Inrikes / Livsstil

Martini med torr humor

»Allt detta är naturligtvis inget annat än inspirerat ­snobberi i avsikt att bräcka och roa.«

För några år sedan hade jag glädjen att erövra ett av vinvärldens mest prestigefyllda vandringspriser, den av Lidingö vinsällskap instiftade Gyllene korkskruven. I ett år fick jag sola mig i dess glans, innan det var dags att försvara trofén i ett nytt näsornas och gommarnas envig. Den kraftmätningen förlorade jag.

Det finns två möjliga förklaringar till utgången av detta blindtest. Den ena är att motståndaren var en tidigare Europamästare på området, den andra att min bisittare styrkt sig med en Dry Martini strax före tävlingen. Jag tror på det senare. Dry Martini är ett utomordentligt njutningsmedel som dock har en sorgligt bedövande inverkan på de nervsensorer som gör det möjligt att urskilja, särskilja och identifiera sofistikerade viners finstämda aromer.

Vilket ger mig osökt anledning att skriva om denna kung bland drinkar och drinkare. Blandningen av gin och torr vit vermouth är ryktbarare och omges av mer åthävor än någon annan cocktail. Den ger alltid upphov till animerade meningsutbyten om sorter, proportioner och det eventuella behovet av tillsatser som oliv och citronskal.

Den numer döde skådespelaren, smörsångaren och ståuppkomikern Dean Martin baserade en betydande del av sina scenframträdande på skämt om denna ikoniserade aperitif. De hade som gemensamt tema hur drajan kunde göras maximalt torr utan att den vermouth och de grönsaker – oliv och citronskal – som förvandlar ett vulgärt glas gin till en mondän drink, helt uteslöts; alltså hur man kan få sin draja maximalt spritstark utan att rasera den kuliss av förfining och salong som omger ett glas gin associerat med namnet på en känd italiensk tillverkare av aperitifviner. 

Ett av Dean Martins Martiniskämt bestod i att han beställde en draja samtidigt som han bad bartenden att begränsa vermouthinslaget i drinken till ett minimum. Bartendern gjorde som han blivit ombedd. När han hällt upp spriten och stoppat i en oliv böjde han sig ner mot glaset och lät med dämpad stämma ordet  »Martini« svepa fram över vätskans yta.

Dean Martin övervakade proceduren med kritisk blick. När bartendern sköt fram den färdigblandade drinken mot honom på bardisken lyfte han den till munnen och smakade av. Efter ett ögonblicks tystnad vände han sig mot bartendern och utbrast irriterat: Gaphals!

En annan person från filmens värld som också ansåg sig bära på det perfekta receptet för en riktig torr draja var den spanske filmregissören Luis Buñuel. Han började förbereda sina drajjor ett dygn i förväg genom att låta isbitar bada ett ögonblick i Noillly Prat innan han stoppade tillbaka dem i frysen. När det var dags för drinkblandning tog han fram isbitarna, la dem i en shaker och fyllde på med gin för att sedan spetsa blandningen med en droppe Angostura.

Allt detta är naturligtvis inget annat än inspirerat snobberi i avsikt att bräcka och roa. Vilket påminner om en annan filmsnobb med faiblesse för Martinidrinkar. I hans fall handlar snobberiet inte om proportionen vermouth utan om själva handlaget. James Bond vill ha sina martinidrink »Shaken not stirred«, en replik som en bekant en gång försökte snobba med i en hotellbar. Då ställde bartendern upp två drinkar på disken.

– Den ena är »shaken«, den andra är »stirred«, sa han och tillade efter konstpaus: Berätta vilken!

Axel tipsar

Bombay Sapphire (nr 109, 299:-)

En bekant fick frågan vilken ginsort han föredrar till sin drajja. Den billigaste, svarade han. Bombay Sapphire hör inte till den kategorin men är med sina extra citrus-aromer värd sitt prispåslag

Martini Extra Dry (nr 8682, 99:-)

Drajjans originalrecept sägs, trots namnet, påbjuda Noilly Prat. Men med tanke på att vermouth bara utgör en minimal del av drinken så kan principen billigast-är-bäst tillämpas utan olägenhet. Då får det franska vika för det italienska.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera