Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi / Kapitalet / Krönika

De verkliga tandtrollen.

Vårdens värstingar utmanar bilden av vinstdrivande välfärdsbolag.

Jag avskyr att gå till tandläkaren. Dessa män och kvinnor i vita rockar som rotar runt i våra munhålor. Bara tanken på borrar och slemsugar får mig att rysa av obehag.

Egentligen är det lite konstigt. För när det kommer till klagomål i vården så står tandläkarna bara för en liten del jämfört med den övriga vården. Förra året var 4 procent av anmälningarna till landets patientnämnder kopplade till tandvården. Tandläkarna brukar även få höga betyg i Svenskt kvalitetsindex, och ser man till utvecklingen i svenskens tandstatus i dag jämfört med för bara en generation sedan så tycks tandvården göra något rätt.

Men det finns några riktiga rötägg. Och lustigt nog följer de ett mönster som ställer bilden av vinstdrivande vårdföretag på ända. I debatten om vinster i välfärden brukar de stora företagen agera bovar. Rätt eller fel, berättelser om en pressad vård där vinster går före patientsäkerhet har, i kombination med miljardrullningen till skatteparadis, lett till en kronisk förtroendekris för vårdjättarna. Namnet Carema andas liksom inte förtroende, vilket även ägarna förstod när de bytte namn till Vardaga för några år sedan.

Inom tandvården är det tvärtom. Där finns inte bovarna i de stora koncernerna. Både offentliga och större privata aktörer har system för att säkra kvaliteten och sköter sig generellt sett bra. I stället är det små aktörer utan koppling till större organisationer som utmärker sig.

I de fall där Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, riktat kritik mot de små klinikerna har det handlat om allt från fel i behandlingen till komplikationer som dykt upp i efterhand. Ibland har tandläkarna helt enkelt inte varit kompetenta nog.

Ivos inspektör Lars Svärd tror att det till stor del beror på att tandläkarna ofta jobbar ensamma; om käften framför dem presenterar problem de tidigare inte stött på har de har ingen att fråga:

– De har inte kompetensen runtomkring sig, utan kör bara på.

Ett samtal till Försäkringskassan visar att samma grupp utmärker sig i deras kontroller. Systemet för statligt tandvårdsstöd är uppbyggt så att tandläkarna själva ansvarar för att dra av bidraget från staten mot patienternas vårdkostnad. Och för att kolla att det går rätt till gör kassan efterkontroller där de går igenom journaler, röntgenbilder och annan information om patientbesöket. När Försäkringskassan hittar fel rör det sig i många fall om missförstånd om hur regelverket fungerar. Men det handlar också om rent fiffel.

Varje år brukar myndigheten dessutom tipsa Ivo om ett dussintal fall där slarvet sträcker sig bortom administrativt fulspel.

– De tar genvägar även när det gäller vården. Man har problem med att förstå stödet, men också med att tillämpa patientlagstiftning korrekt, säger Försäkringskassans expert på området, Lars Sjödin.

Detta innebär förstås inte att alla småskaliga privattandläkare är bovar. Det görs årligen många miljoner besök hos landets 3 500 privata tandläkare, och av dem utmynnar bara några hundra i anmälningar till Ivo eller privattandläkarnas förtroendenämnder.

Men bara det faktum att de sticker ut i statistiken är tillräckligt för att Ivo nästa år ska granska gruppen närmare. Det är bra.

När man ligger där i tandläkarstolen är man utsatt.

Men det är också bra för tandläkarna. För precis som den övriga vården är tandläkeriet en förtroendebransch. Skillnaden är att tandläkarnas förtroendeproblem många gånger bottnar i fobier. Och ska man bekämpa dem så måste de verkliga tandtrollen bort. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera