Balanserat ­tyckande

Text:

Bild: Nicklas Thegerström/TT

Frågan om medierna och migrationen blossade senast upp i vintras, när förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i en DN-intervju sa att medierna förteg fakta om invandringen och därmed underblåste intresset för sajter som Avpixlat, en sajt hon själv läste. Moderatledaren Anna Kinberg Batra skyndade sig att påminna om att Adelsohn Liljeroth inte längre talade för moderaterna och att hon själv inte upplever att etablerade medier förtiger sanningen.

Det gör de inte heller, om man får tro forskningsdelen i en ny rapport om medier och migration från Institutet för mediestudier som presenteras i veckan som kommer. En essädel ger visserligen en annan bild, där journalister berättar om begränsningar i vad som tillåts. Men de är nyhetsjournalister och forskningsdelen bygger på en genomgång av vad fyra stora nationellt spridda tidningar skrivit på ledarplats mellan 2010 och 2015. Det samlade medielandskap som dessa tidningar bildar (Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet) präglas, menar forskarna, av en stor mångfald av åsikter om invandring och migration, och förmedlar snarare en negativ än en positiv bild av invandring.

Studien inskränker sig till ledarsidorna. Opinionsjournalistik, påpekar rapportförfattarna, statsvetarna Jonas Hinnfors och Niklas Bolin, och medieprofessorn Jesper Strömbäck, har genom sociala medier fått större spridning de senaste tio åren. De hänvisar också till forskningsresultat som visar att ledarsidor verkligen påverkar medborgarnas åsikter. Bilden av hur ledarsidorna i svensk nationell dagspress skildrat invandring mellan åren 2010 och 2015 är egentligen två, före och efter 2014. Periodens politiska jordmån rymmer alltså Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010, alliansregeringens överenskommelse med miljöpartiet vintern 2011 om en liberal flyktingpolitik där bland annat papperslösa fick rätt till vård och skola, men inte gränskontrollerna i november 2015.

Forskarna läste samtliga ledarartiklar som skrivits i invandringsfrågan och kategoriserade dem som antingen positiva, negativa eller neutrala och sakliga. I början av den undersökta perioden var, oavsett tidning,  de allra flesta ledarartiklar neutrala, balanserade och sakliga. Om politikerna med migrationsöverenskommelsen under Reinfeldt kan sägas ha cementerat en syn på invandring som något bra, var detta inte något som under hela mätperioden återspeglades i medierna. En betydligt större andel av artiklarna sköt, i synnerhet med början 2014, in sig på invandringens negativa följder och problem.

Sett över hela perioden är det i fyra av fem artiklar svårt att identifiera en tydlig positiv eller negativ tendens. I slutet av 2014 förändras bilden. En hypotes som författarna driver är att tidningarna i sann partipolitisk lojalitet på ledarsidor skulle ge uttryck för samma åsikter som det parti man företräder. I så fall borde Svenska Dagbladet och Aftonbladet, som på ledarplats stöder de av tradition mest restriktiva partierna i invandringsfrågan, moderaterna och socialdemokraterna, vara mest invandringskritiska på ledarplats. Dagens Nyheter och Expressen, som stöder det av hävd till invandring liberala liberalerna, mest positiva. Men det är under de senaste åren Svenska Dagbladet och Expressen som skrivit mest negativt om invandring, Aftonbladet mest positivt. Forskarna tolkar sina resultat som att ledarsidorna i dag är mindre partiprogramanknutna och mer trogna sin grundideologi. När det gäller hur denna grundideologi avspeglas i invandringsfrågan hänvisar forskarna till en rapport om att väljare till höger är mer benägna än väljare till vänster att instämma i att det är bra att ta emot färre flyktingar.

Forskarna sammanfattar sina fynd i fem slutsatser:

• Inget stöder tankefiguren att svenska medier inte rapporterar om invandring och integration. Under hela tidsperioden har frågorna varit högst närvarande på ledarsidornas dagordning.

• Invandringsfrågorna har fått ökat utrymme på senare år.

• Ledarsidorna ger ingen överdrivet positiv bild av invandringen, tvärtom dominerar från 2015 en negativ bild av invandringens och migrationens effekter.

• De flesta artiklar är balanserade.

• Sverigedemokraterna är det parti som kopplas tydligast till frågan, följt av alliansen, den rödgröna alliansen bara i undantagsfall. Detta förändras 2015 då framför allt Svenska Dagbladet börjar skriva om frågan ur ett borgerligt perspektiv.

Ett avsnitt i rapporten handlar om Avpixlat och andra invandringsfientliga nätmedier i fem svenska dagstidningar (DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Metro). Tidningarna har använt sig av olika strategier. Minst intresserade av Avpixlat har Svenska Dagbladet varit. Bara nio gånger har sajten nämnts i tidningen. Expressen har under samma tid skrivit om sajten i 48 artiklar, Aftonbladet i 45 och Dagens Nyheter i 31 artiklar.

Vid sidan av hur ofta man tagit upp sajterna varierar sättet att beskriva dem på. Expressen använder genomgående termen »hatsajt«. Dagens Nyheter och Metro använder också detta uttryck, men inte lika ofta. Svenska Dagbladet är mer nedtonad, och jämför i en artikel sajten med 1920-talets »smutspress«. Expressen använder också i stor utsträckning begreppet »rasistsajt«, medan Dagens Nyheter väljer ordet »SD-anknuten«. Termer som »högerextrem«, »främlingsfientlig« och »islamofobisk« förekommer också.

Efter 2014 är det i samtliga medier vanligare att inte ha förklarande beskrivningar. Publikationerna har, om inte blivit etablerade, så i alla fall väl kända.

Expressen har gjort ett antal granskningar av sajterna, och citerat påståenden och beskrivit innehållet. I dessa sammanhang har beskrivningarna återkommit, i synnerhet »hatsajt«.

Gemensamt är att tidningarna markerar distans gentemot sajterna i form av kritiska benämningar och granskningar. Forskarna slår fast att i synnerhet Expressens granskningar paradoxalt nog bidragit till sajternas synlighet i medierna. Det är en inte ovanlig effekt av granskande journalistik: man granskar, lyfter fram och i viss mån upphöjer ett fenomen.

Studien om ledarsidorna ger en bild av mångfald och öppenhet, och av en gradvis mer negativ beskrivning av invandring och migration i medierna. Det är egentligen synd att forskarna valde just ledarsidorna som kvantitativt studieobjekt, och inte nyhetsrapporteringen. I synnerhet som rapportens essädel består av berättelser från etablerade journalister om perspektiv och infallsvinklar på invandringsfrågan som de inte kunnat skriva om. Det är också värt att påpeka att bilden av det balanserade medielandskapet som framträder i studien om ledarsidorna gäller medielandskapet som helhet. På ett sätt slår forskarna därigenom in en öppen dörr, och tillför inte mycket nytt i diskussionen. De flesta människor som vill orientera sig i invandringsfrågan tar inte del av hela medieutbudet. Den öppna, friska debatt som mångfalden av åsikter som offentligt bryts mot varandra uteblir i den medievärld som är de flestas. En värld där allt fler har möjlighet att få sin samhällsinformation tillgodosedd genom sin egen kanal, oavsett om det är Avpixlat eller Aftonbladets ledarsida. Människors upplevelser av att medierna förtiger sanningar eller överdriver problem med migration lär bestå.