Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Foto: Jonathan Nackstrand/TT Obs: montage

Foto: Jonathan Nackstrand/TT Obs: montage
Inrikes

Vem är Egor Putilov?

Sverigedemokraternas rekrytering blottar en ny sårbarhet i Sverige.

Det är inte lätt att komma in i det svenska samhället.

Fråga bara Egor Putilov.

Här hade han lärt sig svenska, bytt namn, fått jobb och allt.

Ändå väckte han misstankar. Så till den grad att några kolleger på Migrationsverket rapporterade honom till sin chef.

Det som kollegerna reagerade på var att han jobbade så sent. Med sin privata dator satt han och knåpade långt efter normala kontorstider.

Så gör man ju inte i Sverige. Och så gör man definitivt inte på en svensk myndighet.

Där och då kunde Putilovs karriär ha varit över. Det här var trots allt en man som hade tillgång till verkets centrala utlänningsdatabas.

Men anmälningen mot honom lämnades utan åtgärd på myndigheten.

Också det väldigt svenskt på något vis.

Egor-Putilov

Historien om Egor Putilov – även känd under sitt alias Alexander Fridback – har långsamt rullats upp i medierna de senaste veckorna. Ur Aftonbladets och Sveriges Radios rapportering träder en intressant gestalt fram: en manisk praoelev på snabbturné i det svenska samhället.

Han jobbar på Migrationsverket, begär ut allmänna handlingar, leker journalist, hamnar på Sveriges Radio, erbjuder sina tjänster till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, skriver artiklar i flera tidningar, författar insändare, twittrar, bloggar och får till sist jobb på Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Denna lärdomsresa finansieras genom att en rysk affärsman säljer en villa till underpris. En villa som Putilov två månader senare säljer vidare och tjänar 6 miljoner kronor på.

Efter härjningarna i andra och tredje statsmakten är det denna sista informationsbit som får första statsmakten att agera mot Egor Putilov. Försvarsminister Peter Hultqvist kräver att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson agerar, och bara dagar senare slutar Egor Putilov – alltså Alexander Fridback – på partiets riksdagskansli.

Det måste sägas direkt: Egor Putilov misstänks ännu inte för något brott. Den enda utredning som pågår om honom är en internutredning på Migrationsverket; myndigheten ser över sammanlagt femton ärenden där Putilov var med och beviljade uppehållstillstånd.

Av det Putilov bevisligen har gjort är det också svårt att se vilket brott han skulle ha gjort sig skyldig till.

Det är inte olagligt att få en villa till vrakpris. Det är inte heller olagligt att läsa Säkerhetspolisens offentliga festskrifter. Eller att begära ut korrespondens inom utrikesdepartementet. Eller att, i provocerande syfte, skriva insändare med budskapet att asylsökande och papperslösa borde få rösträtt.

Resten är egentligen bara misstankar: ett försvunnet passerkort till Sveriges Radio här, en konstig fastighetsaffär där.

När Lars Nicander på Försvarshögskolan, säger till radion att »alla varningsklockor ringer« är det därför en träffande beskrivning på två sätt.

Det är underligt – väldigt underligt.

Fast än så länge inte mer än en varningsklocka.

Putilovaffären må kännas ny för en svensk publik. Men runt om i västvärlden har rysk inblandning – både påstådd och bevisad – varit vardag de senaste åren. I Frankrike har Marine Le Pens parti Front National fått ett ryskt banklån på 11 miljoner euro. I Tjeckien finansierar Ryssland populistiska rörelser. Och i USA misstänks Ryssland för att ligga bakom det mejlintrång som skakade Demokraterna inför partiets konvent i somras.

Enligt New York Times-journalisten Adrian Chen, som skrev ett omtalat reportage om den ryska »trollfabriken« i S:t Petersburg, har många av de ryskkontrollerade Twitterkonton som förut spred falska rykten om ebolautbrott i USA nu omvandlats till fiktiva Donald Trump-supportrar.

Upphovsmannen till denna nya ryska offensiv brukar tillskrivas Valerij Gerasimov. Han är general i armén och har sedan 2012 varit Rysslands generalstabschef.

I en artikel som publicerades i februari 2013 lade Gerasimov fram tankar som kom att bli väldigt betydelsefulla. I korthet gick de ut på att icke-militära medel blivit viktigare än vapenmakt för att nå politiska och strategiska mål.

»En blomstrande stat kan, inom loppet av månader, till och med dagar, kastas in i väpnad konflikt, bli offer för utländsk intervention och sjunka ner i kaos, humanitära katastrofer och inbördeskrig«, skrev han.

Tillbaka till Sverige. Journalisten Patrik Oksanen har de senaste dagarna avslöjat några intressanta saker om Kent Ekeroth, som låg bakom rekryteringen av Egor Putilov.

Ekeroth har en politisk sekreterare som heter Dick Abrahamsson. I sociala medier hävdar denne att den ryskkontrollerade kanalen RT.com »är den enda kanal som beskriver verkligheten«, han kallar Vladimir Putin för »en stor statsman« och i ett Facebookinlägg anklagar han den svenske utrikesministern för att stå på »främmande makts lönelista.«

Det påminner en hel del om den amerikanske presidentkandidaten Donald Trumps påståenden om att Barack Obama och Hillary Clinton »skapade IS«.

Med den här bakgrunden blir Putilovaffären lite mer förståelig. För de rörelser i västvärlden som vill destabilisera offentligheterna och sänka förtroendet för medierna i sina respektive länder har egentligen samma mål som de internetttroll som Ryssland finansierar.

Med andra ord är kopplingen mellan Ryssland och högernationalister i Europa och USA ingen ohelig allians. Den är ett naturligt samarbete mellan två parter som vill samma sak.

Det kan verka som om allt var så annorlunda förr. När Sverige skakades av sin största spionskandal hittills var året 1963. Spionen i fråga hette Stig Wennerström, var överste och hade överlämnat hemligheter om Drakenprojektet och i princip hela det svenska försvarsupplägget under 1950-talet

Den utländska infiltrationen under kalla kriget syftade alltså främst till att ta reda på saker om Sverige – inte så mycket till att påverka Sverige.

Men det finns en omständighet som förenar då med nu.

För oavsett vilka kopplingar Egor Putilov har haft till Ryssland har affären på ett plågsamt sätt blottat sårbarheten i det svenska samhället.

När fallet Wennerström rullades upp kom det fram att Wennerström – trots misstankarna mot honom – placerats på den ena guldsitsen efter den andra. Han var sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition. Han förflyttades till utrikesdepartementet.

Hemligheterna flödade ut ur landet.

I efterdyningarna tillsattes både en juristkommission och en parlamentarisk nämnd. Säpos och regeringen Erlanders hantering av frågan genomlystes, och utrikesministern Östen Undén prickades till sist av konstitutionsutskottet.

Egot Putilovs härjningar sätter ljuset på nya svagheter. Putilov tar sig med lätthet in på Sveriges Radio, lyckas publicera sig i flera tidningar och får skriva debattartiklar där han låtsas företräda organisationer som han inte har någon kontakt med.

Framför allt tar han sig in i riksdagen. Och det ordkrig som uppstått mellan Sverigedemokraterna, riksdagens säkerhetstjänst och Säpo om vems fel det är att ingen visste något om Putilovs bakgrund går egentligen att sammanfatta med tolv ord: det är dålig koll på vem som kommer och går i riksdagen.

Putilovaffären är kanske ingen spionhistoria. Men det är en varningsklocka. Och kanske är det precis det ljudet som den svenska offentligheten behöver höra.

***

Replik av Egor Putilov och beslut från Allmänhetens pressombudsman, PO 

Fokus publicerar en starkt insinuant artikel om mig och väljer att trycka en hånfull bild på mig på sin förstasida - detta trots att magasinet känner  till att jag har skyddade personuppgifter och en hotbild. Jag kontaktades aldrig för kommentar.
Johan Anderberg inleder sin text genom att hånfullt beskriva min "lärdomsresa" där jag bland annat "lekte journalist". Jag kan räkna upp ett antal journalistiska framgångar - bland annat ett avslöjande i Aftonbladet från ifjol om att Västerpartiet gav bistånd till pro-ryssar i Ukraina ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20447581.ab ) eller min rapportering från Syrien ( https://www.arbetaren.se/2012/02/23/valdet-trappas-upp-i-syrien/ ), Majdan i Ukraina och Tahrir i Egypten.
 
Jag kopplas till rysk propagandaverksamhet. Författaren lyckas helt undanhålla min bakgrund som Putin-kritisk journalist som fick en hotbild och skyddad identitet just till följd av min kritiska rapportering om Ryssland. Min senaste stora artikel som handlade om censur och kontroll i ryska medier publicerades av SvD för mindre än ett år sedan.
 
Vidare skriver författaren att jag fick "skriva debattartiklar där han låtsas företräda organisationer som han inte har någon kontakt med". Till och med Aftonbladet anklagar mig för att ha skrivit en enda sådan artikel.
 
Författaren tar upp spionen Wennerström i sin artikel. Den frågan som är relevant här är om inte Dreyfus-fallet var mer passande att beskriva?
 
Rysskräck har en lång historik i Sverige och utgör en i grunden positiv försvarsinstinkt. Detta är befogat inte minst med tanke på Kremls allt mer aggressiva hållning i utrikes- och försvarspolitiska frågor. Det är dock illa när den i grunden friska instinkten används för att blunda för nyanser och slå mot politiska motståndare och oberoende journalister.
 
Video: Erik Fichtelius

Frågan som förföljt KD

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera