Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Förfallet på KI

Politiken har gröpt ur forskarsamhällets moral och skryt har upphöjts till dygd.

Sverige skakas av Macchiariniskandalen; patienter i svensk sjukvård har lurats in i döden av en sol-och-vårare, försedd med excellensstämpel av Karolinska Institutet, KI. Tolv utredningar har startats och kommer säkert att hitta brott mot olika formalia. Men kan de svara på frågan om vilket moraliskt förfall som möjliggjorde katastrofen?

Det är nämligen inte regler och rutiner som upprätthåller forskningens hederlighet och kvalitet, utan forskarsamhällets eget normsystem. Det sammanfattades 1942 av vetenskapssociologen Robert Merton i förkortningen CUDOS: Communism – forskningsresultat är allmän egendom, Universalism – forskningen är internationell, Disinterestedness – en forskare håller ekonomisk och känslomässig distans till sina resultat och Organized Scepticism – forskaren tänker alltid kritiskt.

Rekryteringen av Macchiarini bär inga spår av Mertons normer: »Genom rekrytering av Professor Macchiarini...räknar [vi] med att ha en fungerande regenerativ luftvägstransplantationsverksamhet igång senast [inom] tre månader.« Så skriver 14 forskare och sjukvårdsföreträdare till KI:s rekryteringsutskott, med kopia till rektor. Pengarna finns, eftersom man just tilldelats 65 miljoner av de så kallade Leijonborgpengarna, regeringens satsning på »strategiska forskningsområden«. Macchiarini är alltså en strategisk rekrytering som bör påskyndas genom att, som man skriver: »beslutsvägar inom Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting kortas«.

Sedan 2001 har Sverige fört en forskningspolitik som ger enorma anslag till få forskargrupper organiserade i nätverk, så kallade »excellenta« eller »starka miljöer«. De ska syssla med områden som genom lobbying identifierats som »strategiska«, alltså särskilt nyttiga. Inom medicinen ska det vara »translationell« forskning, sådan som går hela vägen från grundforskning till patientnytta.

Här finns ett problem för KI:s stamcellsforskare som fått de 65 miljonerna av Leijonborg. Deras högklassiga studier av cellers programmering och tidiga utveckling har utsetts till »strategiskt forskningsområde«. Men ska man vara lite petig, är den knappast translationell. Det handlar om ren grundforskning som bedrivs på laboratorier.

Det är här Macchiarini kommer in. Som den felande länken. Som ska visa att man har hela kedjan från labbänk till patient. Ett cocktailbär som ska få det att vattnas i munnen på anslagsgivarna. Han är den investering som ska ge ännu fler, och ännu större excellensanslag.

I brevet till rekryteringsutskottet påstås kirurgen Macchiarini bedriva »omfattande och avancerad forskning« om »grundläggande mekanismer för celldifferentiering och migration«. Påståendet kan enkelt avfärdas med en databassökning – av det 60-tal artiklar han då publicerat, handlade ingen om något sådant. De stamcellsforskare som skrivit under kan svårligen ha trott på det.

Men man måste förstå att Macchiarinis cv och faktiska kompetens är detaljer av underordnad betydelse i ett strategiskt spel om hundratals miljoner. Ingen enkel tjänsteman, medlem i ett rekryteringsutskott, eller ens en rektor, törs lägga krokben för de strategiska nätverken när de är ute på jakt efter allt större anslag.

Strategi betyder krigslist och den »strategiska« forskningspolitiken har gröpt ur forskarsamhällets moral. Mertonska dygder som kritiskt tänkande och kylig distans har tappat i popularitet, under det att skryt upphöjts till dygd och vävande av kejsarens nya kläder premierats. Macchiariniskandalen är den tragiska finalen på denna politik.

Läs mer: 

Karolinskas status på glid

Upplagt för fusk

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera