Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Utrikes

Vita soffliggare kan rädda Trump

Räcker de vitas stöd? Eller måste han slåss mot Clinton om de svarta och latinamerikanska rösterna?

Augusti var månaden då Donald Trump slutade skryta om opinionsmätningar. Från hans i vanliga fall frenetiskt aktiva Twitterkonto fick vi inte längre de dagliga rapporterna om hur oerhört bra det går för honom. I  stället började Trump gå till attack mot medier och mot själva valprocessen i USA. Under Republikanernas primärval i början av året satte Trump rekord med mer än 100 tweets i månaden om hur bra det gick i mätningarna.

I augusti fick vi däremot nöja oss med blott tre inlägg om opinionsläget, enligt analyssajten Five Thirty Eight. Det har förstås en enkel förklaring. I sammanställningar av opinionsläget har Hillary Clinton ett övertag på 7–8 procent. Hon leder i de tio viktigaste vågmästardelstaterna. Enligt de prognosverktyg som har utvecklats hos New York Times, CNN och analyssajten Five Thirty Eight har hon, när augusti lider mot sitt slut, omkring 80 procents chans att vinna valet i november.

Trumps underläge är nu lika historiskt som hans kandidatur. Ingen kandidat i modern tid som halkat efter så mycket så nära valdagen har sedan kunnat återhämta sig. Men Trump har ändå valt att hålla fast vid sin strategi för att mobilisera kärnväljare, i synnerhet vita män. Han hoppas att en ordentlig entusiasm bland denna stora väljargrupp ska räcka för att göra honom till president. Men kan de arga vita männen verkligen rädda Trump? Här finns två teorier, som bygger på olika prognoser om hur väljarkåren i november faktiskt kommer att se ut.

Trumps högerpopulistiska presidentkampanj har fullbordat det republikanska partiets väg till att bli ett parti som främst attraherar vita väljare. På 1980-talet räckte det gott och väl med ett starkt stöd bland vita väljare för att vinna presidentval. 1980 vann Reagan med stöd från 56 procent av vita väljare, trots mycket lågt stöd från svarta och latinamerikaner. Men sedan dess har den amerikanska väljarkåren förändrats drastiskt. I det senaste presidentvalet 2012 förlorade Mitt Romney, trots att han fick en större andel vita väljare än Reagan: 59 procent.

Det republikanska partiet är vitare än någonsin. Samtidigt är väljarkåren mindre vit än någonsin.

Det är just därför som så många strateger i det republikanska etablissemanget under primärvalet förespråkade kandidater som Jeb Bush, Marco Rubio och John Kasich, som hade tydliga ambitioner att expandera partiets väljarkoalition bortom enbart vita amerikaner. Men det har länge funnits en annan teori, om en grupp vita väljare som varit soffliggare, eftersom de inte känner sig hemma i något av de två partierna. Opinionsanalytikern Sean Trende har kallat dem »de försvunna vita väljarna«. Enligt Trendes analys räcker det med en relativt liten ökning av entusiasmen hos denna grupp för att Trump ska kunna bli president. Vita väljare förväntas fortfarande utgöra omkring 70 procent av väljarkåren i november. Om Trump lyckas förbättra Mitt Romneys siffror, från 59 procent till 62–63 procent, så kan han vinna valet, enligt Trendes analys.

I mellanårsvalet 2014 vann Republikanerna just 62 procent av de vita väljarna, vilket då räckte till stora segrar över hela landet. Men i presidentvalen röstar betydligt fler etniska minoriteter och unga, vilket har banat väg för Barack Obamas två stora valsegrar. Sean Trende och de republikaner som förespråkar Trumps strategi för att mobilisera de »försvunna vita väljarna« tror dock att väljarkåren i november kan se ut mer som den gjorde i mellanårsvalet 2014 än i de senaste två presidentvalen. De tror att Hillary Clinton kommer att få svårt att bibehålla entusiasmen i Barack Obamas väljarkoalition av etniska minoriteter, kvinnor och välutbildade i storstäder.

Donald Trump
Vit uppbackning. Foto: Carlo Allegri Reuters/TT

Ingen ifrågasätter att väljarkårens utveckling gynnar Demokraterna. Varje år tillkommer exempelvis en miljon nya -latinamerikanska väljare. Whit Ayres, som var en av Marco Rubios kampanjstrateger i primärvalet, hävdar att en republikansk presidentkandidat bara kan bli president genom att krafigt förbättra väljarstödet hos framför allt latinamerikaner – en väljargrupp där George W Bush vann 44 procent, John McCain 31 procent och Mitt Romney bara 27 procent. Donald Trump har sällan fått mer än 17–18 procents stöd bland latinamerikaner i opinionsmätningar. Hans hetsande retorik mot etniska minoriteter har inte bara stött bort latin-amerikanska och svarta väljare, utan även moderata republikaner. Partiets konvent i juli, som till stor del regisserades av Trump och hans kampanjstab, bjöd på fyra dygn av oförblommerad högerpopulism och öppen främlingsfientlighet. Delegaterna som samlats var dessutom en vitare grupp än någonsin i partiets historia. Det tidigare rekordet var 1964, när den radikala Barry Goldwater var presidentkandidat och bara 2 procent av de republikanska delegaterna var svarta. I år var knappt 1 procent av delegaterna svarta.

Trumps stora underläge i opinionsmätningarna just nu beror främst på att moderata och välutbildade republikaner har övergett honom, eftersom de tycker att han är för extrem. Det är därför logiskt att Trump nu gör ett par stapplande försök att förändra och förnya kampanjen. Vid ett tal i slutet av augusti sa han lite diffust att han »ångrar« om han sårat någons känslor under kampanjen. Han gjorde även en rad tal som riktades specifikt till svarta amerikaner, en väljargrupp där hans stöd är i princip obefintligt (han har 1 eller 2 procent av svarta väljares stöd i de senaste mätningarna). Detta skifte i kampanjens tonläge handlar dock inte om att vinna -latinamerikanska och svarta väljare. Snarare handlar det om att få tillbaka förtroendet hos just de republikaner som övergett honom. Han vill göra det lättare för mer välutbildade republikaner i villaförorter och storstäder att kunna rösta på Trump utan att behöva skämmas inför grannarna.

Här har Trump åtminstone en historisk parallell som talar för honom. Inför presidentvalet 1976 tampades Republikanernas kandidat Gerald Ford också med ett splittrat parti. Under ett stormigt partikonvent utmanades Ford från partiets högerkant, inte minst av Ronald Reagan, som nästan besegrade honom, och fick kämpa hårt för att vinna tillbaka förtroendet från kärnväljarna. Men det gick till slut. Ford låg under enormt sommaren inför valet, men hämtade igen nästan hela underläget och förlorade till slut med knapp marginal mot Jimmy Carter.

Men medan Ford hade problem med partiets mest ideologiskt rigida högerkant, så är Trumps problem det motsatta: han har avfärdats av de moderata republikanerna i mitten. Samtidigt har Hillary Clinton aktivt arbetat för att locka till sig just dessa väljare: småföretagare och välutbildade republikaner i villaförorter och storstäder. På Demokraternas partikonvent höll New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg ett inlevelsefullt tal där han brutalt sågade Trump som en tafflig affärsman som ingen i New Yorks näringsliv egentligen tar på allvar. »Låt oss i stället rösta på en förnuftig och kompetent person«, sa Bloomberg. Strax därpå skrev 50 republikaner med säkerhets-politisk erfarenhet ett gemensamt upprop till stöd för Hillary Clinton. Denna offensiv från Clintons kampanj verkar ha fungerat. Det är just bland collegeutbildade republikaner som Trump fallit som mest sedan partikonventen i juli: där har hans stöd minskat med 17 procentenheter.

Det blir alltmer osannolikt att Donald Trump kan vinna presidentvalet, men Hillary Clinton kan fortfarande förlora det. Trots hennes positiva opinionsutveckling sedan konventen har hon allvarliga -problem att vinna väljarnas förtroende. Om republikanerna som lämnat Trump återvänder till honom kan valet bli betydligt jämnare. En stadig ström av negativa nyheter om Clinton, när det gäller framför allt anklagelser om korruption i samband med familjens stiftelse, samt hennes hantering av e-post under åren som utrikesminister, kommer fortsätta tynga hennes kandidatur.

Betraktar man Clintons kampanj just nu ser man dock inga tecken på panik. Snarare tvärtom. I slutet av augusti bokade kampanjen upp inköp av tv-reklam för de två månader som återstår av valkampanjerna. Man valde kaxigt nog att helt avstå från att köpa reklamtid i två av valets viktigaste delstater, Virginia och Colorado, eftersom man helt enkelt anser sig ha en tillräckligt stor ledning där. I stället har Clintonkampanjen börjat expandera den traditonella kartan av vågmästardelstater, så att den nu även inkluderar traditionellt republikanska fästen som Arizona och Georgia, där mätningarna nu ger Trump en minimal ledning. Även i dessa två delstater, som så länge har förknippats med främlingsfientlighet och invandringsmotstånd, räcker de vita väljarna inte längre till för en klar seger för Republikanerna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera