Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
sdltb219132-nh-1 Inrikes

Hjörnes bokslut

Svante Thorsell om Göteborgs-Postens resa från strävsamt tidningsmakeri till djärva affärsklipp.

Det satt en liten pojke i ett träd med ett äpple i sin hand, skrev en gång Harry Hjörne, grundaren av GP-imperiet i sin spalt under rubriken »Små, små ord av kärlek«. Man skall nu inte tro att pojken är där för att stjäla ett äpple, fortsatte Hjörne. Man måste tro på det goda. God troendet är bättre än misstroendet. I stället skall man, menade Harry Hjörne, tänka att pojken sitter där med äpplet för att han hittat det på marken och därför tagit det, och klättrat upp i trädet för att sätta fast det på sin gren.

Dessa troskyldiga ord markerade ideal som skulle vägleda Göteborgs-Postens publicistik, och historien om denna började när toffelmakarens pojk, skåningen Harry Hjörne, anställdes som redaktionschef vid Göteborgs-Posten 1918. I staden fanns då fem sex tidningar som alla gick knackigt. Harry Hjörne fick som coming man ta över ägarskapet i en krisande tidning 1926. Han satsade allt han hade: 2 000 kronor som han samlat ihop som värnpliktig, och lovade banken att avstå lön under två år. Harry Hjörne med hustru och ett barn bekymrade sig, »vad skall jag säga till Anna«. Genom Harry Hjörnes så kallade 1926 års idéer grundlades tidningens framgångar: låga prenumerations- och annonspriser. Fler läsare lockade fler annonsörer och fler annonsörer fler läsare. GP:s prenumerationspriser var hälften av Stockholmstidningarnas. Priset gjorde att man inte uppfattades som en konkurrent på de lokala marknaderna: hushållen kunde hålla både GP och en lokal tidning. Framgångarna kom snart, dels med satsning på sportjournalistik och dels på familjesidor. Det fanns snart inte en mjölkmadam som fyllde 50 år, utan en notis om just henne i GP. Sparsamhet var mottot och GP delade som mest ut 6 procent till aktieägarna. Ledningen sparade vinsterna och byggde träget vidare, trots att tidningens ekonomer saknade högskoleutbildning.

BbankG0010387
80-tal: Lars Hjörne

Harry Hjörne med hustru bodde själva i tidningshuset. Om tryckpressen stannade i bottenvåningen på natten vaknade
Harry Hjörne av att vibrationerna upphörde. Iförd morgonrock över--vakade han själv pressarna. GP var ett entreprenörsdrivet familjeföretag, som byggt för att ärvas, och blev med tiden en tung maktfaktor i närområdet med 500 000 medborgare och cirka 1,2 miljoner i regionen. Konkurrensen var begränsad och med det följde makt och ansvar. GP-huset har adress Polhemsplatsen som Göteborgshumorn döpte till Monopolhemsplatsen.

Harry Hjörne uppfostrade äldste sonen Bengt till att ta över. Men Bengt dog och lillebror Lars blev kronprins. Efter att ha hoppat av gymnasiet på göteborgska Samskolan blev Lars Hjörne volontär, med samma lön som alla andra nybörjare på redaktionen. Men han var en del av Göteborgs elit, och gifte sig med Anne, syster till Volvochefen Per G Gyllenhammar. De fick barnen Peter och Marika. »Anne var van vid allehanda tjänstefolk som jag inte kunde betala med min knappa journalistlön«, kommenterade Lars sina enkla villkor. Harry Hjörne hade tidigt förkunnat att hans intresse var opinionsbildning och nyhetstjänst, inte att bygga upp en tidningskedja. Pengar intresserade honom bara om de kunde omsättas i journalistik, papper och tryckerier. Andra regionala tidningsägare; som släkten Ander med Nya Wermlandstidningen och Hamrin med Jönköpings-Posten, hade byggt upp tidningskedjor. De var ekonomer, inte journalister, menade han. Gamle Harry skilde noga på redaktörstidningar och dem som bara hade vinstsyfte.

Men med tredje generationen Hjörne i GP-huset skulle det bli andra takter. Lars son Peter Hjörne utbildade sig till civilekonom på Handelshögskolan och efter examen praktiserade han på John Deere i USA, tillverkare av jordbruksmaskiner. Var Peter rent av ämnad för en karriär på hos morbror PG på Volvo? Peter klev in i familjebolaget som vice vd 1985 och tre år senare efterträdde han Hilde Andersson, en närmast självlärd vd av den gamla skolan. 1993 blev han så ansvarig utgivare och chefredaktör. Det var ett jobb han aldrig hade sökt och som egentligen inte heller var ledigt när han ville ha det. Hans tillträde var kontroversiellt: journalistkåren såg honom inte som journalist, och på Publicistklubbens möten blåste en debatt upp om den hänsynslösa ägarmakten. Peter Hjörne skulle sedan varva ledande positioner på GP som ansvarig utgivare, chefredaktör, vd och numera ordförande för moderbolaget. Jobb som han aldrig hade sökt på en öppen marknad.

En tid var allt möjligt på GöteborgsPosten. »Peter Hjörne stöttade de flesta av våra idéer, det fanns pengar till allt – det var som han gick ner i källaren och hämtade dem«, kommenterar en ledande medarbetare.

Ändå hade det stora äventyret inte börjat. Runt millennieskiftet bröt Peter Hjörne och hans 1995 nytillträdde vd, Thomas Brunegård, på allvar mot farfar Harry Hjörnes principer. Man började köpa upp dagstidningar: först familjeägda Bohusläningen, senare den dittills familjekontrollerade Västmanlands Läns Tidning, båda så kallade fientliga förvärv, med bitter eftersmak. Intrycket är att Peter Hjörnes förebild i arbetet inte var fadern Lars utan just morbror PG Gyllenhammar. När Peter Hjörne en gång småpratade med en taxichaufför från Landvetter utbrast denne på klar göteborgska »dö, Du låter precis som -Gyllenhammar enna«.

Det var också som om släktens strävsamma tidningsmakande blev för småttigt för ledningen. De djärva dragen från Rupert Murdoch och andra i den anglosaxiska tidningsvärlden frestade även i lilla Göteborg. I den stora medievärlden tycktes de djärvaste spelarna vara vinnare.

2005 köpte Stampen de så kallade Centertidningarna – runt ett dussin småtidningar spridda över landet – för 1,8 miljarder kronor. Priset var ungefär dubbla marknadsvärdet. Men man kunde låna till köpeskillingen, och finansiera räntorna med Göteborgs-Postens vinster.

Köpsuget dämpades inte av detta förvärv. Det framstod i stället som succé när Presstödsnämnden 2007 satte Stampen överst på listan över lönsamma tidningskoncerner; med vinsten 511 miljoner kronor, 25 miljoner mer än Bonniers.

Siffrorna var en frukt av modern redovisningsteknik. Brunegård och Hjörne höll sig framme varhelst det vankades möjligheter: Nerikes Allehanda, Mitt-  media, Eskilstuna-Kuriren och flera digitala sajter.

Men scenen förändrades snabbt. 2008 kraschade Lehman Brothers i New York och tidningarnas strukturkris slog till. När upplagesiffror och annonsintäkter på allvar dök 2010–2012 blev situationen ohållbar. Att sälja någon tidning skulle inte hjälpa, för det var definitivt inte säljarens marknad längre. Peter Hjörne stod inför ett avgörande val. Stampen var tillräckligt stort för att kunna ta över alla betydande tidningar i regionen, och när konjunkturen vände uppåt, som den alltid hade gjort, kunde han stå som -segrare. Han och Thomas Brunegård köpte alla tidningar de kunde komma över. Det fanns inte längre någon återvändo: »Spräck backspeglarna – full fart framåt«. I detta försök att accelerera sig ur den växande krisen hamnade journalistiken i baksätet. Samtidigt, i takt med det ökande tempot, de sämre siffrorna och en allt svagare balansräkning ökade Stampen
löneuttagen, bonusarna och utdelningarna till ledning och aktieägare.

Under det senaste decenniet har GP:s redaktion krympt från nästan trehundra personer till cirka åttio. Allt för att spara pengar. Med krisen kom tidningarna, så också Stampen, att kontrolleras av ekonomer och ägare. För koncernens journalistik gällde stordrift, återanvändning och syndikering. Mångfald och lokal förankring tog stryk.

Dagspressen har på 2010-talet blivit en bransch med få hjältar och framgångssagor. Ändå blev just Stampens strategi särskilt misslyckad. Det syns inte minst när man jämför med de konkurrenter som inte köpte nya tidningar, utan stannade kvar vid papperstidningar och struntade i nyhetssajter.

Familjerna Ander, som äger Nya Wermlandstidningen, och Hamrin, med sin Jönköpings-Posten, gjorde närmast tvärtom: ingenting. De förekommer knappast i den digitala världen och har knappast köpt några konkurrenter heller.

Soliditetssiffror från 2014 talar sitt tydliga språk:

• NWT 89 procent

• Schibsted, Sverige 41 procent

• Bonnier 30 procent

• Stampen 12 procent

Efter 2010 var det inte längre »the sky« som var »the limit« – utan banken. Stampen började sälja av fastigheter, bland annat GP:s huvudkontor i kvarteret Stampen (ett ord som ironiskt nog på Stockholmsslang är en omskrivning för pantbanken). Man sålde även Mitt I, ett framgångsrikt tidningsföretag där man en kort tid varit ägare. Bankerna varnade ändå för koncernens skuldnivå.

Och det blev snart värre.

2013 tyckte bankerna att Stampen hade nått sin gräns. Trots att koncernen detta år hade sparkat 500 medarbetare och gjort en jätteförlust delade Stampen ut 55 miljoner, varav 32 miljoner kronor till Peter Hjörne med familj.

Thomas Brunegård var då styrelseordförande för Stampen med en lön på 490 000 kronor. Men denna lön var inte per år, som de fackliga styrelserepresentanterna först trodde – utan per månad.

Brunegård fick köpa optioner som han betalade 99 000 kronor för, vilka han sedan snabbt sålde till Stampen för drygt 15 miljoner.

Vem gjorde denna värdering? Tja, det sägs att Peter Hjörne helt enkelt betalade vad Brunegård begärde. Under sina år inom Stampen har Brunegård mottagit lön och andra ersättningar om 89 miljoner kronor.

Under åren 2010 till 2014 har Peter Hjörne själv från koncernen haft inkomst av tjänst på 34 miljoner kronor plus inkomst av kapital på 47 miljoner kronor. Under samma period har hela ledningen, till vilken Hjörne hör, fått ersättningar om 470 miljoner kronor, varav vd:arna 19,4 miljoner i bonusar. Andra siffror visar att Peter Hjörne under de åtta åren 2006 till 2013 fick utdelningar på 70 miljoner kronor och löner på 50 miljoner.

Peter Hjörne och Thomas Brunegård tycks ha ökat utbetalningarna till sig själva samtidigt som Stampens kurvor pekade allt tydligare neråt.

2014 sprack bubblan. Brunegård sparkades, så även reklamoraklet och Hjörnes personliga coach Sven-Olof Bodenfors från den prisade reklambyrån Forsman & Bodenfors. Bankerna tilltvingade sig inflytande. In i styrelsen klev bankfolk och de behöll Peter Hjörne, nu som ordförande, även om vissa använde ordet gisslan.

Tillgångar såldes med fart. »Den man älskar har inga fel – den man slutat älska har dem alla« heter det i korridorerna, med den förre guldgossen Thomas
Brunegård som adressat.

Också staten fick ta smällar. Mest känt är fallet med mervärdesskatten. Med stöd av Europarätten fann Högsta domstolen att Stampen bara skulle betala 6 procent moms på trycktjänster i stället för de 25 procent som Stampen debiterat sina kunder. Stampen behöll mellanskillnaden, 19 procent, eller cirka 500 miljoner. Men dessa medel hade använts i rörelsen och på grund av obeståndet kunde de inte betalas tillbaka, vare sig till kunderna eller Skatteverket. Skattebetalarna fick betala 375 miljoner kronor sedan staten gått med på ett ackord om 25 procent. Tillsammans med andra avskrivningar av skatteskulder och den statliga lönegarantin har skattebetalarna hittills bidragit med minst 700 miljoner kronor.

Har Peter Hjörne och Thomas Brunegård för avsikt att betala tillbaka något av det de kvitterat ut? Sådana frågor undviker de att svara på.

Peter Hjörnes ambition är att sitta kvar med en tidning, hitta nya ägare som nöjer sig med minoritetslotter och behålla ägarmakten. Men den processen har Hjörne hållit i gång sedan 2014 då Thomas Brunegård fick lämna utan att få napp. Sakläget i en rekonstruktion är i stort detsamma. Köpare måste städslas, deras medverkan regleras i avtal och pengarna betalas inom viss tid, och fordringsägarna betalas enligt ackordet. Fredagen den 28 oktober tillkännagavs att Stampens rekonstruktion formellt avslutats. Då återstår att den ska verkställas – betalningar ska erläggas och pengar säkras för den fortsatta driften som kan uppgå till hundratals miljoner.

Statistik visar att rekonstruktioner oftast leder till konkurs. Skälet är att det som finns kvar efter kuren inte är friskt nog för ett fortsatt företagande. Ägarna måste se till att det finns medel för att betala kvarvarande skulder och fortsatt drift. För Stampen, liksom många andra skuldsatta bolag bjuder rekonstruktionsförfarandet en sista möjlighet att kippa
efter luft och en möjlighet för ledningen att inför konkurshot behålla i varje fall ett medinflytande.

Fördelen med konkurs är att konkursförvaltaren ensam beslutar om att sälja
eller lägga ner verksamheten utan inflytande från den gamla ledningen eller ägarna. Köparen kan välja vad den vill förvärva och bolagen säljas i delar till högstbjudande. Efter avslutad utdelning avregistreras bolagen. Det är ett gigantiskt pussel med runt 3 000 anställdas jobb på spel.

2016, snart hundra år efter att Harry Hjörne tillträdde på GP går nu familjen Hjörnes medieepok i Göteborg mot sitt slut. Peter Hjörne är en karismatisk person och lätt att tycka om. Men omfattningen av de ersättningar som tagits ut från Stampen och de strategiska feldragen är så ansvarslösa att det är svårt att se hur han i dag ska kunna verka som publicist och vårdare av den enkle tidningslegenden Harry Hjörnes viktiga publicistiska arv.

Hösten 2016 borde Göteborgs-Posten återknyta till Harry Hjörnes retorik och fråga sig:

Det sitter en pojke, vars namn är Peter Hjörne, högst upp i ett träd. Han har ett äpple i sin hand. Är han där för att fästa det vid en gren?

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera