Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Krampaktig kampanj

Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.

Det var något med leendena som inte stämde. Efter tio dagars kaos hade Åsa Romson och Gustav Fridolin summerat effekterna av sin krishantering och kommit fram till att de skulle be valberedningen öppna upp språkrörsprocessen inför kongressen. De ställde sina platser till förfogande, berättade de på en presskonferens måndagen förra veckan. Men de ville inte avgå. De ville fortsätta leda partiet. De sökte ett starkt mandat.

Det var, som så mycket annat språkrören sagt de senaste dagarna, svårbegripligt.

Särskilt i kombination med att de båda hade klätt sig i glada färger och de där maniska leendena.

Journalisterna viftade bort Fridolins och Romsons besked. Det var spel för gallerierna, skrev de i tidningarna. Vilket parti skulle hinna byta ut sina ledare på två och en halv vecka? Vilken motkandidat skulle kunna mobilisera? Det var ju löjligt.

Det här, sa analyserna direkt efteråt, var bara ett sätt för Gustav Fridolin och Åsa Romson att bevisa sitt stöd och gå stärkta ur sin kris. På köpet skulle de få ett godkännande av all den kompromisspolitik de drivit i regering.

Men det fanns också andra som noterade leendena på språkrörens presskonferens. Och de reagerade helt annorlunda. Ute i landet satt miljöpartister och blev arga på riktigt.

Egentligen hade det knarrat i leden redan efter riksdagsvalet. Romson och Fridolin hade 2011 tagit över ett älskat parti, som alla andra partier ville samarbeta med, som människor skröt över att rösta på. Valet 2014 skulle de ta sig upp på tvåsiffrigt resultat. Det var en allmän förväntning. Partiledningen hade själv satt 12 procent som mål.

De nådde 6,89.

I valanalysen efteråt fick språkrören en stor del av skulden. De hade drivit fel miljöfrågor, de hade inte levererat i debatter och intervjuer, Åsa Romson hade hållit ett tal i Almedalen om vita mäns skuld som landade helt fel.

Men sedan kom vardagen, och arbetet i kommuner, landsting, riksdag och regering trängde undan kritiken.

Det blev ingen lätt mandatperiod för ett grönt idealistiskt parti. Med flyktingkris och ett hopplöst parlamentariskt läge och i regering med ett grått maktparti som inte förstod att den hållbara framtiden måste gå före kortsiktiga ekonomiska intressen.

Det blev inte enklare av alla misstagen. Åsa Romson målade sin båt med giftig bottenfärg. Hon jämförde flyktingdöden på Medelhavet med Auschwitz. Hon kunde faktiskt knappt göra sig förstådd alls. Gustav Fridolin å sin sidan kunde inte öppna munnen utan att klappa folk på huvudet. Han spelade in en peppvideo till Sveriges lärare och lät som att de gick i mellanstadiet snarare än undervisade där.

Och överallt viftades det hånfullt med kolbiten.

Människor som mindes mycket väl hur det kändes när det var coolt att vara miljöpartist fick nu vänja sig vid att skämmas.

Sedan kom då Kaplankrisen. En märklig röra av islamistanklagelser, politiker som inte vill röra vid kvinnor, ett parti som inte klarar av att ta avstånd från en sparkad minister, pressekreterare som skäller ut journalister, pressekreterare som försöker köpslå med journalister, språkrör som kallar 11 september en olycka och sedan försvarar uttalandet och ett annat språkrör som säger att han inte förstår att kvinnor blir kränkta om män inte vill ta dem i hand.

Ändå, trots allt detta, under helgen som avslutade miljöpartiets kolsvarta vecka var partisterna runt om i landet ännu beredda att backa upp sina språkrör.

Då var det bara ett ganska okänt kommunalråd från Småland som offentligt hade krävt deras avgång. Visst, kritiken hade aldrig varit större – ja, många tyckte till och med att ett språkrörsbyte vore det bästa alternativet, men att den process som krävdes skulle vara för skadlig för partiet, det var ju bara några veckor till kongressen, fanns det ens en utmanare? De flesta landade i att det rimligaste var att sitta still i båten och fortsätta hoppas på förbättring.

Men det var före språkrören log så förbannat på presskonferensen.

Idén om att ställa platserna till förfogande var förankrad i partiledningen. Gruppledare i riksdagen, sammankallande i partistyrelsen, andra på nyckelposter, hade fått veta under söndagen. Men ute i landet visste man ingenting förrän presskonferensen kom i gång.

Här tyckte man inte det handlade om något spel för gallerierna. Man såg det som ren provokation.

– Den här jävla pressträffen. Den chockade mig. Det var som man ville ha ett chicken race med resten av organisationen, säger en lokal toppolitiker.

– Jag tycker det var manipulativt. Och de har gjort helt fel riskbedömning, säger en annan, som vanligtvis är lojaliteten personifierad.

– Det kändes så märkligt. Varför var de så otroligt glada, undrar en landstingstjänsteman.

Det som sedan hände, var inte särskilt miljöpartistiskt. Lokala politiker, sådana som styr kommuner, landsting, distrikt eller lokalavdelningar, började ringa runt till varandra. De pratade ihop sig. Det var Uppsala, Örebro, Västra Götaland, Stockholm. Bland annat. De byggde långa telefonkedjor och kom överens om att tålamodet var slut.

De sa: Per Bolund och Isabella Lövin. Med dem som språkrör skulle vi inte behöva skämmas.

I miljöpartiet brukar distrikten inte prata med varandra på det här sättet. Man har mer öppna processer. Och det är ändå hopplöst att få ombuden att rösta efter någon linje. Det går inte att, som i socialdemokraterna, förhandla och bygga allianser inför kongressen. Men den här gången kommer frågan antagligen vara avgjord redan före kongressen i Karlstad den 13 maj. Det är troligt att valberedningens förslag blir själva resultatet. Motkandidaterna lär dra sig tillbaka. Resonerade telefonkedjorna. Och gick ihop för att påverka valberedningen.

Kritiken mot språkrören är alltså inte ett uppror från en yvig riksdagsgrupp som tycker det kompromissas för mycket i regering. Den kommer inte heller från idealistiska gräsrötter. Kritiken handlar inte om vilken politik som bedrivs. Det handlar inte om fundis och realos, inte om höger och vänster.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritatation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga »vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt«. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Här har alla har gått och väntat på att det missnöjda miljöpartiet ska hoppa av regeringen. I stället vill man avsätta språkrören. Det säger också något om ett partis utveckling.

Det är oklart om Gustav Fridolin och Åsa Romson var beredda på att få gå direkt från krishantering till kampanjande när de ställde sina platser till förfogande. Eller om de hade trott att det skulle gå enklare att få partiets stöd. De verkar i alla fall ha insett vad missnöjet handlar om.

Gustav Fridolin skrev i helgen en debattartikel i lokaltidningen Kristianstadsbladet och prisade den regeringserfarenhet som finns hos miljöpartister runt om i landet. Första punkt på hans program för nystart var att gröna politiker ska kunna påverka regeringspolitiken.

Den texten kan man jämföra med hans presentation till språkrörsvalet i kongresshandlingarna som skickades ut före den senaste krisen. Där nämns lokalpolitikerna inte överhuvudtaget. Knappt miljön heller, som enligt utbildningsminister Fridolins nystartsartikel ska lyftas till en av väljarnas viktigaste frågor i nästa val. Ett saktfärdigt svar på kritiken om att miljöfrågan kommit bort i partiets breddningsförsök.

Det riktigt spännande var förstås att han skrev den ensam, inte tillsammans med mer skadeskjutna kollegan Åsa Romson, som i stället kampanjade på eget håll.

Hon skrev en debattartikel i Dagens Nyheter om vad hon uppnått som miljöminister. Den fick beröm för sin klarspråkhet och självkritik. På Facebook la Romson upp en bild på sig själv tillsammans med en retorikexpert.

»Utvecklande samtal. Jag fick många bra tips kring tydligare kommunikation«, skrev hon.

De hade förstått kritiken. Men lätt desperat, såg det ut, för båda två.

Valberedningens sammankallande Joakim Larsson klev av tåget på Stockholms centralstation några minuter i fyra i söndags eftermiddag. Han, en 28-årig västgöte med pompadourfrisyr, ska avgå på kongressen. Rotationsprincipen tillåter inte att han fortsätter. Han har suttit i valberedningen i nio år, som sammankallande i sju av dem. Det kommer bli händelserika sista dagar.

Miljöpartiets valberedning består av över 30 personer, en från varje distrikt och sido-organisation. De brukar sällan vara överens.

Den söndagen Joakim Larsson kom till Stockholm var sista dagen för medlemmar, lokalavdelningar och distrikt att nominera till valberedningen. Till Tidningarnas Telegrambyrå sa han att han i alla fall siktade på att de skulle vara klara tills kongressen började.

Delar av partiet krävde dramatisk nystart. Andra krävde lugn. Många ville ha Isabella Lövin. Men skulle det inte bli lite mycket högersväng att sätta henne med Per Bolund? Ville Per Bolund ens bli språkrör? Och Lövin och Carl Schlyter, kom de egentligen överens när de satt i Europaparlamentet tillsammans? Krockade inte hans yvighet med hennes pragmatism? Och var det inte något bråk om upphovsrätten? Miljöpartiet hade väl i alla fall fått nog av språkrör som inte kunde hålla sams. Då kanske det ändå fick bli Gustav Fridolin som blev kvar. Men då skulle man behöva hantera hela diskussionen om att kvinnan fick gå och mannen vara kvar. Och hade inte Åsa Romson visat på krisinsikt de senaste dagarna?

joakimlarsson

Joakim Larsson är sammankallande i den över 30 personer stora valberedning som ska komma fram till vilka två språkrör som ska föreslås. (Foto: Wim Daneels/European Union)

Det fanns en del att prata om på mötena i veckan.

Det enda som var säkert var att upproret mot Gustav Fridolin och Åsa Romson var större än förväntat. Han valdes för fem år sedan med få utmanare och nästan hundra procent av rösterna. Hon vann stort över Mikaela Valtersson trots att hon hade både medier och partielit emot sig.

Mycket gick att säga om detta hastigt inkallade språkrörsval. Men något starkt mandat för Gustav Fridolin och Åsa Romson framkallade det inte.

Artikeln bygger på kontinuerliga samtal med ett trettiotal miljöpartister på olika håll i landet under de senaste veckornas kris. Maggie Strömbergs bok »Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten« (Atlas) kom ut i mars.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera