Inrikes

Moderat i spagat

För snart två år sedan fick Sverige tre politiska block. Moderaterna stod utan ­fungerande strategi. Här är berättelsen om en partiledare utan kontroll.

Tänk efter ordentligt nu. Hanif Bali hade just lagt på luren med gruppledaren i riksdagen när han läste ännu ett sms från oroade vänner i partiet.

Om en kvart skulle riksdagen rösta om IS massakrer i Syrien och Irak var folkmord. En kvart som började kännas längre än den del av riksdagsåret som redan gått. In i det sista försökte partiledningen få de två tongivande ledamöterna Hanif Bali och Niklas Wykman att ändra sig. Det var lönlöst. De skulle rösta emot partilinjen, för ett erkännande.

Riksdagsledamoten och falangvännen från ungdomsförbundet Fredrik Schulte var upprörd.

– Det här är ett maktparti, man bryter inte mot partilinjen på det här sättet, sa han.

Carl-Oskar Bohlin från Dalarna, som höll med duon i så mycket annat, ställde sig lika frågande.

Moderaternas andre vice ordförande Elisabeth Svantesson påminde Hanif om hans plats i partistyrelsen. Om vikten av att rösta med partiet.

Att avvika är inget moderat drag. Få överlever brott mot partilinjen, något oftare händer det att enskilda ledamöter använder sig av kvittningsfunktionen, en möjlighet att stanna hemma och knyta näven i fickan. Men aldrig tidigare hade en kommittéetta som Wykman, i ett tungt utskott som skatteutskottet, aktivt röstat mot partiet. Dessutom vid ett uselt valt tillfälle. Efter ett riksdagsår som inte liknade något annat, där Anna Kinberg Batra fått en minst sagt svettig start, men tagit sig ut på andra sidan med höga förtroendesiffror.

Frågan om folkmord hade lyfts av kristdemokraterna, och fått snabbt stöd av sverigedemokraterna. Men i den slutliga voteringen var det bara de två partierna och liberalerna, som ville att riksdagen skulle kalla IS massakrer i Irak för folkmord. Moderaterna kom fram till att det inte var riksdagens sak att uttala sig i frågan.

Men tre ledamöter la inte bara ner sina röster den där onsdagen i maj i år, utan röstade mot partiet.

Det var Finn Bengtsson från Östergötland. Och så var det Niklas Wykman, den tidigare muf-ordföranden, och Hanif Bali, partiets mest kände twittrare.

I diskussionerna veckan före voteringen om folkmordet vacklade Niklas. IS dödande i Mellanöstern drabbade kristna. Han såg sig som troende, men det fanns fler kristna i gruppen och de höll sig till partilinjen. Inte lika många hade som Hanif släktingar som mördats av islamister.

Varför var det så viktigt för just Niklas Wykman att rösta mot partiet?

De sista dagarna påminde han och Hanif varandra om att det här, det händer nu. De citerade den israeliske författaren Amos Oz, och hans teskedsliknelse när det brinner: »Alla människor har en tesked vatten till hands, och om alla tar åtminstone denna tesked så kan vi tillsammans släcka elden.«

Sedan tjöt högtalarna i riksdagen för omröstning. Några ledamöter kom småspringande över den ljusa heltäckningsmattan, andra drog upp de dubbla glasdörrarna och gick in i kammaren.

– Nu känns det jobbigt, sa Hanif till Niklas.

– Det är meningen att det ska vara jobbigt, svarade Niklas och satte sig i sin bänk.

Två veckor senare fråntogs Niklas sin ordförandepost i riksdagens skatteutskott och degraderades till ledamot i arbetsmarknadsutskottet. Där hade Hanif suttit, men han flyttades i stället till näringsutskottet och var inte längre ansvarig för integrationsfrågor. Det var ett stort straff för en liten synd. Och det hade ingenting med folkmord att göra.

Fyra månader efter valförlusten, den 10 januari 2015, fick moderaterna en ny partiledare igen. Det var en kort stämma i en dyster konferenslokal vid Friends Arena i Solna. Enda punkten på dagordningen var att välja Anna. Ändå blev diskussionerna långa.

Inte i möteslokalen förstås, men före och efter.

Graden av besvikelse, snopenhet och smärta är faktiskt svår att fånga i ord. Bitterheten dröp om stämmodeltagarna. Glättigt applåderade de av Fredrik och samlades sedan i små klungor för att reda ut saker. Exakt vad de sa är också besvärligt att teckna ned, men lyssnade man gick det att urskilja stickord.

– Det är för jävligt, hördes någon fräsa och det fångade väl den viskande majoriteten.

Inte nog med att fåntratten från Täby hade slarvat bort en valrörelse på ett improviserat välgörenhetstal för sociala turister som satt i gathörnen med utsträckta händer och förväntade sig få saker bara de la huvudet på sned; han hade dessutom ingått någon märklig pakt som tydligen skulle säkerställa att sossarna fick regera i åtta år. När de röda inte ens hade majoritet i riksdagen! Det var ju moderaterna som vunnit valet! Eller i alla fall de borgerliga, sverigedemokraterna röstade ju med högern. Vad fan hade hänt med partiet de gått med i? Små spolingar som knappast hunnit uppleva sin första hotellrumsfylla babblade om transpersoner och klimatavtal som om det vore meningen med föreningen. Och Jimmie Åkesson tackade och tog emot. Han fick i lugn och ro röva bort den makt som rättmätigt tillhörde moderaterna.

Det där var vad de vilsna ombuden i Solna fick höra på hemmaplan. När de tittade ner i sina mobilerläste de en PM Nilsson, som förde den oroade industrihögerns talan om stabila regeringslösningar. En Anna Dahlberg i Expressen, som ropade att myndigheterna inte orkade med fler flyktingar. En Alice Teodorescu i Göteborgsposten. Och framför allt en Thomas Gür, den gamle ledarskribenten från Svenska Dagbladet, som på egen Facebook-vägg, med lika delar flit och frustration, fått moderat efter moderat att börja omvärdera tillvaron. 

Alla hade fel om allt, löd Gürs credo.

Med alla menade han oftast moderaternas partiledning.

Det är svårt att överskatta Gürs betydelse. Gamla ministrar och statssekreterare läste honom, och kommunalråd och ombudsmän. Gürs enmanstankesmedja blev ett tag tyngre i kraft än gamla Timbro.

– Vi måste prata om elefanten i rummet, harklade sig Henry Sténson, avgående ordförande i Stockholm, varpå stämningen blev obekväm i konferenslokalen.

Vi kan kalla det DÖ-motståndet. På ytan handlade det om migrationspolitiken och om överenskommelsen som sex partier slutit i riksdagen i december. Men motståndet var vagt i konturerna, det var svårt att säga exakt vad det var man vände sig emot.

För dem som vuxit upp med nya moderaterna, som känt framgången inifrån, upplevdes det som märkligt. Några de knappt visste fanns dök upp från skuggorna och snurrade upp alla existerande regler. Uppdämd ilska, gamla oförrätter. Vad var ens vad här? Fick man säga så där?

Hanif Bali hade egentligen ingenting där att göra. Ingen annan funktion än att betrakta. Han hälsade på några kommunalråd som han hade hjälpt till att putta över från de skeptiska till de övertygade i partiledarfrågan.

– Vi säger inte »go home«, vi ska säga gå till jobbet, sa Anna i sitt tal.

Det tar ungefär tio minuter från Friends Arena i Solna till Näckrosen, om man går snabbt. Snöstormen gav inga skäl att stanna upp och njuta på vägen hem. Men telefonen hann ringa innan Hanif öppnat porten därhemma och kommit in i värmen igen. Mattias Kereztesi, policychef i partiet, undrade om Bali ville sitta med i arbetsgruppen som skulle bli den viktigaste framöver, den som skulle utveckla ny integrations- och migrationspolitik.

Att röra sig in och ut ur värmen var inget nytt för Bali. Han hade ett följe i sociala medier som motsvarade en mindre tidning, och i sitt flerfrontskrig med twittervänstern stöddes han av en hetsig svans, inte sällan med kopplingar till sverigedemokraterna. Han var inte rädd för att kalla åsiktsmotståndare -»sinnesslöa«, »rödingar« eller »idioter«. Efter ett utfall mot lärarkåren hade han pausat twittrandet, självpåtaget enligt Bali, munkavle uppifrån, enligt andra. I Tobias Billströms arbetsgrupp om integration 2013 hade han lämnats utanför, trots att han officiellt haft ansvar för frågorna i riksdagen. Han ansågs för kontroversiell. Hur som helst hade han klättrat uppåt i partiet, på sin egen lilla stege. Han backade partiledningen när det gällde decemberöverenskommelsen och internt applåderades hans uppeldande av gräsrötterna. Andra ledamöter skulle inte få eller kunna uttrycka sig så grovt och förenklat, nej.

Men de var heller inte Hanif Bali.

I gruppen hamnade också Johan Forssell, migrationspolitisk talesperson. Forssell önskade, precis som Bali, en mer restriktiv politik, och hade gjort det rätt länge. Han såg det som att partiledningen aktivt valde bort väljare i gränslandet mellan moderaterna och sverigedemokraterna, och han blev glad när kristdemokraterna på hösten 2014 övergav permanenta uppehållstillstånd till förmån för tillfälliga.

– Nu kommer det bli enklare för oss att ändra oss, sa han till bekanta.

Men där Bali var pladdrande var Forssell tillknäppt.

Offentligt hade han glatt applåderat den överraskning som »öppna era hjärtan« varit i valkampanjens slutskede. Som så många andra. Lite fegt, men Forssell var välkammad och kryssade gärna långt utanför grynnorna.   

Ytterligare en sak skiljde Bali och Forssell.

Deras lojaliteter befann sig på var sin sida av mångåriga falangstrider i ungdomsförbundet. Det skulle visa sig viktigare än man först kunnat ana.

Sett i efterhand är diskussionen som omgärdade arbetsgruppen närmast komisk. Den stora frågan ansågs vara om man skulle ägna sig åt integration eller migration. Integration var legitimt, migration däremot mörkt och farligt. Man började alltså bråka om orden.

Oavsett vad man kallade det kom allt att kretsa kring högre krav på egen försörjning och frågan om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd, TUT eller PUT. Pudelns kärna, visade det sig snart, var ju ändå att få ner antalet asylsökande till Sverige, även om ingen vågade säga det än. Det var faktiskt mer »go home« än gå till jobbet.

De hade sitt första möte i februari. Var och en kom med förslag om vad man egentligen skulle tycka om flyktingarna. Det var bland andra Växjös starke man Bo Frank, Edvard Riedl från Västerbotten och Noria Manouchi från Skåne, moderata ungdomsförbundets representant. Elisabeth Svantesson höll i klubban. De två yngsta i gruppen, Noria och Hanif, var ivrigast att lägga fram förslag. Hanif rabblade idéer om skolplikt för nyanlända vuxna och ett flyktingmottagande styrt av kvotsystem. Han var för TUT. Noria ville ha kvar PUT och en generös flyktingpolitik. Även om det var högt i tak de där första mötena syntes det varthän det barkade. Käpprätt åt helvete, enligt ungdomsförbundet. Norias förslag togs emot av rynkade pannor och någon pliktskyldig anteckning. Bali och Forssell såg nöjt på.

Vid en pressträff den 8 maj presenterade Anna Kinberg Batra och Elisabeth Svantesson huvuddragen i den nya, mer restriktiva, politiken.

»Gränsen är nådd. Det här kommer bli den viktigaste striden på stämman«, twittrade muf-ordföranden Rasmus Törnblom.

I efterhand är kanske inte det komiska att man inte riktigt talade klarspråk, utan att partiets omsvängning har presenterats som självklar.

Det var den inte.

Tillfälliga uppehållstillstånd och krav på egen försörjning var moderata ståndpunkter före alliansens uppgörelse med miljöpartiet 2011, ja, men att därmed slå fast att förslaget från arbetsgruppen innebar en återgång till moderaternas »naturliga position« i migrationspolitiken, det är att göra saken för enkel för sig.

En gång var högern i Sverige nationalister. När Svenska Arbetsgivarföreningens ordförande Gustaf Fredrik Österberg på hösten 1904 kallade en samling herrar till några krogrundor i Stockholms city för att diskutera en partibildning fanns frågan inte ens på bordet. De var konservativa. Punkt. Godsägarna och professorerna och företagsledarna hade alla tagit ställning mot frihandel och för tullar i en av samtidens mer infekterade konflikter. För dem var nationen samhällets primära enhet. Staten skulle stå för ordning i juridisk mening men också upprätthålla vissa etiska värderingar: kung och kristendom, enskilt ägande, familj och grundläggande socialhjälp för att undvika slitningar i samhället. Så såg programmet ut.

Någon flyktingvåg kan man knappast säga fanns, men kosmopolitiska idéer och det nya industrisamhället slog sönder hävdvunna normstrukturer. Detta var man emot. Och alltså hette fienden liberalerna, som ville handla med vem som helst oavsett vilka sociala konsekvenser det fick i landet, och socialdemokraterna, i vars ideologi det var grundläggande att klassintressen gick över nationsgränser. Högermännen dömde i debatten ut frihandlare vilkas förfäder inte »klätt blodig skjorta för Sverige«. Det gällde att vara patriot nog.

Så löd huvudlinjen länge. Över ledare som Lindman och Bagge och Hjalmarsson grubblade man mycket över hur man skulle möta socialdemokraternas framgångar med välfärdsstaten – nationalismen tvivlade man aldrig på.

Men i början av 1960-talet skulle partiledaren Gunnar Heckscher ge sig ut i valrörelse. Det var ett kommunalval, ändå valde han »Ja till Europa!« som paroll på affischerna. Heckscher – föga framgångsrik i övrigt, påpekar statsvetaren Tommy Möller i sin biografi – introducerade därmed en av de avgörande liberaliseringarna i partiets historia.

Så småningom kom Gösta Bohman. Han ansågs vara mörkblå och stockkonservativ, men omgav sig med en ny generation rådgivare och tog ut partiet på en formativ resa. 1969 sa sig högerpartiet bära upp »en konservativ idétradition«. Elva år senare höll en av sommarböljan svettig Bohman tal i Uppsala och beskrev sig som liberal »i ordets riktiga och moderna mening«. Framme vid 1984 hette det att moderaterna skulle »förena konservativ ideologi med liberala idéer«.

Studentförbundet var den liberala rörelsens bas, med namn som Emilsson, Bildt, Ehrencrona, Svegfors, vilka snart tog över partiet och präglade det med avregleringar och valfrihet. Men liberaliseringen bestod av något mer än marknadsvurm. I lika hög grad handlade den om internationalisering. Carl Bildt förde Heckschers arv vidare med en yvig retorik om europeisering som synonymt med framgång. Öppna gränser var modernt och det moderna var bra. Varpå andra saker fördes in under modernitetsflagg – homosexuellas rättigheter, jämställdhet, mångfald. Vid sekelskiftet framstod den dubbla liberaliseringen som ostoppbar. Tove Lifvendahl, ordförande i ungdomsförbundet, skrev att den rimliga beskrivningen av partiets syfte var att driva »en liberal ideologi med en humanistisk idétradition«.

Då kom Fredrik Reinfeldt.

Som efter valförlusten 2014 beskrivs som en ultraliberal härförare. Men tillsammans med Anders Borg bröt han snarare en linje – den ekonomiska – i Bohmans och Bildts liberalisering, inte den andra. Internationaliseringen fortgick, tanken om öppna gränser, frihandel och mångfald försvarades. Nationen förblev en politisk figur som tiden sprungit ifrån – framtiden var ju global! Bäst kanske man kan beskriva nya moderaterna som ett slags kosmopolitisk konservatism. Man avbröt resan mot en nattväktarstat men fullföljde den mot Sverige som en del av världen. Att förändra migrationspolitiken i den riktningen framstod 2011 som logiskt, inte som en eftergift till miljöpartiet utan för att säkerställa ett regeringsinnehav. Och med det synsättet fanns det så att säga ingen »naturlig position« att vända tillbaka till för den där arbetsgruppen som stretade med TUT och PUT på våren 2015. Migrationsfrågan var snarare söndrande i sig. Den skar genom partier, organisationer och kompisgäng. Och var det något moderaterna inte behövde mer av så var det splittring.

Ungdomsförbundet var vid den här tiden en maktfaktor, och det var Niklas Wykman som hade gjort dem till det. Muf utgjorde en fjärdedel av medlemmarna till höstens partistämma, kontrollerade många ombud och hade fått in rekordmånga ledamöter i riksdagen. När nuvarande ordföranden Rasmus Törnblom så kategoriskt fördömde arbetsgruppens förslag så innebar det en reell utmaning för partiledningen.

Men ungdomsförbundet var i sin tur oenigt. Och det hade inte så mycket med migrationspolitik att göra, åtminstone inte till en början.

Allt handlade snarare om Niklas Wykman. I tio år lite drygt hade de som gillade honom bråkat med dem som inte gillade honom, och vice versa. Distrikten i Stockholm och Göteborg hade känt sig förfördelade och när Wykman slagit tillbaka var det som kom att bli en lång och snårig fejd igång.

Två falanger lärde sig vikten av att vara känslokall och konsten att karaktärsmörda motståndare. De hetsvärvade medlemmar för att vinna voteringar i internstriderna. På det sättet växte förbundets makt i partiet, trots splittringen. Alla som inte gillade Wykman klumpades ihop.

Och framför allt förblev båda sidor lojala med sina falanger och ledare sedan de lämnat förbundet och gått in i partiet.

I någon mening handlade konflikten om sakpolitik, för göteborgarna och många av stockholmarna drev en del klassiskt konservativa symbolfrågor. Men om migrationen var man i stort sett ense. Öppenheten blev en bärande del i förbundets profil över både en och två ordförandeväxlingar.

Hanif Bali hade drillats i den wykmanska armén, men avvek redan på den tiden i synen på migration och integration. Ingen blev överraskad av förslagen han många år senare pitchade in på arbetsgruppsmötena. Men att det var just han och Johan Forssell som valdes in i gruppen utgjorde en förändring i sig. Den wykmanska maktbasen fick så att säga fel representant.

Rasmus Törnbloms twitterprotest mot arbetsgruppens förslag på våren 2015 var därför väntad. Rasmus, en cendrépojke som kommit från Stockholm men värvats över till Wykmans sida, såg i likhet med många i sin generation det som givet att en mer restriktiv migrationspolitik var fel i sak.

Snart fick PUT-moderaterna tungt alliansstöd.

Centerpartiledaren Annie Lööf önskade ett generöst mottagande men villkorat med försämrade bidrag och en mindre välfärdsstat. Själv var hon föräldraledig, men det spelade ingen roll. Hon toppade förtroendemätningar bland partiledare i september 2015. När de andra allianspartierna stod och stampade i opinionsmätningarna verkade centerpartiet stiga mot skyarna. 

På partiets stämma i september pläderade internkritikern i migrationspolitiken Staffan Danielsson i fyra att-satser för en åtstramande flyktingpolitik. Han skrattades ner. Stämman bekräftade med klar och kaxig röst öppna gränser. Fredrick Federley spådde att centern skulle bli största borgerliga parti. Festyran steg i lokalen. Rutinerade stämmodeltagare måste räkna tillbaka till 1980-talet för att hitta samma goda stämning som i Falun.

För Anna Kinberg Batra var läget på hösten 2015 detta: Hennes parti var splittrat, sverigedemokraterna närmade sig 20-procentsstrecket och det vaga DÖ-motståndet pressade på för förändring. Frågan var om hon kunde möta DÖ-motståndet utan att förlora alla liberalt borgerliga krafter?

Det fanns en person som ansåg sig ha svar på den frågan.

Att vara en late bloomer är speciellt i politiken, att dessutom i vuxen ålder kunna ta sig någonstans i ett parti som man inte ägnat all vaken tid åt sedan puberteten, det är närmast unikt. Elisabeth Svantesson var på så sätt definitivt ett unikum. En medelålders kvinna i strikt dräkt och moderiktiga glasögon som sedan hon lärt känna Anna Kinberg Batra i finansutskottet 2010 haft en spikrak karriär. Svantesson visste vad hon ville, sa folk, det var styrkan. Det och lojaliteten uppåt. Redan under Anders Borgs tid hade hon fått hon ansvara för politikutvecklingen på arbetsmarknadsområdet, de var båda snabba i huvudet och funkade bra ihop. Elisabeth hade en avhandling om nyanländas första år i Sverige i ryggen. Hon utnämndes till minister, och sedan till vice partiordförande. Rekordsnabbt, som sagt. Dessutom hade hon – men det var inte lika känt – ett lager med mer restriktiva förslag på migrationsområdet, vilka alla bryskt gömts undan, efter att migrationsuppgörelsen med miljöpartiet slutits.

I moderaternas långsamma pragmatik kände sig Elisabeth Svantesson oavsett hemma. Som troende fick hon ofta frågan från kristdemokrater varför hon inte anslöt sig till dem i stället.

– För att jag är moderat, löd det korta svaret.

Trots att, eller på grund av, att hon vuxit upp i en frikyrklig familj ville hon freda politiken från just kyrkan, särskilt den frikyrkliga. Hon betraktade konservatismen i bred mening som det som gjort Sverige starkt. Förändring kunde vara nödvändigt men skulle då göras grundligt och måste få ta tid.

Det där sista gick emellertid stick i stäv med racerfarten som migrationsgruppen hade hållit. Men Elisabeth hade levt med frågorna länge. Hon kände att hon satt med sakkunskapen. Hon höll arbetsgruppen i löst betsel till en början, men trots att diskussionerna var livliga landade de alltid något stumt. Frågan om TUT eller PUT skulle uppenbarligen avgöras någon annanstans. Mer än något annat var det en partiledarfråga.

I ett hörnhus på Helgeandsholmen, plan fem, var Anna Kinberg Batra inställd på att göra förändringar. En gång i veckan diskuterade hon gruppens arbete med Elisabeth. Med bara dagar kvar till deadline gav hon till slut grönt ljus.

Beslutet om tillfälliga uppehållstillstånd hade fått skjuts av verkligheten.

Under det första halvåret 2015 sökte i genomsnitt drygt 1 000 personer i veckan asyl i Sverige. Men under sommaren förändrades situationen. Antalen steg snabbt. När det var dags för moderaterna att samlas i Karlstad i mitten av oktober registrerades över 9 000 asylsökande per vecka. Rasmus Törnblom körde rakt in i väggen: 172 mot 31 slutade voteringen. Det var ett förnedrande nederlag.

– Efter tre dagar i Karlstad är »öppna-era-hjärtan-politiken« borta. Kinberg Batra har nu erövrat en egen plattform i partiet med ett återtåg till något som liknar nygamla moderater, sa kommentatorn Margit Silberstein i SVT.

Problemet för partiet var bara att förändringen inte räckte. Inte i någon mening.

Torsdagen den 15 oktober, just när moderaternas partistämma inleddes, ställde sig fyra personer framför en vägg av blågula blommor och förklarade att deras parti som i så många år kämpat för att ta sig in i riksdagen nu skulle ignorera riksdagen.

– Vi står inför en välfärdskollaps, sa Jimmie Åkesson.

– Vi tänker sätta sverigedemokraterna i ett valrörelsetillstånd, sa Richard Jomshof.

– Vi kommer beordra våra anställda att delta i kampen, sa Paula Bieler.

Sverigedemokraternas svar på den ökade invandringen förbluffade de flesta. Här fanns, hävdade de, en reell kris större än på årtionden. Och deras svar löd alltså: flygblad. Istället för att bedriva parlamentariskt arbete skulle man med direktreklam och tidningsannonser i Turkiet, Jordanien, Grekland och Libanon berätta för människor som flydde undan krig och nöd att Sverige inte var något paradis att komma till.

– Vi satsar miljonbelopp, sa partisekreterare Jomshof.

Regeringen och allianspartierna hade just satt sig ner för att börja förhandla fram gemensamma lösningar på flyktingkrisen. I den meningen var det som det brukade: sverigedemokraterna fick inte vara med och försökte då tränga sig in med något häpnadsväckande utspel. I partiledningen gick det att ta på nervositeten. Sverigedemokraterna höll på att bli irrelevanta. Vad som än händer, resonerade de, får vi inte försvinna i historieskrivningen om hur Sverige la om flyktingpolitiken. Så hur säger man »vi var först« på bästa sätt?

De skrek högt och gällt och det mitt under pågående moderatstämma och blocköverskridande förhandlingar.

De lät onekligen som dåliga förlorare.

Fast, om man lyssnade noggrannare sa de något mer. Mattias Karlsson, en lågmäld smålänning som i skymundan stod för mycket av partiets ideologiska och strategiska arbete, yttrade följande ord på presskonferensen:

– Vi kommer när vår budgetmotion fallit stödja moderaternas budgetmotion. Vår målsättning är inte att skapa kaos i riksdagen. Vi är beredda att stödja varje regering som tar betydande steg för att lösa flyktingkrisen. Bollen ligger hos allianspartierna och deras ledning. Vi kan få ett nyval, vi kan få en ny regering, vi kan få en ny politik redan inom några månader om de vill. Vår dörr står öppen för det.

Det där budskapet var mer centralt än många ville se. 

Fem dagar tidigare, den 10 oktober, hade Sara Skyttedals och Ebba Busch Thors kristdemokrater lämnat decemberöverenskommelsen. Avtalet som var menat att gälla över två mandatperioder hade dödförklarats redan efter tio månader. Den urdruckna champagneflaskan hade auktionerats ut för 7 000 kronor på Blocket. Det gick därefter ingen nöd på Sara Skyttedal, nya flaskor årgångschampagne budades hennes väg av tacksamma högersympatisörer, men för moderaterna hade beskedet ställt till det. Anna Kinberg Batra hade sagt att överenskommelsen därmed var död och hade sedan tuffat på som om ingenting hänt. Och det är klart, hon ville ogärna visa att det inte längre var moderaterna som bestämde i alliansen.

Men i realiteten förändrades något.

Det var det Mattias Karlsson tog fasta på. Han tvivlade på att moderaterna verkligen menade allvar med sin omsvängning av migrationspolitiken, men om det nu var sant och seriöst så handlade ju den nya situationen, resonerade han, inte om migrationspolitiken. Utan om regeringsfrågan. Tyckte moderaterna och för den delen kristdemokraterna samma sak som sverigedemokraterna i migrationsfrågan hade situationen förändrats sedan partiets besked om att fälla varje budget som upprätthöll den rådande migrationspolitiken. Moderaterna – och kanske alliansen – skulle kunna få seriöst stöd för sin ekonomiska politik av sverigedemokraterna. 

Det var det han försökte säga.

Men det hann inte många moderater höra.

Elisabeth Svantesson, till exempel, hade sina dagar fyllda. Hon och Johan Forssell satt i förhandlingarna om asylmottagandet. Regeringen sköt fram tvångslagstiftning för mottagande och miljarderna till kommunerna till bordet – mycket av den restriktiva politiken fylldes sen på av Svantesson. Det fick den märkliga följden att det som moderatstämman beslutat vips blev regeringspolitik. Man gick till och med längre i uppgörelsen mellan de sex partierna.

Svensk migrationspolitik blev nu en tävling mellan socialdemokraterna och moderaterna om vem som kunde gå längst. Och den tänkte moderaterna absolut vinna.

Vad få kände till var att den moderata arbetsgruppen inte hade slutat jobba vid stämman. Den hade bara blivit mindre. Elisabeth Svantesson, Johan Forssell, Hanif Bali och Mikael Cederbrant fick inofficiellt partiledningens uppdrag att fortsätta ha möten. De gavs exekutivt mandat, något som arbetsgrupper annars aldrig brukade få. Här var det inte tal om att utreda frågeställningar, här skulle det produceras valvinnande politik. Snabbt! En dryg vecka in i november krävde de ett tillfälligt stopp i all asylmottagning. Folk skulle få vända vid gränsen. »Paus«, kallade de det. Den hemliga arbetsgruppen trampade glatt djupare och djupare in i skogen av migrations- och integrationsfrågor. Allt handlade plötsligt om att ligga på rätt sida om socialdemokraterna.

Den 23 november  kallade regeringen till pressträff.

– Syftet är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande, sa statsministern.

Andrummet bestod av utökade id-kontroller, begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta försörjningskrav. Åsa Romson brast ut i gråt. De moderater som tills nu drivit utvecklingen blev förbannade. Och rädda. Skulle regeringen rycka åt sig initiativet? Det var en jävla tur att de i alla fall hade hunnit säga det där om tillfällig paus.

Detta ägnade man en höst åt.

Sista helgen i november samlades sverigedemokraterna för sina landsdagar i Lund. Partiledningen upprepade Mattias Karlssons linje i det nya parlamentariska landskapet, fast med tydligare kraft. Sverigedemokraterna var inte längre intresserade av samarbete med socialdemokraterna, man inriktade sig helt på Anna Kinberg Batra som regeringsbildare. En koalition mellan moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater vore det självklara, sa Jimmie Åkesson.

Fanns det några moderater som lyssnade?

Efterlysningen ekade i den liberala pressen under 2015: Fanns det inte någon i politiken som kunde sätta ner foten i den nya parlamentarismen med tre block? Verkligheten var ju inte längre att blockpolitik innebar två block, nu existerade ett tredje – ett sverigedemokratiskt parti med stabila siffror över femton procent.

Argumentationen gick ut på att nationalistiska extrempartier i grannländerna kunde fungera som någon form av samarbetspartner till etablerade aktörer. Utan att det lett till något fascistiskt maktövertagande. I vilket fall borde möjligheterna undersökas. Så här kunde det inte fortsätta. Ute i landet växte det redan fram nya koalitioner – titta på Gävle, skrev man – moderata kommunpolitiker kunde visst samarbeta med sverigedemokrater.

Varför inte Anna Kinberg Batra?

Det går att finna svar på den frågan, men man får då gå tillbaka några år. En gång i slutet av 1990-talet gjorde moderaterna en seriös ansats att pröva frågan om hur långt partiets internationalistiska liberalisering skulle gå. I en 180 sidor tjock bok försökte man fånga globaliseringen och dess effekter. Stängda gränser, kom man fram till, skadade ekonomin. Men det fanns också en misstro mot invandrare i svenska samhället, vilket ansågs bero på att många fastnade i bidragsberoende. Därför borde man kanske skilja på flyktingar och på invandrare?

Socialdemokraterna skällde »Land för hoppfulla« – som programmet hette – för invandrarfientligt. Moderater förstod inte det. Man hade ju för första gången slagit fast att principen var öppna gränser. Men också ungdomsförbundets representanter reserverade sig mot delar av texten. En av dem hette Anna Kinberg. Hon engagerade sig personligen för att få partiet att byta politik – de var ett gäng som mer eller mindre slet ner den tongivande moderata migrationspolitikern Gustav von Essen från sina kommandohöjder och tvingade partiet att glömma de ifrågasättande delarna av »Land för hoppfulla«. 2001 krävde Anna Kinberg Batra i Sveriges riksdag införandet av en generell flyktingamnesti.

Fjorton år senare, nu som partiledare, skulle hon hantera DÖ-motståndet, där många lät ungefär som von Essen. Men det var luddigt, som sagt. Än skällde DÖ-kritikerna på migrationspolitiken, än på att Fredrik Reinfeldt inte dykt upp på en fest någon bjudit honom till, än på försvarspolitiken, än på det faktum att man inte hade hållit rent till höger, än på beröringsskräck, än på att vissa i partiet pratade mer om bögar och elbilar än om entreprenörer och Mercedes-emblem. Hur skulle man sortera i allt det? Om man satt där och var en nyvald liberal partiledare i en konservativ tid, konservativ i den meningen att nationalstaten återkommer både i form av patrullerande gränspoliser och i skepnaden av en bland väljare positivt klingande retorisk figur.

Anna Kinberg Batra tänkte sig att motståndet mest handlade om flyktingarna. Det var där hon till slut landade. Under de fyra vårmånader arbetsgruppen jobbat fram nya migrationspolitiska förslag hade hon hela tiden tvekat om tillfälliga uppehållstillstånd. Om detta talar samstämmiga källor. Hon var rädd för att bli den partiledare som öppnade dörren för mörkare krafter i politiken.

Anna ville ha mer fakta, hon vände och vred. I riksdagen pratade Elisabeth Svantesson med Hanif och Johan. Hur skulle de få Anna att våga gå så långt som tillfälliga uppehållstillstånd? Det var ingen enkel sak, och det var inte oviktigt att Hanif och Johan representerade två i all annan internpolitik helt motstående falanger. Det fanns brett stöd för tillfälliga uppehållstillstånd i partiet. Men mer avgörande var att partiledaren hade ytterligare en fråga att avgöra – det tredje blocket. Skulle Anna Kinberg Batra kunna regera med dem som stöd i någon form? Åt det hållet tryckte DÖ-kritikerna henne också. Hon var tvungen att ha ett svar.

Till slut fick Elisabeth Svantesson sin partiledare dit. Anna Kinberg Batra yttrade orden »tillfällig flyktingpaus«. Hon kunde acceptera delar av Jimmie Åkessons politik, om hon bara slapp prata med honom. Då skulle internkritikerna tystna och väljartappet till sverigedemokraterna avta, tänkte sig partiledningen. Pausen hennes svar på den parlamentariska utmaningen.

Regeringsfrågan ville moderaterna inte ta i.

Man sa sig satsa på alliansmajoritet 2018. Man skulle ta Jimmies väljare och sätta Löfven i vänsterburen och låta hans regering mala ned sig själv. Fick man sedan inte majoritet var det ett problem att lösa efter valdagen.

Partiledningen hade gjort sina sonderingar utomlands, de var inte slarviga på det sättet. De hade pratat med norska Höyres ledare Erna Solberg, till exempel, som regerade med Fremskrittspartiet. Men Anna ville verkligen inte gå den vägen. Så uttryckte sig hennes medarbetare och gamla vänner.

Av två svåra beslut fattade hon ett för att inte behöva fatta det andra.

Så man blev ett enfrågeparti för migrationspolitik.

Den hemliga arbetsgruppen fortsatte sina möten.

Snart gav vägvalet resultat – både i förhandlingsläge och i opinionen.

Tre av de fyra åtstramande förslagen från centerpartistämman, de där som skrattats åt, hade centerpartisterna redan accepterat i och med migrationsuppgörelsen. Men om Annie Lööf ändå tänkte fortsätta svassa runt om öppenhet vore det mediala problemet inte löst. Det blev ett kortvarigt huvudbry. När centerpartiledaren kom tillbaka från sin ledighet var tonläget ett annat. Alliansens enighet gick före andra principer.

Och i opinionsmätningarna var det glada dagar för Anna Kinberg Batra.

I december 2015 hade sverigedemokraterna nosat på moderaternas siffror, tre procentenheter skilde, enligt Sifo. I februari var avståndet uppe i nio procentenheter.

»En sak har ju Kinberg Batra tagit med sig från Reinfeldts pragmatiska framgångskoncept. Den som vill vinna väljare måste lyssna på opinionen – och vara beredd att byta ut sin politik, skrev SvD:s kommentator Göran Eriksson.

Frågan var bara om hon hade lyssnat på rätt opinion?

För DÖ-motståndarna tystnade inte. Trots att migrationspolitiken lagts om och trots att själva sexpartipakten spruckit.

En del av DÖ-kritikerna betraktade ju varje dag som regeringen inte fälldes som förlorad. För dem handlade det inte primärt om moderaternas åsikter om flyktingar utan om att partiet kastade bort möjligheten till ett långt borgerligt regeringsinnehav. De tog ett gammalt Tage Erlander-argument till hjälp. På den tiden när kommunisterna ännu var paria i svensk politik lutade den socialdemokratiska statsministern sin minoritetsregering på kommunistpartiets stöd. Han var djupt och innerligt övertygad om det principiellt oriktiga i att ta in partiet i värmen. Han slog också bort alla idéer om samarbete. Men när de borgerliga påpekade att han ledde en minoritetsregering sa han bara:

– Vad ska ni göra för att få majoritet då? Bilda koalition med kommunisterna?

Han visste att det som då var ett tredje block i praktiken skulle stödja hans regering. Just så, menade DÖ-kritikerna, var det ju med sverigedemokraterna.

Man behövde bara fråga om Stefan Löfven tänkte bilda koalition med Jimmie Åkesson för att inse den enorma strukturella förändringen.

Anna Kinberg Batra kunde få regera i 23 år, precis som Erlander, hävdade DÖ-motståndarna.

Men till detta tackade hon nej.

Hon skulle prompt gå till val på att moderaterna hade bättre lösningar på flyktingkrisen än vad socialdemokraterna hade.

Problemet var bara att inte ens alla i partiet var övertygade om att det var en intelligent strategi. Det var nu den mest oväntade av alla hamnar för DÖ-motståndet dök upp – Rasmus Törnblom.

Strax efter julledigheten, i minglet på Högfjällshotellet där försvarshögdjur och diplomatwannabes snart skulle sätta sig och avnjuta hjort med rödvin, stod Rasmus Törnblom och talade med en journalist.

– Nu har ju partiet gått mycket längre i restriktivitet än vad stämman gav mandat för?

– Ja, sa ungdomsförbundets ordförande.

– Så varför kräver ni inte att partiet håller sig till vad stämman beslutade? frågade journalisten.

– Det där är irrelevant nu.

– Vadå irrelevant?

– Din fråga bygger på en logik som gällde före stämman, den gäller inte längre.

Några dagar senare skrev Rasmus Törnblom en debattartikel i Dagens Industri. Han krävde en gemensam budgetmotion från alliansen. En sådan skulle sannolikt innebära regeringskris. Och att en alliansregering skulle träda till, en som i oklar grad skulle vara beroende av sverigedemokraterna för att få igenom politik.

Det var en 180-graderssvängning.

Inte i sakfrågan – själva migrationspolitiken ignorerade artikeln – men i symbolik. Törnblom, som framträtt som liberal flyktingvän, kom ut på samma sida som Sara Skyttedal. Som en DÖ-motståndare.

Moderaternas viktigaste uppgift under 2016, hävdade Törnblom, måste vara att avsätta regeringen. Man borde ägna sig åt det väsentliga, nämligen ta makten. Problemet med sverigedemokraterna adresserade han i en formulering om att partiet »inte skulle släppas in i regeringen eller i regeringsförhandlingarna«. Ett passivt stöd alltså. Sverigedemokraterna skulle helt enkelt bara följa efter alliansen. Som kommunisterna gjort med Erlander.

DÖ-motståndet handlade hela tiden om synen på sverigedemokraterna. Den underliggande kraften var viljan att sluta brännmärka Jimmie Åkesson och erkänna partiet som en legitim politisk aktör.

Rasmus Törnblom sa mellan raderna: Vi kan regera med hjälp av sverigedemokraterna. Han var den första moderat som på allvar mötte DÖ-kritikerna, där de ville bli mötta.

Och det skedde samtidigt som bilden av sverigedemokraterna förändrades.

Mattias Karlsson, gruppledaren och strategen, kunde inte minnas alla gånger han tjatat om tålamod. Tusentals internmöten att det viktiga inte var att göra 40 procent av väljarna till sverigedemokrater, utan att bli tagna på allvar. Att vara ett 15-procentsparti, som accepterades av borgerligheten, var en drömsits. När hade något annat borgerligt parti än moderaterna senast haft sådant mandat bakom sina ord?

Sedan den första paniken över att bli bortglömd i historieskrivningen väl lagt sig insåg partiledningen att det gjorde dem absolut ingenting om moderaterna vann tillbaka väljare med den nya migrationspolitiken. Det var ju deras meningsvänner i moderaterna som vann mark internt. Och nu kunde moderaterna knappast kalla dem oseriösa på grund av en »extrem migrationspolitik«.

Mycket riktigt tvingades Anna Kinberg Batra ändra retorik. Nu var det plötsligt sverigedemokraternas Nato-motstånd och inställning till a-kassan som stod i vägen för ett samarbete. För vissa lät det som en stängd dörr. Mattias Karlsson såg en efterlängtad öppning.

Att lägga om sin politik i tvära kast var inte en lek bara moderaterna kunde. Sverigedemokraterna hade redan börjat vandringen till höger med vinster i välfärden.

Nu kovände man om värdlandsavtalet med Nato. Vänsterpartiet hade tagit initiativ till att skjuta upp avtalet, ett förslag som med hjälp av sverigedemokraterna skulle vinna i riksdagen. Men när det var dags att trycka på knapparna la sd-ledamöterna överraskande ner sina röster.

– Att bara obstruera för det är helt enkelt inte seriöst, utan vi är ett parti som vill hjälpa till med att ta ansvar, sa Jimmie Åkesson.

Anna Kinberg Batras nya argument mot sverigedemokraterna fick kort bäst-före-datum.

Pr-byråer och lobbyorganisationer sonderade terrängen med sverigedemokraterna, alldeles uppenbart å andra partiers vägnar. Oftast handlade det om att allianspartierna var intresserade av om det kunde bli majoritet i någon fråga. Det där skrattade de åt i de sverigedemokratiska leden. Lite omständligt och löjligt va?

Ändå var det kanske inte i riksdagen eller partierna som den viktigaste normaliseringen ägde rum. Sverigedemokrater själva upplevde den snarast starkare utifrån. Människor som tidigare varit rädda för att förlora sitt nätverk om kontakten med partiet blev känd drog sig inte för en fika på stan. Vänner och bekanta som tidigare blivit stela och konstiga var plötsligt nyfikna på partiets politik. Den breda allmänhetens bild av partiet hade luckrats upp. Pressavdelningen lyckades hitta en makeup-artist till en sminkkurs för sina tv-sändningar redan på tredje försöket. Det hade knappast gått ett år tidigare.

Det var som om det hade byggts upp en beredskap bland människor för att byta fot. Man erkände någonstans att sverigedemokraterna tidigt tagit fasta på problem kopplade till migrationen som etablerade aktörer nu plötsligt såg. Och avfärdade inte längre partiet som verklighetsfrämmande.

Dick Erixon var en sådan person. En gammal centerpartistisk riksdagsledamot som i slutet av 1990-talet tröttnat på partipolitiken och tågat in på Timbro med en massa liberala centerpartister i släptåg. Timbrocentern, kom arvet att kallas. Erixon hade alltid varit kontroversiell och ingen blev väl direkt förvånad när han i maj utsågs till chefredaktör för sverigedemokraternas partitidning Samtiden. Men han var också ett relativt etablerat namn och del av en krets som kunde göra sverigedemokraterna ännu mer accepterade.

Tittar man på andra länder har just ett intellektuellt stöd varit centralt i strävan att bli rumsrena. Två saker var, enligt ledarskribenten PM Nilsson på Dagens Industri, avgörande för att Dansk folkeparti kunde växa så stort till exempel. Dels att ett antal vänster-intellektuella bytte sida och berättigade det med att de gick dit där folket fanns, dels att ett par feministiska frontfigurer gav partiet stöd för att det ansågs ta problemen med islamism och hederskultur på allvar.

På hemmaplan kunde på våren 2016 fler än Erixon knytas till sverigedemokraterna. Aftonbladet avslöjade att folkpartisten och tidigare chefredaktören på Dagens Nyheter Hans Bergström sökt kontakt med sd-ledningen. I mejlet till riksdagsledamoten Linus Bylund uppmanade han partiet att fälla regeringen:

»Det är dags att välta bordet!«

Hans Bergström var en av DÖ-motståndarna. En av dem som redan från början varit kritisk till hur moderaternas partiledning agerat. Hans offentliga argument var att diskrepansen mellan en svag regering och stora samhällsutmaningar visat sig vara för stor. »Sverige som nationalstat befinner sig i en situation där själva basen är hotad«, skrev han i Dagens Industri i januari.

Alltså krävdes okonventionella lösningar. En sådan hade Rasmus Törnblom. Och han var inte ensam.

Treblockspolitiken hade märkliga effekter. Den skar partier på nya sätt. Själva poängen med den långa konflikt som format moderaternas ungdomsförbund är att de inblandade blivit exceptionellt skickliga på att knyta lojalitetsband. De har bundit upp folk.

– Om Niklas Wykman ställer sig upp och pekar någonstans då är det många moderater som går dit, som en ledande partiombudsman sammanfattat läget efter valet.

Rasmus Törnblom var en del av den wykmanska maktbasen.

I sin artikel hävdade Törnblom att regeringskris och en kvickt tillträdd alliansregering skulle ha fördelen att konfliktlinjen mellan alternativen skulle bli tydligare inför valet 2018. Det krävdes, menade han, »liberala reformer för större lönespridning, flexibelt anställningsskydd, kunskapsplikt i skolan och marknadshyror«. Regeringsfrågan var alltså en formsak för att driva fram sakpolitik som partiledningen tvekade inför.

Snart hördes det nya resonemanget från många munnar samtidigt.

Vad skulle hända om det inte var det block som har störst antal väljare som fick bilda regering 2018, utan »den konstellation som har störst förutsättningar att få igenom sin budget«? Det hade ju visat sig vara två olika saker.

Partiledningen, sa man, hade valt fel strategi. Det gick aldrig att vinna ett val 2018 på det här sättet. Partiledningen upprätthöll ju decemberöverenskommelsen trots att den hade fallit.

Anna Kinberg Batra tyckte nog att hon gjort vad hon kunnat efter valet 2014 för att balansera de båda makthungriga muf-falangerna. Jessica Rosencrantz, profil för internoppositionen i Stockholm och Göteborg, hade fått finast riksdagsposition, förstanamn i trafikutskottet. Men Niklas Wykman hade blivit kommittéetta. Och Hanif Bali valdes in i partistyrelsen.

Ändå var de inte nöjda.

Det här var människor som hade ägnat ett decennium åt att förtala varandra, ljuga och hitta på, rigga möten, skaffa hållhakar på varandra, snygga till röstlängder, kuppa bort gamla trotjänare.

Falangerna lurpassade på varandra som bittra syskon.

Det viktiga var makten, till nästan vilket pris som helst.

Därför var den wykmanska maktbasen egentligen inte alls en så konstig hamn för DÖ-motståndarnas idéer. Tanken att börja betrakta sverigedemokraterna som rimligt regeringsunderlag motiverades ju med regeringsmakten och hela det utredningsmaskineri som departementet utgjorde. Det var viktiga saker för Niklas Wykman, som skolats som sakkunnig hos Anders Borg.

Människorna runt Wykman tyckte att migrationsfrågorna tog för mycket av partiets samlade hjärnkapacitet. Om man skulle vinna valet måste andra frågor återigen få ta plats, nya politiska lösningar i gamla paradgrenar som jobb och skatter jobbas fram. Men där hände ingenting, tyckte de. På internmöten märktes deras frustration. De tjatade och klagade.

På våren kastade Rasmus Törnblom nytt bränsle på brasan. Han krävde att partiet skulle ge upp idén om en blocköverskridande uppgörelse om bostäder och i stället gå fram med ett gemensamt alliansförslag. Reaktionerna var inte uppmuntrande.

För partiledningen blev situationen alltmer pressad. Här hade de, alltsedan dagen då Anna Kinberg Batra valts till ordförande, hela tiden försökt frigöra sig från trycket från DÖ-motståndarna. De tyckte de hade lyckats. De hade svarat med ny migrationspolitik, DÖ hade fallit. Ändå fortsatte det.

Och när det tog fäste i falangkriget från ungdomsförbundet blev det till slut för mycket. Med stigande irritation hade Anna Kinberg Batra märkt att Wykman ordnade egna möten med ett antal ledamöter i riksdagsgruppen. Han verkade helt besatt av tanken på vad som skulle hända om tio år, eller den dagen Anna Kinberg Batra inte längre var partiledare. Han var farlig för partiledningen.

Så till slut ställde hon sig på samma sida som Niklas Wykmans motståndare.

Eller, det beror på hur man ser på saken. Man kan också säga att Niklas Wykman tvingade henne till det, i kammaren när riksdagen skulle rösta om ett folkmord i Mellanöstern.

Straffet var själva syftet. Så lyder den rimligaste beskrivningen av det som, om man skrapar lite på ytan, handlade om mycket mer än två unga riksdagsledamöters samvetskval i en principiell fråga.

Partiledningens egna, djupt troende, Elisabeth Svantesson, gick igenom en inre strid där i kammaren, men hade egentligen inga problem att formulera vad som var viktigast, och för henne helt självklart: att rösta med partiet. Twittersluggern Hanif Bali och intrigmakaren Niklas Wykman, däremot, de tog striden.

Och inte verkade de överraskade av resultatet.

»Det är svårt eller omöjligt att förena kommittéordförandeskapet med att rösta på ett annat sätt än gruppen«, skrev Niklas på Facebook sedan petningen blivit känd. Och så gick han in i en kvällsinterpellation i kammaren och debatterade saker som vanligt. Känslomänniskan Wykman, med en omvittnad förmåga att blossa upp, var till synes oberörd.

Hanif tog det också med ro. »Jag överlever nog det här med«, löd hans meddelande till följarna i sociala medier.

Det gick inte komma från tanken att de kastat sig på svärden frivilligt. För att de ville distansera sig från partiledningen, för att de inte trodde på strategin som partiledaren valt och för att det en dag skulle komma något annat. Med ens blev det svårare för en stor grupp moderater att verka i riksdagen. Piskan från partiledningen var ju också riktad mot hela gruppen runt Niklas Wykman, en signal om att nu var det dags att välja en annan väg om man ville ha någon framtid i det här partiet.

Anna Kinberg Batra hade därmed, vare sig hon ville det eller inte, valt sida.

Hit hade försöken att möta DÖ-motståndet på extrastämman i januari 2015 lett moderaternas partiledning. Till ofrivillig normalisering av ett lyckligt sverigedemokraterna och till intern söndring. Under ytan var moderaterna ett sargat parti. Den strukturella förskjutningen i svensk politik hade visat sig bli en svårare nöt än väntat att knäcka.

Och frågan var om partiledaren var den som själv styrde utvecklingen.

Att väljas till partiordförande innebär inte nödvändigtvis att man får bestämma. Fråga David Cameron.

Varje politisk ledare har sin samtid, sina förväntningar, bundsförvanter och fiender att hantera. Anna Kinberg Batra hade den lösligt formade koalitionen som fick namnet DÖ-motståndare. Hon trodde hon kunde vinna över dem genom att på någon punkt gå dem till mötes, istället trycktes hon steg för steg bakåt.

I juni satt hon en lördag i en studio hos Sveriges Radio och antydde att hon trots allt – efter nästa val – kunde tänka sig att fälla Stefan Löfvens regering. Idén om att största block skulle få makten gällde inte längre, sverigedemokraterna räknades plötsligt som borgerligt stöd. Snart därefter ledde hon alliansens uttåg ur de blocköverskridande bostadsförhandlingarna. Återigen hade internoppositionen fått som den velat.

Var allt uppgjort? Det finns de som tror det. Att Rasmus Törnbloms utspel bara var en del i ett avancerat spel där partiledningen behövde hjälp att tvinga fram en positionsförflyttning. Sådana thrillerhypoteser är vanliga bland alla sorters politiska personer, i alla partier.

I det här fallet överskattar konspirationen Anna Kinberg Batras makt.

Det som präglat hennes första ett och ett halvt år som oppositionsledare är istället oförmågan att bli mästare över situationen. Svårigheten att styra över ett förlopp som få förutsett och där detaljer kommit att vända helheter.

David Cameron valde vägen att ta strid, Kinberg Batra den att försöka tysta genom att offra något. Är det handlingssättet vägledande behöver det inte dröja länge förrän moderaterna är ett EU-skeptiskt parti. Vad händer om sverigedemokraterna lyckas blåsa liv i något av det insomnade svenska EU-motståndet? I en tid av nationalistiska kedjereaktioner i Europa går det väl att sätta upp en reprisversion av den svenska högerns sidbyte i migrationspolitiken?

Unionsfrågan blir då nästa position där det modernistiska och internationalistiska moderaterna ska utmanas.

Så långt behöver det förstås inte gå.

Moderatledaren kan välja att möta sina internkritiker där de verkligen vill bli mötta.

Eller så kan hon ta strid.

Det kan vara en Fredrik Reinfeldt, en David Cameron, en Anna Kinberg Batra. Det spelar föga roll när stödet inte är där.

Plötsligt är det enda som är kvar ett adjö.

Artikeln bygger bland annat på 40 intervjuer med moderater, sverigedemokrater och centerpartister på olika nivåer och på olika håll i landet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera