©SCANPIX SWEDEN, 1996-11-16. Gunnel Vallqvist, fˆrfattare. Vallqvist ‰r katolik och ledamot i Svenska Akademien, stol nr 13. Sitter leende i l‰ns-stol vid fˆnstret och l‰ser med bok i kn‰et i ett bibloteks-rum. Foto: Dan Hansson/SCANPIX Code: 30062 *** ENGCAP: Gunnel Vallqvist, writer and member of The Swedish Academy, chair no 13.

Inrikes

Gunnel Vallquist

Författare, översättare och kritiker, dog den 11 januari, 97 år gammal.

Gunnel Vallquist hade ett nära förhållande till Gud som litet barn. Redan när hon var fyra år vittnade hennes farmor i ett brev om hur hon satt stilla »som en droppe« under aftongudstjänsten i den lilla medeltidskyrkan i Vilske-Kleva i Västergötland och, när den tagit slut, undrade varför de inte kunde stanna där längre. Men när hon senare i livet läste till konfirmationen hade hon drabbats av betänkligheter.

Hon tyckte visserligen väldigt mycket om läsningen. Och med prosten i Frustuna, där hon läste, skulle hon komma att fortsätta brevväxla under flera år efteråt. Men hon hade fått en föreställning om att hon inte längre hade någon tro kvar, och därför inte heller borde ta nattvarden.

Det var hennes pappa som övertygade henne om att det kunde man nog göra ändå, och på vägen tillbaka från nattvardsbordet mötte hon Kristus. »Det var avgörande«, förklarade hon i tv-programmet »Känner du Gunnel Vallquist?« från 1975.

»Det var skolans kristendomsundervisning som genom sin bastanta desinformation väckte mitt intresse för katolicismen«, skriver hon i boken »Katolska läroår«. Gunnel Vallquist, alltid skarpsynt och med ett kritiskt sinne, blev helt enkelt misstänksam. Kunde den katolska kyrkan verkligen så tveklöst vara så fel? Så en februarikväll 1938 steg hon in på dominikanerordens blå kapell i Stockholm och frågade om hon kunde få undervisning. Hos dominikanerna blev hon kvar i ett och ett halvt år.

Efter det började hon arbeta på kontor, samtidigt som hon läste för att ta studenten som privatist. Hon flyttade sedan till Uppsala och högre studier: romanska språk, litteraturhistoria och nordiska språk. Samtidigt fördjupade hon sina religiösa studier vid sidan av. Hon var också med och organiserade en liten grupp katoliker vid universitetet: Academicum Catholicum. Där träffade hon Josef Gerlach, som också var redaktör för den katolska tidskriften Credo, som hon började skriva för.

Gunnel Vallquist kände hela tiden att hennes andliga hem var Frankrike, och efter examen flyttade hon dit. I Paris deltog hon i teologiska studier och följde dagligen de sjungna mässorna i ett benediktinkloster tio minuter bort från hennes eget klosterpensionat. Hon älskade den gregorianska sången, som hon menade var en katolsk motsvarighet till den ortodoxa kyrkans heliga ikoner: »Den har en unik förmåga att öppna själens dörrar inåt mot mysteriet, det allra heligaste, där ord och begrepp bleknar bort och går upp i tillbedjan och tacksägelse«, skriver hon i »Katolska lärorår«.

Via en annan känd katolsk kulturpersonlighets, Sven Stolpes, förmedling hade hon börjat skriva i BLM, Bonniers Litterära Magasin. På den vägen lärde hon känna folk på Bonniers förlag som frågade om hon skulle vara intresserad av att översätta Marcel Prousts stora roman, som i hennes översättning skulle komma att få heta »På spaning efter den tid som flytt«.

Den översättningen är ett livsverk i sig, med sina 3 500 sidor text som vindlar sig i meningar som ibland löper över flera sidor, upp och ner genom lager av bisatser och bisatser inskjutna i tidigare bisatser. Hon arbetade med den på deltid från 1950 till 1978, och gick sedan över den igen inför nyutgivningen på nittiotalet. Den översättningsbragden var avgörande när Svenska Akademien 1982 valde in henne på stol nummer 13.

Gunnel Vallquist var inte rädd för att kritisera den heliga stolens centrala förvaltning. Det sägs att hon lärde sina berner sennenhundar skälla högt och argt när hon sa »Kuria!«. Hon uppmuntrade den anpassning av kyrkan till samtiden som skedde under andra Vatikankonciliet. Under de åren bodde hon också själv i Rom och rapporterade om händelserna i den svenska pressen.

När Gunnel Vallquist upptäckte att hon började bli osäker på svenska prepositioner tyckte hon att det var dags att flytta hem igen. Hon flyttade till Rimbo i Uppland och var med och bildade »Tystnadens by«, en plats där kristna från skilda samfund kunde ägna sig åt arbete och meditation, tillsammans men ändå var och en för sig.

Stefan Westrin

Frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera