Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Kränkt!

Så blev ett känsloladdat favoritord ett ironiskt slagträ.

Kränkt. Detta enstaviga lilla ord som väcker så mycket känslor. Plötsligt är det som om det dyker upp överallt. Och det är ingen villfarelse. Sedan omkring 2010 har vår användning av ordet skjutit i höjden. Åtminstone om man ser till det som skrivs, men sannolikt gäller det även det som sägs vid våra middagsbjudningars mer yviga meningsutbyten. Det är speciellt adjektiv-formen kränkt som är populär. Verbformen kränka har inte alls ökat på samma sätt. Vi talar om det personliga, att bli eller vara kränkt. Det är ett användbart ord fast tvetydigt och föremål för kontroverser. Dessutom, eller kanske delvis därför, används det numera ofta med en ironisk twist. Något som enligt Lena Lind Palicki, språkvårdare på Språkrådet, kan göra ordet vanskligt att använda.

– När det är den ironiska användningen av ordet som breder ut sig, då kan det ju bli så att det till slut är svårt att använda det i en seriös kontext.

Hur blir ens kränkt ett så använt ord? Kanske börjar det 2008, då Dagens Nyheter publicerar artikelserien »Först kränkt vinner« där Maciej Zaremba kritiskt skildrar konsekvenserna av den nya lagen om »likabehandling av studenter i högskolan«. Ett år senare låter psykiatrikern David Eberhard svenskarna få veta hur ömkligt snarstuckna vi har blivit, i boken »Ingen tar skit i de lättkränktas land«. Och 2012 ges boken »Vita kränkta män« ut i vilken Kawa Zolfagary ger samhällets privilegierade och klagande mansklass en känga. Ordet blir kongenialt med ett alltmer individanpassat samhälle.

Kränkthetskrönikorna haglar, och Sverige har fått ett nytt känsloladdat favoritord.

Krönikören Patrik Lundberg har ett speciellt förhållande till ordet. 2011 skriver han krönikan »Ni sliter själen ur mig« för Helsingborgs Dagblad där han öppenhjärtigt skildrar de trakasserier som han, som adopterad från Sydkorea, utsätts för. Till att börja med blir reaktionerna positiva och texten sprids via sociala medier. Men sedan händer något. I krönikan nämner Patrik en av Fazers godispåsar som pryds av en stiliserad kines med konisk hatt. En inkonsekvens, menar han, och jämför med synen på andra minoriteter. Efter påtryckningar ifrån allmänheten ändrar Fazer påsens utseende och debatten skiftar helt fokus. Kan godispåsen vara kränkande? SVT ordnar debatt i frågan och en omröstning genom Sifo. 97 procent av de 1 000 tillfrågade friar påsen från kränknings-anklagelsen. Patrik Lundberg däremot hamnar ofrivilligt i korselden.

 – Det kom, jag skojar inte, uppemot 1 000 hat-och hotmejl. Det var vissa som hotade mig till döden, de ringde hem till mig, la ut min adress på nätet och uppmanade att man skulle »besöka mig«.

I mejlen står ofta att Patrik är »kränkt« eller »lättkränkt«. Själv undviker han noggrant det ordet i debatten.

– Jag höll mig ifrån det eftersom det kan användas retoriskt emot mig, annars reduceras frågan till om jag är kränkt eller inte. Då är det det som är frågan och inte: Hur ser rasismen mot östasiater ut?

Patrik Lundberg tycker att ordet har förlorat mycket av sin juridiska betydelse.

– En vit medelålders man som blir arg eller ledsen är en »vit kränkt man«. Det har blivit ett samlingsbegrepp för att att säga »du ska inte vara så jävla känslig«, eller »du är överkänslig« eller »det är inte synd om dig«.

Men hur förhåller sig då juridiken till kränkningar?

»Kränkning: Allvarlig kränkning (lidande) genom angrepp mot person, frihet, frid eller ära, t.ex. vid misshandel, rån och sexualbrott«, står att läsa i åklagarmyndighetens ordlista. Ett slags språkligt cirkelresonemang.

– Det finns ingen legaldefinition på en kränkning, alltså det finns inte uttryckt i lag vad en kränkning är, säger Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet.

Begreppet är i stället tolkat genom lagförarbeten och domstolsprejudikat. Succesivt har användningen ökat, det som tidigare kallas »lidande« kallas nu »kränkning«. Även tolkningen av ordet har förändrats till att fokusera på hur handlingar i allmänhet uppfattas snarare än den individuella upplevelsen. Mårten Schultz förklarar att det funnits invändningar mot detta. Han skriver själv en artikel 2007 där han problematiserar begreppets tillsynes »metafysiska« karaktär.

Vad kränker man egentligen om ingen har upplevt kränkningen?

Olle Josephson vid Stockholms universitet tar ordets metafysiska karaktär med ro. Han är professor i nordiska språk och tidigare chef för Språkrådet. Han skrattar till när han hör vilket ord det gäller.

– Det är ju väldigt många som kommenterar det här ordet, säger han.

Många upplever att det används alltför frikostigt. Men Olle Josephson menar att det är ett vanligt missförstånd att tro att ett ords betydelse är frikopplat ifrån dess användning.

– Med det resonemanget kunde man till exempel påstå att nu för tiden använder alla ordet återtåg fel, eftersom man använder återtåg i betydelsen »comeback« medan det ju förut alltid betydde »reträtt«.

– Här finns ju någon idé om att ett ord har en betydelse genom årtusendena, så att man kan slå upp vad det en gång betydde i latinet och det är det som är det rätta. Men så är det ju inte, Wittgenstein hade ju rätt: Se inte till ordets betydelse, se till användningen!

På samma sätt får ordet kränkt olika betydelser; alltifrån »sårad« och »ifrågasatt« till starkare betydelser rörande våra rättigheter.

– Om min fru säger till mig att »jag måste säga att jag blir kränkt när du lagar korv tredje dagen i rad« så förstår jag ju mycket väl vad det betyder.

Caroline Dyrefors Grufman, tidigare hov- och kammarrättsrådet, är sedan 2012 barn- och elevombud och övervakar tillsammans med Skolinspektionen den del av skollagen som gäller kränkande behandling. Hon är välbekant med den praktiska tillämpningen av ordet.

– Inom ramen för skollagen så har begreppet en väldigt tydlig betydelse, som jag vill påstå till och med är förhållandevis lättillämpad.

Hon säger att det ofta handlar om fysiska påhopp, hot på nätet eller utfrysning.

– De här okynnesanmälningarna som man ibland pratar om och gör gällande att de skulle vara en stor del av anmälningarna, det stämmer inte med vår bild.

När Caroline Dyrefors Grufman är ute och föreläser händer det ändå att hon möter dem som tycker att det läggs alldeles för stort fokus på kränkningar.

– Jag har till och med mötts av kommentarer i stil med att »lite kränkande behandling i skolan är väl bara bra för då härdar man ju barnen«. Men så ser inte den svenska lagstiftningen ut, säger hon.

 »Allemanshora«, »gilbertil«, »pysslare«, »ljugare«, »långhäger«, »pompa«, »ballskräppa«. Erik Falk vid Uppsala universitet radar upp några kreativa 1600-talsförolämpningar. Han är expert på verbala kränkningar och har just suttit i telefon med en journalist som undrat om folk ändå inte är lättkränkta nuförtiden. Om man är lättkränkt i dag, då var man det också på 1600-talet, förklarar Erik Falk som 2011 disputerade med avhandlingen »Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala: En historisk talaktsanalys«.

– Det finns ju väldigt många ord i äldre tider som låter lite lustiga, komiska och humoristiska, som vi inte alls förstår som något allvarligt kränkande för en person. Men de var ju det, man tog det till domstol, säger Erik Falk.

»Pennal« var ett invektiv för förstaårsstudenter, de som passade upp på de äldre och »kligfitta« avsåg en kvinna som sålde bröd bakat av »illa siktat mjöl«.

Okvädningsorden uppfattades som rena anklagelser och var något man såg allvarligt på. Etiketten skulle tas bort av domstol så att man kunde få sin ära och heder åter. Dessutom utdömdes böter, sex marker kunde det kosta att kalla någon för »rump-oxe«. 

Okvädningsorden skulle senare komma att övergå från att ses som beskyllningar till att uppfattas som rena förolämpningar. Och orden byts successivt ut.

– Verkligheten förändras, eller ordet används så ofta att det bara förlorar betydelse, säger Erik Falk. Om jag gör en frekvenslista på de vanligaste skällsorden på 1600-talet så känner vi inte igen dem som ord eller som förolämpningsord. Utom ordet hora, det överlever … Det är märkligt att det ordet behåller sin laddning medan de andra bleknar och trubbas av.

Men är det språket eller verkligheten som förändras? Det är inte helt lätt att förstå. Men att språkets förändring i sig väcker reaktioner, vet vi. Språket vägrar egensinnigt att svara till juridiken eller människors invändningar. Och nog är ordet kränkt fortfarande laddat, värderande i att det knyter an till sådant som vi vill mena är viktigt. Och vad som faktiskt är viktigt är något som vi förmodligen aldrig kommer att sluta gräla om.

– Det är klart att det inte är en rent språklig strid, det är någonting annat. Det är bara språkriktighetsfrågor som om det heter de och dem som är det, säger Olle Josephson.

Patrik Lundberg får fortfarande mejl där han kallas »kränkt«. Han skämtar och säger att han kanske borde ordna krogshow på temat. Vår upplysning till trots tycks vi ha svårt att förbli oberörda inför vår egen tids anklagelser mot vår heder; att utpekas som »en som kränker« eller »en som är lättkränkt«. Men är det något vi också behärskar så är det förmågan att skjuta obehagligheter i sank.

Få dem att kännas lika laddade som en påse illa siktat mjöl.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera