Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Lönlös lösning

»Vad händer med basen för vårt samhälle om försörjningen tryggas utan krav på någon som helst arbets­insats?«

Ekonomer, författare och konstnärer har länge grubblat sina pannor skrynkliga över hur en framtida maskinålder kan te sig, när mänsklig arbetskraft inte längre behövs. Några, däribland Marx och Keynes, föreställer sig en utopi där man arbetar några få timmar på förmiddagen och ägnar eftermiddagen åt jakt och filosofi – som riktiga engelska gentlemän. Andra – såsom Pixars »Wall-E« – målar en dystopi där ett maktlöst drönarfolk pacificeras med lyckopiller och lågkultur.

I några visioner förekommer en universell basinkomst, ibland kallad medborgarlön, som ska tillfalla alla utan motprestation. I den dagspolitiska debatten har tanken vanligen framförts tillsammans med konkreta krav på rejält kortad arbetstid. De kraven har dock varit tämligen modesta under senare års ekonomiska kris och svaga tillväxt.

Nu vaknar diskussionen till liv igen, på grund av digitaliseringen. Ny teknik gör det möjligt att ersätta även komplexa och abstrakta arbetsuppgifter med -appar, algoritmer och självlärande robotar. Fruktan för teknisk massarbetslöshet har därför bubblat upp, liksom krav på en mer allmän försörjning – finansierad av till exempel förmögenhetsskatt på robotarnas ägare.

Debatten har sett två huvudförslag, ett från vänster och ett från höger.

Medborgarlön är vänsterns lösning. En sådan kan ta sig olika former, men grundtanken är att alla medborgare utan motprestation ska få ett belopp som räcker för ett drägligt liv. Det bör dock påpekas att denna ädla tanke förutsätter snabb produktivitetstillväxt, som både ger utrymme för kortade arbetstider och kraftigt stigande skatteintäkter.

I dag syns inte någon sådan. Tvärtom har produktiviteten – i Sverige liksom i hela västvärlden – stagnerat. Därför är skräckvisionen om teknisk massarbetslöshet knappast någon sannolik huvudprognos, i alla fall inte under överskådlig tid. Datorer och robotar kommer förvisso att slå ut jobb, men tekniken skapar också nya. Risken för bestående hög arbetslöshet finns otvivelaktigt – men den härrör framför allt från arbetsmarknadens organisation, parternas lönesättning, dåligt utbildningssystem, svag konkurrenskraft och låg efterfrågan.

Medborgarlön bryter dessutom mot den svenskaste av traditioner – arbetslinjen: Gör din plikt, kräv din rätt. Vad händer med basen för vårt samhälle om försörjningen tryggas utan krav på någon som helst arbetsinsats? Vill verkligen tillräckligt många förvärvsarbeta? Vem kommer att vårda de äldre? Hur ska den offentliga sektorn finansieras när antalet beskattade arbetstimmar krymper?

Negativ inkomstskatt är högerns lösning. Den med låga inkomster får ett bidrag upp till en brytpunkt, varifrån man börjar betala en skatt som sedan stiger med inkomsten. Både Hayek och Friedman har förespråkat negativ inkomstskatt, och förslaget återkommer då och då från konservativa och liberala debattörer.

Sådana förhoppningar stupar dock på att det svenska skattetrycket är bland världens högsta. Negativ inkomstskatt i vårt land skulle medföra mycket höga marginaleffekter. Tanken går bara att förverkliga i ett land med låg skattekvot. Men även där inställer sig givetvis frågan hur drivkrafterna för arbete och studier skulle påverkas.

Ekonomer som gillar såväl goda incitament för arbete och utbildning som tillräckliga skatteintäkter ogillar därför de utopiska förslagen både från höger och vänster. Om produktiviteten oväntat lyfter öppnas förvisso möjligheten att ta ut det ökade välståndet i kortad – och helst mer flexibel – arbetstid. Men det är en helt annan sak än generell försörjning utan krav på arbete.

Nej, i stället bör vi med intresse studera vad som snart sker i vårt östra grannland. I höst ska ett antal finska medborgare väljas ut för ett regelrätt socialt experiment. Olika bidrag ska ersättas av ett basbidrag, motsvarande drygt 7 000 kronor i månaden. Bidragstagarna ska därefter sättas under lupp och deras eventuellt ändrade beteende utvärderas.

Experimentet handlar dock inte alls om medborgarlön. Nivån är lägre, och syftet är främst att effektivisera bidragssystemet. Inget ont i det, tvärtom. Men det kvalar knappast in som utopi i det större formatet.

Vi får nog ställa in oss på att arbeta, plugga och göra rätt för oss en tid ännu.

För övrigt var det glädjande att den av finansutskottet beställda utredningen om penningpolitiken slog fast att växelkursregimen är regeringens ansvar, inte Riksbankens. Riksbanken bör inte smygvägen återupprätta växelkursen som mål.

Klas Eklund är senior economist på SEB

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera