråga sig: Hur lämpad som utrikesminister är hon egentligen?

Meriterna är svåra att ifrågasätta. Hon har mer regeringserfarenhet än alla ministrar, därtill tretton år på den världspolitiska scenen.

Vad vissa retar sig på är personlighetstypen.

Inom diplomatkåren finns det knappast något värre än när avpolletterade politiker utses till ambassadörer. Anledningen är enkel. I deras ögon är politik och diplomati två väsensskilda verksamheter. Medan politiken handlar om konflikt, ideologi och spel för gallerier, bygger diplomatin på samarbete, kompromisser och diskretion.

Jan Eliasson, exempelvis, är en typisk diplomat.

Margot Wallström däremot är, som hon själv brukar uttrycka det, en politisk varelse.

Så kanske var det väntat att Sverige förr eller senare skulle hamna i internationellt blåsväder. Men att det skulle bli rabalder redan i den första regeringsförklaringen måste ändå vara någon form av rekord.

Ud

Arvfurstens palats. I mer än hundra år har UD huserat i den gamla prinsessbostaden på Gustav Adolfs torg 1 i Stockholm. Fasaden är en kopia av det gamla operahuset, som låg mitt emot men revs i slutet av artonhundratalet.

Det började med att Sverige, som första medlemsland i EU, erkände staten Palestina.

Israel-Palestina-konflikten är en typisk fråga där det spelat roll vem som styrt den socialdemokratiska utrikespolitiken. Från Sten Andersson, som bokstavligt talat gick hand i hand med den palestinska PLO-ledaren Yassir Arafat i slutet av åttiotalet, till Göran Person, som på nittiotalet blev den första svenska statsministern som gjorde statsbesök i Israel sedan Tage Erlander.

Wallström gick i stället på den propalestinska linjen och israeliska utrikesministern Avigdor Lieberman protesterade högljutt:

– Den svenska regeringen måste förstå att relationerna i Mellanöstern är mycket mer komplicerade än att montera en Ikea-möbel och att Sverige måste agera ansvarsfullt och finkänsligt.

Wallström smashade tillbaka i en CNN-intervju:

– Jag skickar gärna ett platt paket från Ikea som Avigdor Lieberman kan montera ihop. Han kommer upptäcka att man behöver en partner, att man måste samarbeta och att man behöver en bra manual.

Poängen gick till Wallström. Men vad som för en politiker såg ut som en seger, skulle en diplomat kalla ett nederlag. Relationerna hade ju försämrats, och de skulle därefter bara bli sämre och sämre.

Israel-Palestina-frågan var ändå bara ett smakprov. Det som verkligen skulle dra in Sverige i diplomatisk kris och rikta strålkastarna mot Margot Wallström var något som låg henne allra mest varmt om hjärtat – feminismen.

Tanken på att lansera en feministisk utrikespolitik var hennes egen. Mycket kom från allt fruktansvärt hon sett och upplevt som FN-representant; hur kvinnor systematiskt drabbas av sexuellt våld i världens konflikter, hur det förstör samhällen och hur återuppbyggnaden omöjliggörs av att kvinnor hålls utanför.

Som FN-representant hade hon satt upp som regel för sig själv att inte gråta inför de drabbade kvinnorna när hon var ute och reste. Men det var ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. I ett porträtt i tidskriften Icon häromåret berättade hon om vilka primitiva tankar hon fylldes av: hon kunde få lust att bara slå ner någon, att kastrera männen och beväpna kvinnorna.

Ilskan omvandlades till en politisk idé som hon tog med sig till Arvfurstens palats. Hon hämtade inspiration från den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton och Storbritanniens konservativa motsvarighet William Hague. Båda hade lyft sambanden mellan kvinnor och säkerhet. Men ingen av dem våga använda f-ordet.

Wallström ville vara djärvare. Utmana.

Hon hostar samtidigt som hon ska förklara vad den feministiska utrikespolitiken egentligen handlar om. Allt går att koka ner till tre R: rättigheter, resurser och representation.

– Det är inte ett färdigt paket med åsikter utan ett verktyg och analysinstrument, säger hon.

Utrikesministern pekar på forskning som visar att fredprocesser som inkluderar kvinnor är mer framgångsrika, och att jämställda samhällen också är mindre våldsamma.

– Tittar man på världen med de glasögonen på så blir det en annan värld som träder fram. Den är så otroligt orättvis och fortfarande diskriminerande mot kvinnor, vilket gör att vi är mycket längre ifrån att få hållbara fredsavtal och utveckling. Så för oss måste det byggas in i allt vi gör, säger Wallström.

Själv har hon försökt att inleda varje utlandsresa med att träffa lokala kvinnoorganisationer, för att sedan ta med sig deras åsikter till mötena med regeringsföreträdare. På EU:s ministerrådsmöten brukar hon sitta tyst och vänta på att andra ska ta upp jämställdhetsfrågorna. Eftersom det sällan sker brukar det sluta med att hon till sist får vara den jobbiga personen som efterlyser genusanalyser.

Utrikesministrar som besöker henne i Arvfurstens palats har redan börjat vänja sig vid den feministiska utrikespolitiken och har ofta i rent förebyggande syfte med sig en lista över framsteg som deras länder gjort på jämställdhetsområdet

De svenska ambassaderna har också ombetts att analysera kvinnors situation i respektive land och kommit in med förslag på hur den feministiska utrikespolitiken kan bedrivas på plats. Resultatet var varit blandat: från program för att stärka kapaciteten att utreda och lagföra sexuella brott i Guatemala och Uganda, till dj-skolor för tjejer i Vietnam, Ukraina och Serbien i samarbete med Rättviseförmedlingen.

Wallström harklar sig.

– Jag brukar avstå från att recensera min företrädare, jag tycker vi båda har varit respektfulla. Men Carl Bildt prioriterade inte sexuellt våld i krig och konflikter. För mig är det en avgörande fråga för hur det ska gå för den här världen, för hur det ska gå för freds- och säkerhetspolitiken.

Det är lätt att föreställa sig hur den feministiska utrikespolitiken togs emot bland ärrade diplomater i det konservativa utrikesdepartementet. Det råder inte precis ett överskott på högskolepoäng i genusvetenskap i Arvfurstens palats. Wallström talar själv om »fnissfaktorn« som var i början. När den nya politiken presenterades för enhetscheferna på UD reste sig en herre upp och sa att han kommer att behöva hjälp:

– Jag vet inte så mycket om feminismen. Jag vet inte hur man översätter »könsmaktsordningen«.

Andra chefstjänstemän var direkt motvilliga att rätta sig efter den nya ledningens politik och fick så småningom flytta på sig.

Margot-skrivbord

Nya tider. Ingen utrikesminister har vågat peta i tjänsterummets sjuttonhundratalsinredning. Men när Margot Wallström tillträdde kastade hon ut de stora kartbladen som Carl Bildt brukade stå lutad över likt en fältherre.

I UD-toppen satt nu fyra kvinnor, vilket var historiskt. Wallström överst. Isabella Lövin som biståndsminister och Ulrika Modéer som hennes statssekreterare. Dessutom Annika Söder – dotter till före detta utrikesministern och centerpartiledaren Karin Söder – som första kvinnan någonsin på den prestigefyllda posten som utrikesministerns kabinettssekreterare. En roll där man är både statssekreterare och generaldirektör på en och samma gång.

Man ska veta att UD är ett svårstyrt pastorat. Betydligt större än alla andra departement, med personal som är utspridd över hela jordklotet och en kåranda som svetsar diplomaterna samman.

Det är inte lätt att komma in utifrån. Speciellt inte om man säger till tjänstemännen att de ska börja göra intersektionella genusanalyser av sin verksamhet.

För att inte skapa revolution i Arvfurstens palats gavs tjänstemännen order om att köra vidare på Carl Bildts hårda Rysslandslinje med full kraft. Wallström var också snabb med att resa till Ukraina för att visa sitt stöd. I utrikesministerns stab gjorde man analysen att den feministiska utrikespolitiken bara kunde vinna trovärdighet – bland diplomater och allmänhet – om man samtidigt skötte de tunga frågorna, som att värna försvaret av svenskt territorium.

Man ville inte framstå som pacifister i ett läge där det raljerades över hur Wallströms feminism skulle stoppa ryska stridsflygplan. På borgerliga ledarsidor kunde man läsa att den svenska utrikespolitiken nu övergav hård makt, som militära och ekonomiska medel, till förmån för mjuk makt, som handlar om värderingar och attraktionskraft.

Wallströms svar är att den feministiska utrikespolitiken bygger på smart makt. En term som myntats av den amerikanska statsvetaren Joseph Nye. Man väljer det verktyg som är mest effektivt beroende på uppgift. Det kan vara att skicka militära rådgivare till Irak för att stödja kurdiska styrkor i kampen mot terrororganisationen IS, vilket gjorts. Eller genom att kalla sig världens första feministiska regering och vara en global förebild.

I ena stunden vapenmakt, i andra stunden mänskliga rättigheter.

Men det som i teorin lät smart, skulle i verkligheten visa sig desto svårare att kombinera.

Det dröjde inte länge innan nationella intressen hamnade på koalitionskurs med varandra, och regeringen tvingades välja vad som var viktigast: Den feministiska utrikespolitiken eller svensk vapenexport? Allt på grund av ett tioårigt militärt samarbetsavtal med Saudiarabien som antingen skulle sägas upp senast den 15 maj 2015 eller med automatik förlängas ytterligare fem år.

Frågan var infekterad och hade redan en försvarsministeravgång på sitt samvete. Det blev inte enklare för statsminister Löfven av att det fanns två viljor i regeringskansliet som var och en bedrev sin egen linje gentemot Saudiarabien

Den 19 januari kallades Saudiarabiens chargé d’affaires upp till UD för att ta emot en officiell svensk protest mot det piskstraff som den saudiska bloggaren Raif Badawi dömts till, och Wallström kallade samma dag landets rättsskipning för »närmast medeltida« i en intervju med TT.

Den 23 januari var näringsminister Mikael Damberg på plats i den saudiska huvudstaden Riyadh tillsammans med kung Carl XVI Gustaf för att framföra Sveriges kondoleanser vid begravningen av landets envåldshärskare, kung Abdullah. Några dagar senare presenterade Damberg Sveriges nya exportstrategi, där Saudiarabien framhålls som ett av länderna som ska prioriteras.

Saudiarabien, ett land där kvinnor har färre rättigheter än svarta i Sydafrika under apartheidåren. Det som på Palmes tid renderade högljudda protester och handelsbojkott var nu utbytt mot ett långdraget velande i regeringskansliet.

»Det finns ett hyckleri inbyggt i svensk socialdemokrati«, skrev Katrine Marcal på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida. Å ena sidan vill man vara en moralisk stormakt. Å andra sidan har man konstruerat en välfärdsstat som bygger på export.

Just vapenexporten är dessutom extra viktig, eftersom idén om alliansfrihet vilar på en stark inhemsk försvarsindustri.

Marcal beskrev det som den äldsta historien i boken: Pengar eller ideal?

Den 11 februari läste Wallström upp sin utrikesdeklaration. Hon lyfte fram »en feministisk utrikespolitik vars mål är att motverka diskriminering av kvinnor«. Det jobbiga med ord är att de förpliktigar. I den efterföljande riksdagsdebatten sa liberalen Maria Weimer att Sverige »måste sluta exportera vapen till bödlarna«. Vänsterpartisten Hans Linde frågade utrikesministern:

– På vilket sätt bidrar ett militärt samarbetsavtal med Saudiarabien till en feministisk utrikespolitik?

Wallström kunde inte svara på om avtalet skulle förlängas, men på en punkt var hon tydlig: hon kallade Saudiarabien för en diktatur.

Det var ett ord som statsminister Löven vägrade att ta i sin mun. Den tidigare Metallbasen och svetsaren på försvarsföretaget Hägglund & Söner ville omförhandla avtalet – inte säga upp det.

När avtalets framtid för första gången skulle avhandlas i regeringskansliet träffades representanter för statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och näringsdepartementet. Utan att UD ens var kallat till mötet.  

Samtidigt växte pressen utifrån. Tidningarnas debattsidor fylldes av kändisartister och intresseorganisationer som krävde att Saudiavtalet skulle skrotas. 31 toppdirektörer i svenska exportföretag svarade på DN Debatt och varnade för vad som skulle hända om regeringen bröt avtalet: »Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel.«

Men Margot Wallström hade redan satt i gång en rörelse som till slut gjorde det omöjligt för Stefan Löven att förlänga avtalet. Den 9 mars var Wallström inbjuden att tala på Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo. Men utrikesministern stoppades på grund av sina tidigare uttalanden om Saudiarabien. Dagen efter meddelade statsministern att samarbetsavtalet inte skulle förlängas.

Näringsminister Damberg var inte glad.

Saudiarabien och Förenade Arabemiraten kallade hem sina ambassadörer och Gulfstaternas samarbetsråd och Islamiska konferensorganisationen, med 57 muslimska medlemsländer, riktade hård kritik mot den svenska utrikesministern.

Oppositionen klagade på hur frågan hade hanterats av regeringen, och moderaterna KU-anmälde Wallström. Inte ens statsministern ville backa upp henne när det blåste som mest, men hon gick segrande ur striden.

I efterhand kan man fråga sig vad det egentligen betydde att saudiavtalet sprack. Om inte Wallströms berömda uttalanden mest av allt ändå var symbolpolitik. Det dröjde inte länge innan regeringens sändebud Björn von Sydow fått audiens hos den saudiska kungen för att återuppbygga relationerna. Snart var försvarskoncernen Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg i Riyadh tillsammans med Mikael Dambergs statssekreterare Oscar Stenström för att grunda ett svensk-saudiskt affärsråd.

Hela historien med saudiavtalet var extra känslig eftersom det var något mer som stod på spel: en plats i FN:s säkerhetsråd.

Sverige har sedan 2004 deklarerat att landet kandiderar för att få sitta i världspolitikens maktcentra åren 2017–2018. Det var då 20 år sedan sist. I juni nästa år sker omröstningen i generalförsamlingen och fram till dess måste Sverige ragga så många röster som möjligt. Att då driva en utrikespolitik som retar upp en stor del av FN:s medlemsstater kan tyckas minst sagt kontraproduktivt.

– Man kan tro det, säger Wallström. Men jag måste säga, jag har verkligen rannsakat alla mina kontakter och alla mina talepunkter. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att ett land som är väldigt tydligt i sina uppfattningar, som har en politik och som berättar vad man vill uträtta i FN vinner respekt.

När den rödgröna ledningen på UD lanserade sin kampanj till FN:s säkerhetsråd använde man först »en oberoende röst« som slogan. Den fick man snart dra tillbaka eftersom borgerliga politiker och EU-kolleger ifrågasatte hur »oberoende« rimmade med EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Men Wallström tycker fortfarande att Sverige måste våga gå före och driva egna frågor. Hon jämför med hur Olof Palme satte Sverige på kartan. Även om världen har förändrats sedan dess så menar hon att hans ideal fortfarande håller.

– Det är faktiskt värderingarna som har gett Sverige ett namn i världen. Jag tror att det är modern diplomati att också våga stå för något, säger hon.

Det ironiska med den senaste tidens turbulens kring Margot Wallström är att uppståndelsen faktiskt inte har handlat om hennes ställningstaganden. Tvärtom är det ett par långa och vaga – och enligt henne själv missförstådda – resonemang som har rört upp känslor.

Först när hon dagen efter terrordåden i Paris får en fråga om rekryteringen till terrororganisationen IS och i sitt svar nämner att palestinierna antingen måste »acceptera en desperat situation eller ta till våld«. Skulle det tolkas som en kritik av Israel, ett par slarvigt valda ord eller rent ut sagt okunskap – för vad har palestinierna med Islamiska staten att göra?

Wallström-Hultqvist

Jasägare. Margot Wallström med försvarsminister Peter Hultqvist från onsdagens pressträff där de meddelade att svenska JAS-plan inte kommer att delta i den franska insatsen mot IS.

Som utrikesminister måste man väga varje ord på en guldvåg. Inte minst om man utan anledning väljer att ge sig in i världens mest känsliga och polariserade konflikt. Speciellt som Sverige just erkänt Palestina, och Israel har anledning att vilja statuera exempel, så att inte fler EU-länder ska följa efter.

Tre veckor senare hände det igen, när Wallström i en riksdagsdebatt med anledning av den senaste tiden attacker på civila israeler använde, apropå responsen, termen »utomrättsliga avrättningar« – vilket fick israels premiärminister att Benjamin Netanyahu att rasa.

Wallströms belackare menar att hon är en elefant i en porslinsbutik. På tok för odiplomatisk för att vara diplomat. Kritiken är inte utan poäng, men den missar en väsentlig sak: Wallström är inte en diplomat. Hon är en politiker. En aktivist som vill driva förändring.

Det är i alla fall så det låter när hon talar.

Men när den liberala tankesmedjan Frivärld – finansierad av Svenskt Näringsliv – granskade frågan närmare var slutsatsen: »Den feministiska utrikespolitiken som bedrivs är en klassisk svensk utrikespolitik som fått ett nytt namn – en populistisk etikettering – under hejarop från miljö- och vänsterpartister.« Bakom retoriken, konstaterade rapporten, döljer sig en liberalfeminism helt i linje med »det arbete som Fredrik Reinfeldt, Gunilla Carlsson, Carl Bildt och Hillevi Engström gjorde – med skillnaden att den kal-las feministisk.«

Så kallad inrikes utrikespolitik. Det som högerledaren Gösta Bohman brukade beskyllda Olof Palme för: att retoriken var ett spel för galleriet, för att blidka den unga vänsteropinionen.

Frågar man feminister som har profilerat sig i utrikespolitiken, från pacifisten Gudrun Schyman till Nato-kramaren Birgitta Ohlsson, så applåderar de ansatsen. Men ingen av dem är särskild imponerad av vad Margot Wallström hittills har levererat.

– Jag tycker inte att jag ser att den utrikespolitik som man hittills har fört utmanar den patriarkala maktordningen. Den är fortfarande traditionell, i den meningen att den inte utmanar militarismen, säger feministiskt initiativs talesperson Gudrun Schyman.

– Det går inte bara att ha flashiga foldrar och nämna det här i varje tal man håller i FN, utan det måste vara en verklig politik bakom. Ska vi ha en feministisk utrikespolitik då måste vi retoriskt skruva upp tonen mot de regimer, länder och terroristorganisationer som har den mest kvinnohatande politiken, men också våga använda vapen för att försvara kvinnors frihet, säger liberalernas utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson.

Så här säger Wallström om kritiken:

– Jag tror i själva verket att oppositionen är jätte-avundsjuk. Jag tror många tänker: Fasen också att inte vi kom på det där först.

Den feministiska utrikespolitiken redan har redan börjat ge resultat, menar hon. EU har tillsatt en högnivåperson som ska se till att FN:s 15 år gamla säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet efterlevs. Det har skapats ett nordiskt nätverk för kvinnliga fredsmäklare och ett nätverk för världens kvinnliga utrikesministrar. Allt på Wallströms initiativ.

Om det var något hon lärde sig av Göran Persson så var det att initiativet är allt i politiken. Är man först så sätter man agendan.

Hon är övertygad om att Palestinabeslutet kommer att visa sig vara rätt i historiens ljus, och att fler EU-länder snart kommer att följa efter.

Saudiuttalandena har hon inte ångrat för en sekund. De gav också mer reklam för svensk utrikespolitik än vad hennes företrädare lyckats dra ihop på decennier.

»Äntligen, står ett västland upp mot Saudiarabien gällande mänskliga rättigheter«, skrev amerikanska Washington Post. Och i Storbritannien ställde The Guardian frågan: »Varför kan inte britterna börja följa Sveriges exempel?« Till och med den konservativa brittiska tidskriften The Spectator hyllade Wallström: »Sveriges feministiska utrikesminister vågar säga sanningen.«

– Jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att få så mycket stöd. Internationellt var det full uppbackning. Medan i Sverige rådde eftertankens kranka blekhet, säger hon.

Det är just det: hemma har hennes stjärnglans under året falnat.

Är det en otacksam roll att gå före?

Wallström sitter tyst i sitt hörnrum i Arvfurstens palats och funderar på vad hon ska svara. Halstabletten är sedan länge upplöst i hennes mun. Hon upprepar frågan högt för sig själv. Till slut säger hon:

– Nej, men man ska vara beredd på kritiken.

Fakta | Finns i halva världen

Utrikesdepartementet har cirka 2 600 anställda. Av dem arbetar 750 på UD i Stockholm, 500 är utsända diplomater och resten är lokalt anställda.

Sverige har representation i ungefär hälften av världens länder, totalt cirka 100 ambassader och konsulat samt 350 honorärkonsulat.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera