Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Stuprören

Miljöpartiets feministiska värderingar är ifrågasatta. Nu får det kvinnliga språkröret skulden.

Den här veckan plockades knivarna fram. Peter Eriksson var tidigt ute och han högg mot Åsa Romson.

– Går man in i en valrörelse med så låga förtroendesiffror som hon har i dag, då är det väldigt svårt. Det är en faktor som valberedningen måste ta hänsyn till.

Sa förra språkröret Peter Eriksson. Som står biståndsminister Isabella Lövin nära. Det var Eriksson som 2009 övertalade henne att bli miljöpartist. I senaste valet till Europaparlamentet kandiderade de tillsammans.

I veckan gav Peter Eriksson inte heller något tydligt nej till frågan om han ville ha en ministerpost, vilket på politikerspråk betyder ja. Lika svävande var Lövin på frågan om hon ville ta över som språkrör.

Lät det som en plan?

Det påstod i alla fall människor i miljöpartiets riksdagsgrupp att det var. De började läcka till SverigesTelevision och Tidningarnas Telegrambyrå om att hela idén med att ställa platser till förfogande kunde vara en kupp från ledande miljöpartister för att bli av med Åsa Romson. Hon som var för envis för att avgå på egen hand.

Det skulle vara något slags försvar för Romson, men det kritiserade språkröret gillade inte teorin.

– Hur lurats? Vilket av det jag sa till media igår skulle inte vara mina egna ord... någon annan som buktalade?, skrev hon på twitter.

Vid det laget var det fler än Peter Eriksson som skadat henne. Riksdagsledamoten Karin Svensson Smith hade redan under helgen låtit bli att svara Dagens Industri om hon hade förtroende för det kvinnliga språkröret. Partistyrelseledamoten Lennart Olsen, som var budgetförhandlare under Persson-samarbetet och en del av Mikaela Valtersson-falangen vid förra språkrörsvalet, tyckte också att partiet skulle göra sig av med Romson. Likaså förra Grön ungdom-språkröret och migrationsförhandlaren Magda Rasmusson.

De som trodde på teorin om en konspiration ägnade sig åt att dra linjer mellan Åsa Romsons alla kritiker. Hur hängde deras intressen egentligen ihop?

Andra sa att talet om konspirationen bara var ett sätt att försöka rädda kvar Åsa Romson, att mobilisera ett försvar genom att göra folk sura på hennes motståndare.

Och detta i ett parti som brukar skryta om sina öppna och demokratiska språkrörsval.

Förra gången miljöpartiet ville göra sig av med språkrör var faktiskt flera av dem som sitter i centrum av dagens kris med. Processen skildras i statsvetaren Jenny Madestams bok »Hur blir man vald?«. Det var 2002 och partiet låg långt under fyraprocentsspärren. Det såg ut som om miljöpartiet skulle bli det första partiet som lyckades åka ur riksdagen två gånger. Språkrören Lotta Nilsson Hedström och Matz Hammarström var omtyckta internt, men lyckades inte få något genomslag utanför partiet. Dessutom hade de svårt att komma överens.

Berättelserna går isär gällande om det var språkrören eller de andra som initierade träffarna, men vid ett antal informella möten övertygade en liten grupp tongivande miljöpartister Hammarström och Nilsson Hedström om att det bästa de kunde göra var att avgå.

Där fanns Gustav Fridolin, då språkrör för Grön ungdom. Där fanns grundaren Per Gahrton. Tjänstemannen Magnus Johansson, i dag mest känd för att ha försökt förhandla med SVT:s Aktuellt om att inte kritisera Mehmet Kaplan, var också med.

Efter att språkrören avgått följde en rörig process där en del av partiet försökte göra sig av med det delade ledarskapet. Valberedningen fick ta fram två olika förslag, ett om språkrörsmodellen skulle behållas och ett om den skulle försvinna.

Dagen innan kongressen skulle börja bestämde sig Peter Eriksson för att ställa upp. Han sa till partiledarkandidaten Claes Roxbergh att han ville ta hans plats och samma dag som kongressen öppnade presenterade valberdningen Eriksson som kandidat.

Den delade ledarskapsmodellen blev kvar vid kongressen 2002, men Peter Eriksson vann över språkrörskandidaten Carl Schlyter – i dag riksdagsledamot och en av dem som nämns i spekulationerna om möjlig ersättare till Gustav Fridolin. Tillsammans med Maria Wetterstrand drev Peter Eriksson sedan på för att partiet skulle ta sig till regeringen.

Det där kan man tänka på när valberedningens sammankallande Joakim Larsson nu säger att saker kan hända ända fram till kongressen öppnar den 13 maj.

Ringer man runt i partiet hör man med allt högre frekvens, även från oväntade håll, att Isabella Lövin börjar förespråkas framför Åsa Romson. De som är kritiska mot biståndsministern är det för att hon i migrationsfrågan anses ligga närmare en socialdemokratisk än miljöpartistisk politik.

Vilket kanske inte är så dåligt för partiet som inte lyckas genomföra regeringspolitiken utan att kalla den för »skit« offentligt.

Ett sådant byte skulle alltså kunna aktualisera den större frågan – om det fungerar att köra dubbla budskap, både stå upp för men samtidigt kritisera regeringens linjer. Men dit har diskussionen ännu inte nått fullt ut. Folk i partiet är fixerade vid personfrågan.

Ett argument mot en konspiration – i alla fall en som det andra språkröret skulle vara medveten om – är frågan om Gustav Fridolin sitter säkert. Den stora interna diskussionen nu handlar om det är rätt att avsätta Romson men låta Fridolin vara kvar.

Ledarskapet är ju delat. Och det är ändå han som har gjort flest misstag de senaste veckorna, även om de har en tendens att rinna av på ett annat sätt än Romsons. Kaplankrisen handlar om att partiets jämställdhetsideal har ifrågasatts, och nu vill man sparka det kvinnliga språkröret.

Eller som en miljöpartist i regeringskansliet uttrycker det:

– Vi har väl just kommit överens om att vi ska behandla kvinnor och män lika i det här partiet?

Per Gahrton var också skeptisk i P1 Morgon i veckan:

– Det skulle vara ett fruktansvärt slag mot de gröna grundtankarna om jämställda språkrör ifall man bara på grund av en del opinionsmätningar väljer att sparka det kvinnliga språkröret när man inte har några sakliga skäl för att hon skulle ha skött sig sämre på något sätt, sa han.

Kanske blir det till slut tanken om att båda måste stanna, eller gå tillsammans, som räddar kvar Åsa Romson på språkrörsposten. Men hur skadeskjutet kan ett språkrör bli i offentligheten och ändå göra ett bra jobb? Kanske blir det den slutsatsen som i stället gör att Romson drar med sig Gustav Fridolin i fallet.

Tittar man på miljöpartiets historia, är ändå det troligaste utfallet att Romson får gå och Fridolin stanna. Med Maria Wetterstrand som lysande undantag har miljöpartisterna aldrig varit tillräckligt nöjda med sina kvinnliga språkrör.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera