Hej då, unionen?

Text:

Foto: Toby Melville/TT

I brittisk politikpress kallas han för den »två meter långe röd-hårige vikingen«, men vi kan kalla honom Mats. Han heter nämligen så, svensken som har utformat David Camerons linje i den kommande EU-omröstningen. Mats Persson.

David Cameron gjorde den svenske EU-migranten och policynörden till sin EU-strateg i maj förra året. Då hade Tories precis fått egen majoritet och därmed stod det klart att Camerons vallöfte om folkomröstning skulle förverkligas.

Fram till dess var Mats Persson känd som chef för tankesmedjan Open Europe. Organisationen, som en gång kampanjat hårt mot ett brittiskt EMU-inträde, bytte under hans ledning skepnad till ett mildare och mer forskningsbaserat institut som ville förändra EU. Arbetsmarknadspolitiken skulle liberaliseras, jordbruksstödet slopas. Bara ett par månader innan David Cameron rekryterade honom publicerade Mats Persson en rapport om att brexit inte vore »världens undergång«. Storbritanniens ekonomi skulle faktiskt kunna blomstra efter ett utträde, skrev han – men det skulle å andra sidan kräva reformer som EU-motståndare normalt motsätter sig, som ökad frihandel och mer arbetskraftsinvandring.

David Cameron har alltså valt ut en EU-skeptisk ideolog till sin kampanj för ett fortsatt medlemskap.

Det kan verka konstigt. Men tittar man på Camerons strategi i övrigt går mönstret igen: han vill för allt i världen inte uppfattas som en kompromisslös EU-vän. Nyligen meddelade han att hans ministrar får kampanja som de själva vill. Antingen för hans eget »Remain« – att stanna i unionen, men med ett nytt avtal som bland annat ska göra det svårare för EU-migranter att få tillgång till brittisk välfärd. Eller: »Leave«.

Han har också sagt att han tänker sitta kvar som partiledare även om hans sida förlorar i folkomröstningen. Träget hamrar han in budskapet att inga huvuden kommer att rulla om britterna röstar nej till EU – vare sig hans eget eller andras.

Det är nästan som att man undrar om David Cameron inser vad som står spel.

För nog är riskerna stora. Det är inte bara en union som engelsmännen kan förlora, utan två. Scottish National Party har redan aviserat att de vill ha en ny självständighetsomröstning om Storbritannien lämnar EU. Det finns mycket som talar för att skottarna skulle rösta ja. Deras EU-vänlighet och deras fientlighet till England har historiskt gött varandra.

En källa till Fokus med god insyn i brittisk EU-politik beskriver David Camerons egen skräck för ett sådant sammanbrott:

– Han vill inte bli ihågkommen som premiärministern under vars styre landet gjorde sin största politiska blunder sedan Boston Tea Party.

Referensen syftar på hur Storbritannien utlöste amerikanska revolutionen och förlorade kolonierna – början på imperiets fall.

Men om Cameron verkligen vill vara kvar i EU, varför propagerar han då inte stenhårt för det?

Svaret är att han har blicken fäst på en annan spricka – den i hans eget parti.

Den brittiska EU-skepsisen är lika gammal som unionen. Eller rentav lite äldre. När Winston Churchill 1946 argumenterade för ett »Europas förenta stater«, var tanken inte att han själv skulle vara med. Den fredsunion han såg framför sig skulle byggas av Frankrike och Tyskland. De verkliga västliga stormakterna – USA och det brittiska samväldet – skulle bara stötta.

– Vi har vår egen dröm och vår egen uppgift. Vi är med Europa, men inte en del av det, sa han när kol- och stålgemenskapen bildades 1951.

Inte heller hoppade britterna på tåget när samma länder grundade Europeiska ekonomiska gemenskapen 1957. I stället åkte de till Stockholm och gjorde upp en egen frihandelsallians med sex andra länder – EFTA.

När den konservative premiärministern Harold Macmillan till slut bestämde sig för att skicka in landets första ansökan tio år senare, var det en ren nyttokalkyl. De länder som var med i Europeiska ekonomiska gemenskapen verkade klara sig bra ekonomiskt.

Så har britternas förhållande till EU sett ut sedan dess. Det var aldrig fredsprojektet mellan Tyskland och Frankrike man hoppade på, utan handelsunionen. Aldrig drömmen om en europeisk federation, utan ett samarbete som det brittiska folket kan omvärdera när de vill.

Mats-Persson

Mats Persson. (Foto: All over press)

EU-debatten i Storbritannien har inte främst stått mellan partierna, utan inom partierna. Skepsisen hos väljarna har hela tiden funnits representerad i både Tories och Labour ända upp till toppnivån.

Trots att det är bland de konservativa som det i dag finns starkast röster för ett EU-utträde, var det alltså de som ledde Storbritanniens intåg i EU. Kanske har det rentav bidragit till skepsisen. Vissa erfarenheter etsade sig fast. Inte minst att fransmännen fortfarande jävlades – Charles de Gaulle lade in sitt veto och det tog ett decennium från första ansökan tills man faktiskt fick gå med. Men den viktigaste slutsatsen var inrikespolitisk. Det blev snabbt tydligt att det brittiska folket ville ha politiker som höll EU på en armlängds avstånd.

Labour utlovade en folkomröstning om EEG om de vann valet 1974. Förslaget fick till och med den konservativa parlamentarikern Enoch Powell att uppmana väljarna att rösta på Labour. Detta anses ha bidragit till Labours valseger, trots att folkomröstningen slutade med ett ja till EEG. Och på 1980-talet hyllades Margaret Thatcher när hon förhandlade fram en rabatt i det brittiska bidraget till EU:s budget.

Under 1990-talet gick EU-motståndet inom Tories från huvudvärk till akut feber. Margaret Thatchers efterträdare John Major var inte lika stark internt. Till det kom hans vacklande kring att gå med i EMU.

Bråket kulminerade i valrörelsen 1997. Det växande enfrågepartiet Referendum Party snodde väljare från Tories. Omkring 200 Tories-parlamentariker gick på tvärs mot partiets linje för att ställa sig emot euron. Mitt under brinnande valrörelse ordnade premiärminister John Major presskonferens för att skälla ut sina egna.

Mot detta öppna inbördeskrig stod den populäre Tony Blair, hans reformerade och mittenorienterade New Labour och en väljarkår som var mer sugna på frågor som skolan, vården och brottsligheten än det gamla EU-bråket.

Tony Blair använde Tories EU-krig som ett verktyg för att vinna val efter val. Höger-flygeln i Tories utmålades som bittra, inskränkta överklassherrar som inte hade förstått att imperiets dagar var förbi.

Så när David Cameron tog över Tories var hans analys solklar:

– Vi måste sluta upp med att tjafsa om Europa!

Tories skulle bli ett parti för den breda medelklassen. Då måste man lägga storslagna principer bakom sig och visa att man satte landets ekonomi främst.

Men det blev inte som planerat. Strax innan Cameron tillträdde skedde EU:s östutvidgning. Fattiga östeuropéer kom till Storbritannien för att jobba. Invandringsfrågan, som för britterna är synonym med EU-frågan, blev viktigare för väljarna. Nationalistpartiet Ukip sköt i höjden i opinionsmätningarna. Så David Cameron fick fortsätta att tjafsa.

För att skjuta frågan på framtiden gjorde han som Labour hade gjort en gång i tiden – han utlovade en folkomröstning, om hans parti fick egen majoritet i parlamentsvalet 2014. Och det fick de.

Och här står han nu, med 20 ministrar som vill kampanja mot hans egen linje.

Mikael Sundström är statsvetare vid Lunds universitet. Han menar att Camerons val att hålla folkomröstning är ett sätt att hålla ihop det egna partiet, som annars skulle riskera att slitas sönder.

– Han frigör frågan från vanlig parlamentspolitik, säger han.

För att det ska fungera måste David Cameron framstå som så skeptisk till EU som det bara går att vara utan att förespråka ett utträde.

– Skulle han propagera hårt för ett medlemskap och vinna, skulle nej-sägarna i partiet tycka att frågan fortfarande är öppen. De skulle kunna avsätta honom och fortsätta striden.

Det viktiga för David Cameron är alltså att få till en seger där han själv framstått som ganska neutral.

Det är där den rödhårige vikingen kommer in. Mats Persson, svensken som kan påminna om att man inte behöver dra sig ur helt för att säga nej till sådant som gemensam valuta. Att det finns andra länder i unionen som också vill ha ett »smalare men vassare EU«.

Går det väl vägen i folkomröstningen, finns chansen att Tories faktiskt slutar tjata om EU. Det finns nämligen en sak som förändrats i partiet sedan 90-talet. I dag har de regeringsmakten, och de har goda utsikter att behålla den om de bara kan komma överens. Avpolitiseras frågan kan Ukip sjunka ihop, och EU-kritiska Toriesväljare lär då stanna kvar trots sitt missnöje.

– Liberaldemokraterna är klart EU-positiva, och Labour har med Corbyn hamnat alldeles för långt till vänster för att vara ett alternativ, konstaterar Mikael Sundström.

Camerons bästa scenario är alltså en spiral där EU-frågan avpolitiseras – från partitopparna och ner till väljarna.

Camerons starkaste kort mot de egna bråkmakarna är att de har mer att förlora än någonsin. Både som parti och som försvarare av den brittiska unionen.

Fakta | Svensken som styr Cameron

När politiksajten Politico förra året rankade Europas 28 viktigaste opinionsbildare från lika många länder fanns åtskilliga makthavare på listan. Bland andra den lettiske EU-kommissionären Valdis Dombrovskis och Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Sveriges representant hade mindre biffig titel, men ett uppdrag som är minst lika tungt. Som David Camerons särskilde rådgivare i EU-frågor ansvarar Mats Persson, ännu inte 40 fyllda, i praktiken för Storbritanniens framtid i unionen.

Den två meter långe Persson var en lovande basketspelare från Bankeryd utanför Jönköping. Under studierna i USA strax efter millennieskiftet spelade han forward i collegelagen för San Diego Collage och Liberty Universty i Virginia. (Hans Twitterbild visar honom i Libertys basketställ. Texten under lyder »Winning is a habit«).

Efter masterexamen i statsvetenskap på London School of Economics 2007 hamnade han på den euroskeptiska tankesmedjan Open Europe där han blev chef 2010. Våren 2015 handplockades han av premiärminister David Cameron till Downing Street nummer 10.