Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Vid vägs ände

Miljöpartiet hoppas att lösningen på krisen finns i Härnösand. Men frågan är om det inte är för sent att rädda partiet.

Den dag som skulle komma att kallas miljöpartiets kolsvarta måndag bar Åsa Romson, Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan matchande kostymer. De talade också likadant. Bostadsministern hade gjort några fel – brutit fastan med fascister, haft möten med en turkisk grupp som kallades extremistisk och antisemitisk, jämfört Israel med Nazityskland – men på hans personliga värderingar fanns inget att anmärka.

Anklagelserna om extremism, islamism, antisemitism var fel. Sa alla tre. Ändå skulle ministern sluta.

Det fanns uppenbara kommunikativa problem. Andra partier som sparkar ministrar brukar offra en enskild politiker för den större sakens skull.

Inte miljöpartiet.

När språkrören på eftermiddagen hade ägnat en timme åt att försvara Mehmet Kaplan inför köande journalister fick de frågan om hur detta, tillsammans med resten av alla bakslag under mandatperioden, skulle påverka partiet på sikt.

Åsa Romson skrattade till, liksom förvånad.

– Steg i utvecklingen tas inte i perioder när allt är lugnt och harmoniskt, så på det sättet tror jag vi lär oss mycket och därmed kan ta stora steg framöver. Vi kommer ha mycket diskussioner om vad det här betyder när vi ska utvecklas framöver. Men vi kommer inte, är jag helt övertygad om, hamna i ett läge där miljöpartiet ska sluta jobba för att förverkliga sina politiska reformer och idéer om att steg för steg bygga ett hållbart samhälle.

Samma dag meddelade Vattenfall att de hade en köpare till sin brunkol, tjeckiska bolaget EPH. Därav kolsvart måndag.

På tisdagen sa Per Gahrton i det ena morgonprogrammet att en kampanj från Israel låg bakom Kaplans avgång. I det andra råkade Åsa Romson kalla terrorattackerna den elfte september för »olyckor«. Och på kvällen sände TV4 ett inslag där partistyrelsekandidaten Yasri Khan vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. På onsdagen lämnade han alla sina politiska uppdrag.

Så gick ännu en vecka i miljöpartiets Sverige. Den var plågsam både för dem som ingick i partiet och för dem som tvingades titta på.

Tanken med den här mandatperioden är att miljöpartiet ska vinna regeringsduglighet och därmed anseende, men frågan är snarare om någon alls kommer att vilja rösta på dem i nästa val. Partiet är så sargat av regerande att det måste vara svårt för väljarna att ens veta vad en röst på det skulle innebära.

Ska pacifisterna välja partiet som gått med på värdlandsavtal med Nato? Ska miljövännerna rösta på det parti som godkänt stora motorvägsprojekt och verkar gå med på Vattenfalls försäljning av brunkol? Ska de som vill rädda världen ty sig till partiet som skyfflar pengar från biståndet? Ska de som älskar öppna gränser rösta på det parti som införde id-kontroller?

När man staplar kompromisserna på varandra kan man fråga sig om miljöpartiet ens finns längre.

Miljöpartisterna har i alla fall sitt alldeles egna sätt att regera på. De tror att det ska gå att driva igenom en hård migrationspolitik och samtidigt kalla den för »skit«. De tror att de ska kunna sparka sin minister, men ändå bevara hans anseende.

Och de som vill bevisa att det faktiskt går att vara visionära idealister och samtidigt sitta i regering – att det finns skäl kvar att rösta på miljöpartiet 2018 – de vänder blickarna mot Härnösand.

I den lilla kuststaden i Ångermanland finns flest medlemmar i miljöpartiet per capita. Drygt 200 av kommunens 25 000 invånare är med. Miljöpartiet har samarbetat med socialdemokraterna och vänsterpartiet sedan 80-talet, och styr nu i koalition. Här sysslar man med innovativ grön politik som fossilfri kollektivtrafik och småskalig biogasproduktion av invånarnas matavfall.

Kommunalrådet Amanda Lind, hon med de långa dreadsen lindade runt huvudet, kommer sannolikt att väljas till ny partisekreterare på kongressen om tre veckor.

Amanda-Lind

På väg upp. Amanda Lind, kommunalråd i Härnösand, väntas väljas till partisekreterare på miljöpartiets kongress i Karlstad 13–15 maj. En av valberedningens viktigaste kriterier var att personen både skulle vara en pragmatiskt inriktad politiker och ha en stark ideologisk förankring. (Foto: Tomas Oneborg/TT)

»Döm inte miljöpartisten efter håret«, skrev Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida när hon föreslogs av valberedningen, och hyllade hennes pragmatism och ledarskap. Det var tack vare henne, menade tidningen, som samarbetet i kommunens styre fungerade så bra. Men det som gör Amanda Lind till halmstrået i dessa tider av bristande miljöpartistiskt hopp är att hon också är en visionär med stark ideologisk förankring. Vilket var bland valberedningens viktigaste kriterier. Amanda Lind beskriver sig som systemkritiker.

– Om man försöker se en långsiktigt hållbar samhällsutveckling så måste man alltid ställa sig frågan om vi kan uppnå den inom ramen för de befintliga systemen. I frågan om klimatet har vi kommit ganska långt i de här tankarna. Vi som samhälle inser att planeten har gränser. Det finns ett systemskifte i tänket, men vi måste fortfarande nå dit. Som grönt parti har vi också en vision om en värld där vi kan lösa saker utan våld. Vi är i grunden ett pacifistiskt parti, säger hon.

Ett pacifistiskt parti som i regering säljer Jas-plan och knyter landet närmare Nato.

– Det är ett bra exempel på när vi som parti och som del av den gröna rörelsen har en annan syn på vad vi ska göra. Sedan finns det en annan dagspolitisk verklighet. En av utmaningarna är att vara ett parti som har en långsiktig vision om ett annat samhälle, men samtidigt vara med och styra. Jag tror att många har en förståelse för att man inte bara definieras av det man gör där utan också i idédiskussionen.

Och i Härnösand har idédiskussionen hållits levande. Här finns förutom Amanda Lind tongivande miljöpartister som Göran Hådén, lyckoforskaren som tillhör de mer radikala i partistyrelsen och den engagerande eldsjälen och tidigare språkröret Eva Goës.

Här får alla nya medlemmar föreläsningar om grön ideologi, det författas eget studiematerial och hålls fördjupande studiecirklar i samma ämne och partiet ordnar öppna diskussionskvällar och kaféträffar.

Samtidigt som man lyckas hålla både det dagspolitiska och det visionära perspektivet har partiet vuxit i kommunen. Valet 2010 fick miljöpartiet drygt sju procent, 2014 ökade man till nästan elva procent.

Miljöpartiet i Härnösand är allt miljöpartiet på riksplan drömmer om att kunna vara. Men räcker det verkligen att importera den nya partisekreteraren därifrån?

De dubbla budskapen har varit en genomtänkt del av miljöpartiets strategi. Den som Amanda Lind ska vara så bra på. Men på kommunal nivå är samarbeten enklare. Ideologiska skillnader mellan partier blir mindre. Konfliktytorna likaså. Visionen om den globala gröna världen och det lokala sophanteringssystemet löper mindre risk att krocka.

På riksnivå är dubbelstrategin svårare. Miljöpartiet har hela tiden vetat att regerandet skulle innebära svåra kompromisser. Små partier i koalitionsregering straffas nästan alltid av väljarna. Tanken var att miljöpartiet skulle undvika det genom att ministrarna skulle stå upp för regeringens linje medan partisekreterare, riksdagsledamöter och andra i stället skulle framföra vad partiet egentligen ville. Om man samtidigt satsade på mer politikutveckling skulle väljarna förstå vad miljöpartiet egentligen var. Tillsammans med legitimiteten från att ha regerat skulle det göra att partiet växte och om man var större rent procentuellt i nästa regering skulle man inte behöva kompromissa lika mycket.

Moderaterna hade en liknande strategi på 70-talet, då de gått in som minsta parti i en borgerlig trepartiregering. Moderaterna lät sin partisekreterare kritisera regeringen samtidigt som partiledaren försvarade den. Partiet växte.

Skillnaden mot nu var att moderaterna ville i samma riktning som mittenpartierna, men ännu längre, till exempel i frågor om att sänka skatten. Miljöpartiet drivs i stället i motsatt riktning än dit man vill, bland annat i migrationsfrågan. Läget skulle vara mer jämförbart om regeringen tvärtom hade liberaliserat flyktingpolitiken, och miljöpartiet hade velat gå ännu längre i den riktningen.

Situationen har skapat ett avgrundsstort glapp mellan ideal och realpolitik.

Problemet med miljöpartiets strategi i regeringen är att man nu bara framstår som ett parti som skyller ifrån sig. Inte partiet som vill någonting mer. Ju mer partiet betonar sin egen ståndpunkt, desto mindre regeringsdugligt ser det ut.

På samma sätt är hanterandet av Mehmet Kaplans avgång obegriplig utifrån. Om han nu är så bra som språkrören säger, varför ska han då avgå? Vad betyder det när Fridolin säger att Kaplan inte kan vara statsråd, men att han fortfarande har stort förtroende för honom som politiker?

Kanske blir det också Kaplan-affären som får strategin att till slut krackelera.

Miljöpartiet tror att partiet i nästa val kommer att utvärderas på vad man faktiskt har åstadkommit politiskt under sin regeringstid. Om man kan visa resultat i skolan och miljön så kommer väljarna att belöna det. Det är en optimistisk men kanske inte så realistisk inställning. Troligare är att man kommer att rada upp partiets alla bakslag och utvärdera efter dem. Risken är att resultatet efter miljöpartiets första regeringsperiod blir som efter deras första tid i riksdagen, 1988–1991. Ett parti som är alldeles för oerfaret för att hantera sin nya position, och som behöver några år för att slicka såren och professionaliseras, innan det kan komma tillbaka igen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera