Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Aktivisten

Högsta domstolens nye ordförande har en plan. Politikerna kommer inte gilla den.

Johnnys flickvän tog kniven efteråt. Hon visste inte vad hon skulle göra med den, så hon lade den i bestickstället.

Som vore det en vanlig kniv, och inte den som Johnny använt när han skurit halsen av Markku.

Markku var skyldig Johnny pengar men dök ändå upp med några öl i en plastkasse. Det var på förmiddagen i Sala den 31 december 2014.

De söp till där i lägenheten, drog flera gånger till systemet och köpte mer att dricka.

De bråkade. Om en stol som höll på att gå sönder. Om pengar. Om att Markku var intresserad av Johnnys flickvän.

Sista bråket slutade med att Johnny slog Markku medvetslös med en bultsax. Sedan gick han ut. När han kom tillbaka var det för att med två snitt skära halsen av Markku.

Hon gömde sig under täcket i sovrummet. Därinne hördes ett gurglande ljud från Markku, sedan fyra ord från Johnny:

– Nu är det klart.

Vad är detta för mord?

Ett år senare sitter Johnny i en rättssal i Stockholm. Namnet på flickvännen, huvudvittnet, är intatuerat över halsens vänstra sida.

I publikraderna sitter två civilklädda poliser och tittar sig storögt omkring.

De har kört hela vägen från Sala. Deras utredning har hamnat i Högsta domstolen. Aldrig har det hänt förut.

I mitten sitter en lång 65-årig man, med läsglasögon som åker av och på.

Han ser ut som om han tänker.

Vad är detta för mord?

Egentligen skulle Stefan Lindskog vilja ha peruk när han sitter där uppe. Peruk och en kåpa, som i vissa andra länder.

Det är inte så dumt. Då döljer man personen bakom, och för fram funktionen, tänker han.

På ett sätt är det naturligt att han känner så. För Stefan Lindskog är en man som älskar juridik, teoretiskt nörderi, de stora system som lagstiftare och lagvrängare i generationer byggt på, lappat och lagat.

Han tror på eviga rättigheter, okränkbara friheter och starka rättsstater som vallgravar mot totalitarism. Vad är en enskild domare i allt det där?

På ett annat sätt är det lite konstigt att just Stefan Lindskog vill tona ner den mänskliga faktorn. För få jurister har som han och hans kolleger i Högsta domstolen visat att det spelar roll vem som sitter uppe vid det där podiet.

Dagens rättegång är ett bra exempel på det. För om inte just denna domstol för tre år sedan sänkt straffet för en annan man i Malmö som dödat sin sambo med en bajonett – ja, då kanske förre justitieministern Beatrice Ask inte manglat ihop ett lagförslag med syftet att normalstraffet för mord från och med nu skulle vara livstids fängelse.

Så nu sitter de här. Igen. I dag möter den nya lagen för första gången verkligheten.

Om man inte kunde bakgrunden skulle man kunna förledas att tro att Johnny är huvudperson i dag. Trots allt är det han som tagit en människa av daga, hans handlande som under förmiddagen behandlas i detalj, hans gärning som letat sig ända upp till Högsta domstolen.

Så är det inte. Det här handlar inte så mycket om Johnnys mord, som om alla andra mord. Bultsaxen, kniven. Johnny, Markku, läkarutlåtandena, vittnesmålen – allt är delar i ett juridiskt kalibreringsinstrument som i dag ska bestämma hur det mord ser ut som ska utlösa livstids fängelse.

Vad är detta för mord? Ett ganska vanligt mord? Värre? Eller finns det förmildrande omständigheter?

Lätt är det inte. Tingsrätten dömde Johnny till livstid, men i hovrätten sänktes straffet till 17 år och 6 månader.

Johnny verkar åtminstone omedveten om att han hamnat mitt i en politisk strid.

Det är inte enbart de framtida straffen för mord som kommer att avgöras i dag. Lika intressant är hur obstinata de fem justitieråden kommer att vara i förhållande till de politiker som stiftat lagen.

För i åratal nu har politiker från alla håll klagat på att landets domare visat en alltmer tilltagande egensinnighet.

Och mest kritik har justitieråden i Högsta domstolen fått.

De har sänkt straffen för mord.

De har släppt skattebrottslingar.

De har kapat straffen för narkotikabrott.

De har vägrat döma ut hårdare straff för våldsbrott.

De har rivit upp mangadomen.

Det har varit stora grejer; det har varit små näsbrännor.

Förra justitieministern Beatrice Ask kunde till sist inte hålla sig. Efter mycket muttrande i olika forum skrev hon till sist en debattartikel i DN där hon hävdade att det var »anmärkningsvärt att inte hårdare straff för allvarliga våldsbrott har dömts ut«. Svenska Dagbladets ledarsida talade om ett »ideologihaveri i rättsväsendet« och »ideologisk bankrutt«. Andra tidningar talade om »domarmaktens självsvåldighet« och anklagade domstolen för att »leka riksdag.« Förra månaden skrev en jurist från fackförbundet att det skett »en kulturförändring« hos svenska jurister och manade till kamp mot »juridifieringen« av beslutsfattandet.

Den nye justitieministern, socialdemokraten Morgan Johansson, tog snabbt vid där Beatrice Ask slutade; en proposition om hårdare straff för narkotikabrott skickades nyligen till riksdagen och fler är på gång.

Kritiken mot Högsta domstolen verkar vara en av få åsikter som förenar över blockgränsen i dagens Sverige.

Nej, det är sannerligen inte Johnny som är huvudperson i dag.

Men tillbaka till honom ändå: Han kom tillbaka till lägenheten efter att ha slagit Markku medvetslös. Han kunde ha besinnat sig. Samtidigt: han lider av bipolaritet och adhd. Och det var ju inte så att han i förväg planerade att ta livet av Markku.

Var det ett fyllegräl som urartade? Eller ett grymt avrättningsliknande verk?

Justitieråden lyssnar som om varje ord kunde göra skillnaden. Någon tittar stint, strängt, på parterna. En annan avslappnad som vore det en biofilm.

Stefan Lindskog tar av sig glasögonen igen.

Vad är detta för mord?

Och kanske ännu viktigare:

Vad är det för domstol han snart kommer att ta över?

Det sägs att Stefan Lindskog är den ende svensk som pläderat inför konungen.

Under sin tid som advokat företrädde han ett amerikanskt oljebolag som i början av 80-talet hade pengar innestående hos kronofogden i Uddevalla. För att få lite mer avkastning på pengarna hade fogden satt in dem på ett konto med hög ränta, men inte tänkt på att summan var satt i kronor.

Oturligt nog råkade Sverige devalvera just då, och oljebolaget förlorade en hiskelig massa pengar.

Lindskog tyckte att bolaget skulle kräva ersättning. Staten hade valutaspekulerat. Skulden var ju i dollar.

Bolagets chefsjurist var inte lika offensiv. Sverige, sa han, låg inte det nära Sovjetunionen?

Jojojo, sa Lindskog. Men ändå en rättsstat.

Fallet letade sig upp genom instanserna. När förhandlingen i Högsta domstolen skulle ske var det samtidigt som domstolen firade 200-årsjubileum. Så det visade sig att kungen och drottningen skulle sitta på läktaren.

Glatt ringde Lindskog upp chefsjuristen för att meddela att kungen skulle vara med.

»Åh nej«, svarade han. »Han bevakar sina pengar.«

Återigen fick Lindskog förklara det svenska rättssystemet för amerikanen.

Och han vann.

Men han var lite sur för att justitieråden tittat för mycket på drottningen och för lite på honom.

Redan då sa vänner till honom att han en dag skulle hamna här.

Han hoppades lite på det själv också. Att han en dag skulle få sitta här och diskutera intressanta fall med laglärda kolleger. Det var knappt att man behövde få betalt.

Men det jobb han då önskade sig var i flera avseenden väsensskilt från det jobb han tre decennier senare skulle få.

För när Stefan Lindskog i januari 2008 traskade in i Bondeska palatset hade Sverige inte bara hunnit med att gå med i EU. Det hade nu gått så lång tid sedan inträdet – tretton år – att några svenskar hade börjat fatta det också.

Och det är just det som är grunden till konflikten mellan Högsta domstolen och politikerna – mellan den lagstiftande och den dömande makten.

För ungefär på samma sätt som när Stefan Lindskog fick berätta för den där amerikanen hur det svenska rättssystemet fungerade då, får han förklara för svenskarna hur det fungerar nu.

Eller snarare: hur han tycker att det ska fungera.

Det är inte så lätt. För egentligen handlar konflikten om vilken typ av demokrati vi ska leva i.

Nu kommer det gå snabbt ett tag – och det kommer att bli så kriminellt summariskt att alla historiker och statsvetare rekommenderas att hoppa över de kommande raderna.

Det kan inte hjälpas.

Demokrati. Enligt den klassiska doktrinen, som särskilt kommit till uttryck i Rousseaus verk, existerar den först och främst för att förverkliga folkets vilja.

Det låter ju rimligt. Förmodligen är det också den första definition som dyker upp i människors huvuden när ordet nämns.

Principen att all offentlig makt ska utgå från en folkvald församling kallade Rousseau för folksuveränitet, och det har länge varit normen i Sverige. När demokratin växte fram i början av förra seklet instiftades inga konstitutionsdomstolar. De som förlorade ett val hade ju alltid möjlighet att vinna nästa val.

I USA tänkte man tvärtom. Inspirerade av en annan fransman – Charles-Louis de Secondat Montesquieu – byggdes redan från 1700-talet en tröghet in i systemet. Genom att dela makten mellan den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten skulle majoriteter inte kunna tvinga på minoriteter sin vilja för mycket.

Den som följer amerikansk politik ser det hela tiden. Där får Högsta domstolen avgöra om presidentens sjukvårdsreform är laglig, om homosexuella äktenskap ska godkännas eller om kongressen får sätta gränser för hur mycket pengar privatpersoner får donera till valkampanjer.

Efter andra världskriget, när Hitler visat baksidan av att låta folket få bestämma fritt, framstod den amerikanska modellen som betydligt fräschare. Nästan hela Europa införde författningsdomstolar och 1950 skrevs en rättighetskatalog för länderna i det europeiska samarbetet. Den kallades Europakonventionen och förbjöd till exempel tortyr och diskriminering och skyddade personlig frihet, rättssäkerhet och så småningom även äganderätt.

Under samma period började länderna på kontinenten samarbeta i det som så småningom skulle bli EU.

De slöt ett fördrag, bildade en union och inrättade 1957 ett slags gemensam författningsdomstol. De kallade den EG-domstolen och den stod över alla länders folk och alla val i unionen.

Men Sverige fortsatte att gå sin egen väg – tills man till sist ansökte om att gå med i unionen.

Statsministern – som då hette Carl Bildt – sa att EG-domstolen skulle böja sig för politikernas vilja.

Det skulle inte bli några problem.

Efteråt var de flesta forskare överens om att politikerna inte fattade vad deras beslut innebar, eller så brydde de sig inte. EG-domstolen hade ju sista ordet. Och när Sverige blev medlem i unionen 1995 kom författningsdomstolen automatiskt med på köpet. Samtidigt blev också Europakonventionen svensk lag. Vilket innebar att det kom en överordnad domstol till: Europadomstolen. Den skulle se till att inget lands lagar bröt mot konventionen.

Att EU-medlemskapet gett domstolarna mer inflytande är i stort sett alla överens om. Ofta hinner påbud från Bryssel och Europadomstolen inte ens föras in i svensk lag förrän de hamnar i domstolar. Då blir det Stefan Lindskog och hans kolleger som blir först med att tolka dem.

Ändå är allt det här bara en förklaring till Högsta domstolens nya makt.

För även om många förändringar har kommit till Sverige utifrån, är det ingen slump att domstolen först nu skapar rubriker.

Den där makten har de sexton justitieråden inte bara fått. Den har de också tagit.

Se bara på Stefan Lindskog. En vanlig vardagsmorgon kan han sitta med en kaffekopp på sin gård i Värmland och läsa en notis i tidningen. Det kan vara ett snårigt fall på västkusten om terrorism. Det kan vara något obskyrt civilrättsligt fall som har med något av hans expertområden inom bolagsrätt att göra.

Då känner han lust. Lust att bestämma. Han kommer på sig själv med att hoppas att det snart hamnar i Högsta domstolen. Och att det hamnar på hans avdelning.

– Men då skjuter jag det ifrån mig direkt. Jag slutar medvetet tänka på det.

Det självinstiftade tankeförbudet handlar inte om att han vill undvika att forma en uppfattning i frågor som han inte varit delaktig i. Tvärtom. Hans åsikter om allt från rätten att jaga varg (helt okej) till månggifte (också helt okej, fast utifrån ett invecklat juridiskt resonemang) finns där för den som frågar.

Tankeförbudet handlar om arbetsdisciplin. Hans makt finns i dömandet av de fall som redan ligger på hans bord.

Där, bland fallen, ligger allt från små mikrolagstiftningsfrågor till potentiella revolutioner. Möjligheter att med några väl valda ord tömma fängelserna på hundratals personer.

Han har varit med om ett par sådana nu.

Den största av dem började nog en oktoberdag 2009.

Lucas och Mattias – 23 och 26 år gamla – satt då i en hotellobby på Alexanderplatz i Berlin. De hade kört ända från Stockholm för att träffa en person som -kallade sig Adrian och som de stiftat bekantskap med på nätet.

Efter en kvarts väntan dök Adrian upp. De hälsade, pratade lite och gick sedan ut till parkeringen. Adrian lämnade över en plastpåse, svenskarna gav honom ett Forex-kuvert med ett par tusen euro.

I påsen fanns ett kilo mefedron. Bara ett halvår tidigare hade just den här drogen narkotikaklassats av svenska myndigheter.

Svenskarna körde hem, sålde partiet och bestämde sig för att göra om resan. I december samma år var de i Tyskland igen, köpte ett nytt kilo och började göra planer för att få ytterligare leveranser hemskickade med post.

Det var ingen kassaskåpssäker operation. Ett år tidigare hade Lucas blivit kontaktad av Tullverket som undrat varför han beställt ett hekto mefedron från Thailand.

Med Lucas på polisens radar dröjde det inte länge innan både han och Mattias greps. De åtalades, dömdes, överklagade och dömdes igen i hovrätten. Lucas fick 14 års fängelse och Mattias 6 år.

Domen kunde verka sträng – men var helt i enlighet med hur det brukade gå till. I svenska narkotikamål var det länge endast två faktorer som avgjorde straffet: art och mängd.

Eller på enklare svenska: vilket knark och hur mycket knark.

Två år senare hamnade fallet i Högsta domstolen. Nu fick både Lucas och Mattias 4 års fängelse var.

Lucas straff kapades alltså med tio år.

Den prejudicerande domen fick stort genomslag: inom några år minskade antalet narkotikadömda i svenska fängelser med hundratals personer. Men mest revolutionerande var ändå hur justitie-råden motiverade sitt radikala beslut.

Lagstiftaren hade ju inte tagit tag i frågan – vilket inte var så konstigt, eftersom ingen vinner val på att sluta låtsas vara tuffa mot knarket.

»Därför fick det bli Högsta domstolen som gjorde något åt det«, skrev Lindskog till dåvarande justitieministern.

Nu började det gå för snabbt för många. Till och med för flera jurister. Anna Skarhed, som satt i domstolen mellan 2006 och 2009, sa att HD gått för långt i sina ambitioner. Och Fredrik Wersäll, före detta justitieråd, numera hovrättspresident, ställde i Svensk Juristtidning frågan om det är »HD:s uppgift att vidta sådana förändringar som saknar förutsättningar att vinna majoritet i Sveriges riksdag«.

Frågan om huruvida Högsta domstolen blivit för aktivistisk delar helt enkelt svenska jurister i två läger.

Det är inget som bekymrar Lindskog. Tvärtom. Han planerar att gå ännu längre i den nya riktningen.

– Jag tycker gott att en högsta domstol kan ta sig lite mer friheter än den svenska har gjort traditionellt.

Han sitter på sitt enorma kontor i Bondeska palatset. Blyinfattade fönster, inlånad statlig konst, ett fall om emissionsgarantier på skrivbordet, lyxchoklad i en skål på mötesbordet.

Godisbitarna heter guldpokaler, säger han. När han är i Göteborg brukar han gå till en affär och fylla på förrådet.

Men han är lite osäker på vem som målat tavlorna på väggen.

Om några månader – den 1 maj – kommer han att bli ordförande här. Vad det innebär är inte helt lätt att reda ut. Å ena sidan bär titeln vissa ceremoniella drag. Hans röst väger inte tyngre i dömandet och han är redan ordförande för en av två avdelningar här.

Å andra sidan tyder mycket på att han kommer att få möjlighet att reta upp ännu fler politiker och ledarskribenter.

För med Stefan Lindskog kommer inte bara en person med ett cv så omfattande att ingen annan sökte tjänsten: han har varit en av Sveriges främsta advokater, skrivit böcker, städat upp efter Trustorhärvan, varit ordförande för Advokatsamfundet, bedrivit rättsvetenskaplig forskning och redan suttit åtta år som justitieråd. Framför allt har han ett entreprenörsmässigt driv som inte alltid finns hos jurister. De som känner honom vittnar om en nästan brutal effektivitet. Och han har redan nya idéer för hur fler och viktigare prejudikat ska kunna »produceras«. Hans domstol ska ha koll på förändringar i samhället, och medvetet välja de fall där en dom skapar stora förändringar i rättssystemet.

– Vi ska göra en kostnadsanalys. Hur mycket nytta får vi för tiden vi lägger ner?

Det där är ett sätt att tänka som påminner mer om en bilfabrik än en myndighet. Lindskogs domstol ska inte sitta i ett torn och vänta på att fallen ska leta sig upp till högsta våningen.

Han kommer att få välja sina mål. I Sverige finns ett nästan slentrianmässigt överklagande till HD. Av de tusentals fall som kommer hit ges bara två procent prövningstillstånd.

Att inte ta upp ett fall behöver inte heller motiveras, så bara i urvalet ligger en betydande makt.

– Domarrollen är ju passiv. Men organisationen kan vara aktiv.

Det har gått några dagar sedan rättegången mot Johnny. De fem domarna har haft sin överläggning. En efter en har de gjort sin mening känd. Först referenten, sedan har de gått runt i stigande hierarki, så som avdelningsordförande fick Stefan Lindskog tala sist.

Det är fint det där, tycker han. Att den äldste inte ska gå in och släcka ner ett meningsutbyte. Men i Norge gör de faktiskt tvärtom. Då talar den mest seniore -domaren först.

Han talar ofta om andra länder när han diskuterar juridik: att de har peruker och kåpor i Storbritannien, att de har vänt på senioriteten i Norge, att domstolarna bestämmer så mycket i USA.

Han funderar ganska mycket på hur det kunde ha varit; tänk om Sverige hade haft en senat till exempel? Han ser framför sig en församling på trettio personer – opolitiska, seniora, med långa mandatperioder, som en tydlig motvikt till riksdagen. Så att det inte går så snabbt i svängarna när händelser leder till lagförslag som ska bli lag.

– Vi kan vara för naiva. Om jag varit domare i Tyskland på 30-talet är det inte säkert att jag skulle stått upp mot regimen. De som säger att de absolut skulle varit det, de litar jag inte på.

Det är där de av Lindskog så älskade systemen kommer in. Säkerheten ska finnas i systemen.  I principerna. I peruken och kåpan om man så vill. Inte hos de enskilda människorna. Och definitivt inte hos de folkvalda och deras godtycke.

– Jag litar inte på någon, inte ens mig själv.

Det finns en intressant studie om en israelisk domstol. Den handlar om åtta domare som ägnade dagarna åt att gå igenom ansökningar om villkorlig frigivning.

Ordningen som fallen presenterades i var helt slumpmässig, och i genomsnitt beviljades frigivning i 35 procent av fallen.

Men när några forskare gick igenom fallen, och jämförde frigivningarna med den tidpunkt på dagen då de beviljats, såg de att antalet godkända ansökningar var som högst – cirka 65 procent – efter varje matrast, för att sedan falla till nästan noll före nästa paus.

Rättvisan var inte bara blind. Den hade också blodsockerfall och eftermiddagströtthet.

Den var mänsklig, i ordets sämre betydelse.

Studien brukar användas av psykologer och beteendevetare för att belysa brister i det mänskliga tänkandet.

Men kanske säger den mer om hur beroende rättsystemen är av enskilda människor: deras erfarenheter, kunskaper, förtjänster och brister

Det är djupt motsägelsefullt egentligen: ett system som ska vara oberoende av människors godtycke – men som i grunden bygger på att människor upprätthåller det.

Och det är här som rättegången mot Johnny kommer in i bilden. För visst, utslaget kommer att få betydelse för framtida morddomar – men den mer intressanta frågan är vad domen säger om domarna själva.

Hur kommer Stefan Lindskog och de övriga domarna att tolka själva lagtexten i förhållande till vad politikerna vill med lagen?

Alla visste att det skulle bli problem. För när lagrådet (som alltid består av två utlånade HD-domare) fick tycka till om lagförslaget om skärpningen av mordstraffen, sågade de det i bitar.

Fritt översatt från juristsvenska tyckte de höga juristerna att förslaget liknade en slapp C-uppsats, skriven av en samling klåpare och populister som möjligen inte ens var nyktra framför tangentbordet.

Det här skulle inte gå att tolka som att det vanliga straffet för mord i framtiden skulle bli livstid. Kanske skulle det tvärtom bli mildare straff.

Men juristerna kördes över. Riksdagen klubbade igenom förslaget.

Så hur ska justitieråden nu döma? Enligt lagstiftarens intentioner? Eller enligt lagtexten?

Domstolens inställning kommer att avgöra ödet för mycket av den lagstiftning som är på gång från justitiedepartementet. Den mest högoktaniga frågan är kanske hur man ska göra det olagligt att åka ner till Mellanöstern och strida för terrorgrupper.

Lätt att tycka att det ska vara olagligt. Men vad tycker Stefan Lindskog?

Jo, visst är det lätt att tycka att det är hemskt att folk åker ner till Syrien och strider för IS. Men vad händer om man tidigarelägger kriminaliseringen – alltså gör det olagligt att bara planera att åka? Hur bevisar man det då? Det har ju ännu inte hänt nåt. Om man bortser från rättssäkerheten skulle det inte ens vara ett effektivt sätt att hindra folk från att strida för IS.

Nej, säger han, det är ingen bra idé att lagstifta i hast i en besvärlig situation.

Men i hast lär det ske. Och därmed kommer det att ligga på Högsta domstolen att så småningom fylla i lagens luckor.

Som med fallet Johnny.

En dag i februari dimper till sist domen ner.

Ett brutalt mord, står det. Å andra sidan visade utredningen inte att gärningen vållat stor smärta eller dödsångest.

Så där kan man hålla på. Och det är ju domarnas jobb att göra det.

Det faktum att Johnny bara mördat en person är i någon mening också förmildrande. Det finns ju mördare som dödar fler.

Domarna sänker straffet till 16 års fängelse.

Det blir ingen livstid. Med andra ord är det tillbaka till ritbordet för de politiker som fortfarande vill ha hårdare straff.

Orkar de det?

Bara någon vecka senare kommer svaret. Morgan Johansson aviserar en utredning som ska skärpa straffen för mord. Igen.

Om några år kommer alltså allt att upprepas. Ett nytt mord, en ny Johnny, en ny kalibrering, en ny dom från Högsta domstolen.

Snart sitter de där igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera