Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

När sex blir politik

På 1960-talet konstaterade en forskare att statens grepp om människors sexliv äntligen brutits. 2016 är det på väg tillbaka.

Gisela var i god tid när hon klev av tåget. Hon befann sig på Esplanaden i Nässjö. Ett hastigt minne fick henne att le. Någon hade berättat att regionen numera inte bara kallades bibelbältet, utan bearnaise- och bibelbältet. Skulle hon märka av det? Det höga vita hotellet reste sig som ett landmärke. Promenaden var kort. Konferensrummet fylldes av människor, som alla arbetade som intervjuare för Sifo. Uppgiften gällde att förbereda intervjuarna på att göra intervjuer om svenska folkets sexvanor. Få dem att bekanta sig med ämnet. Träna på terminologin. Fundera på vad uttryck som »ha sex«, »samlagsdebut« och »samlag« egentligen innebar.

Särskilt pratsam verkade ingen.

Nåja, tänkte hon, sådant brukar jag kunna hantera.

Gisela Helmius berättade om sig själv. Om Härnösand, där hon växte upp och tog studenten på latinlinjen och om Uppsala, där hon gick sjuksköterskeskolan vid Akademiska sjukhuset, placerades på förlossningsavdelningen, totaldrabbades av dramatiken där och störtbestämde sig för att bli barnmorska.

– Så mycket glädje! Men samtidigt så in i själen sorgligt om något gick fel.

Hon berättade att hon hade utbildat sig vidare till sociolog med sexologi som specialitet och hade forskat om sexualiteten som förmåga och socialt fenomen. Människan föds med förmåga att uppleva sexuell lust och sexuell utlevelse. Fysiologiska mekanismer som erektion, lubrikation och orgasm finns i människan vid födelsen. Men de reaktionerna har i sig ingen särskild mening eller innebörd som gäller över hela världen. Det finns många sexualiteter. Sexualiteten blir vad samtidskulturen gör den till, både samhälleligt och privat.

Det var mot den bakgrunden intervjuarna förväntades ställa frågor till Sveriges befolkning: Vad gör vi med vår sexualitet? Vilka uttryck ger vi den? Hur trivs vi med den? Vilka föreställningar och kunskaper har vi om sexualiteten? Om lustar och risker?

– Sex kan vara mycket det, sa Gisela.

Året var 1996. Sifofolket skruvade på sig. Särskilt ordet samlag var förfärligt svårt att få över läpparna. Intervjuarna tittade ner i borden.  Tystnaden sögs in i väggarna. Gisela hade mött den många gånger under åren. Hon tog en klunk ur vattenglaset.

– De flesta av oss talar sällan om den egna sexualiteten och det är förstås helt okej. Men just därför kan det hända att människor tar chansen att öppna sig eller prata av sig när de möter en förtroendeingivande intervjuare. Var beredda på det och kom ihåg: Det är intervjuer ni ska göra, inte fungera som terapeuter.

poll

Uppmaningen följdes av information om expertis att hänvisa till.

Länge hade man från sexologiskt håll arbetat för en ny sexvanestudie. RFSU, Svensk förening för sexologi och Aidsdelegationen var aktiva. Trettio år hade gått sedan den föregående. Aids hade sannolikt förändrat folks sexuella beteende. Men hur? Man behövde veta.

De Sifointervjuare som samlades till informationsdagen på hotellet i Nässjö hade själva anmält intresse för att delta i Folkhälsoinstitutets sexualvanestudie. Efter Giselas handfasta introduktion hoppade ändå några av.

Det var inte första gången hon kände att det fanns en mur när det gällde att prata om sex. Några år tidigare hade hon gått upp till folkhälsoinstitutet. Agneta Dreber var chef där, allmänt ifrågasatt för sina många enkäter till folket: Äter ni morötter? Har ni cykelhjälm?  Aids hade kommit och Gisela tyckte att det fanns en viktigare fråga för människans hälsa än morötter och cyklar: En sexvaneundersökning.

– Skriv ett underlag, sa Dreber.

Gisela skrev 50–60 sidor. Dreber sa att så mycket orkade ingen politiker att läsa.  Högst en A4 måste det vara.

Nästa gång Gisela Helmius kom, var alla politiker med.  Forskningens strävan efter att samla kunskap mötte politikernas vilja att i någon riktning styra sexualiteten. Politikerna föll henne i talet, visade inget större intresse för någon ny undersökning. Dreber höll dem kort, och det blev klartecken för en undersökning.

Nu, i januari 1996, verkade Sifos tilltänkta intervjuare skraja och obekväma. Gisela letade bland erfarenheter och minnen.  Att tala om ungdomars sexbeteende kunde skapa viss trygghet i en vuxenförsamling: ungdomar visste man ju hur de var. Gisela berättade om en egen undersökning hon gjort, om vem som skulle ta sexuella initiativ:

– Min kanske största aha-upplevelse var från ett av de tolv påståenden som ungdomarna svarade på: »Pojkar och flickor bör ta sexuella initiativ lika ofta.« En majoritet av pojkarna svarade ja. En minoritet av flickorna svarade ja.  Det är liksom fortfarande värt att fundera över: Var landar offerkoftan i den allmänna debatten? Och hur?

Intervjuarna släppte garden. Blickarna fastnade inte bara ner i bordet eller hängrännerätt på henne.

– Samlag, sa en av dem till slut. Det är alltså det vi ska prata med svenska folket om.

***

Tre decennier tidigare, en kall januarimånad 1967, ägde 8,7 miljoner samlag rum i Sverige. Det hade den tidens Sifointervjuare fått reda på när de varit ute och knackat på hos folk. Nio månader senare föddes 8 800 barn. När sociologen Hans Zetterberg, som fått regeringens uppdrag att genomföra landets första sexvanestudie, räknat på resultaten skrev han: »I det kontraceptiva samhälle som Sverige blivit går det alltså ungefär 1 100 samlag per fött barn. Den direkta och naturliga linje som äldre lagstiftning och gammaldags sedlighet drog mellan samlag och barn har alltså brutits i befruktningskontrollens tidsålder.«

På en biograf en bit från Zetterbergs kontor gick »Jag är nyfiken – en gul historia«. Lena Nyman och Börje Ahlstedt intervjuade folk om sex och politik och låg med varandra. På en annan biograf gick »Puss och kram«, en komedi om kärlek och sex, som frossade i nakenbilder på Agneta Ekmanner. Den svenska synden lockade fortfarande nyfikna till biosalongerna, och hade blivit känd utomlands. En modern och liberal syn på framför allt ungdomssex, var vad den stod för när utlandet skrev om den. I tidningarna hemma var samma begrepp en återkommande vinjett till reportage om medelklassfamiljer i nybyggda radhusområden som frossade i partnerbyten.

dat

Zetterberg noterade att genomsnittssvensken hade 5,5 samlag i månaden, och att de flesta kvinnor bara haft en samlagsparter i sina liv, de flesta män bara tre. »Mellan en fjärdedel och en tredjedel har låtit den första bli den enda«, skrev Zetterberg.

Resultaten visade att preventivmedlen, som börjat komma på 1950-talet och som med p-pillret och spiralen hade slagit igenom brett, på kort tid förändrat hur vi använde vår sexualitet.  Inte längre i första hand för att skaffa barn, utan för att njuta. Den första meningen i Zetterbergs rapport var ett citat från en som blivit intervjuad. »Vad har staten med mitt sexualliv att göra?« Zetterberg skrev att det var en god fråga, så länge statens uppdrag varit att kontrollera sexualiteten, så länge rädslan för oönskade graviditeter som kunde äventyra hälsa och framtid fanns. Det hade den gjort, och oftast i syfte att värna ett återhållsamt sexualmönster. Så länge sexualiteten varit kopplad till reproduktion var det inte heller långsökt att betrakta alternativ till heterosexualitet som »onaturliga«.  Men nu, med sexualiteten frikopplad, var inte längre det viktigaste statliga instrumentet kyrkan utan skolan. Och tonvikten låg inte på lagstiftning och tukt utan på upplysning och service. Sex var ju något som uppenbarligen gjorde att människor mådde bättre.  Frågan om kvinnors rätt till abort höll på att utredas. Zetterberg resonerade kring den utifrån ett rationellt perspektiv, menade att i och med att graviditeter kunde uppstå trots att man hade skydd, eller av ren otur, var rätten till abort ytterst en fråga om social rättvisa.

Den svenska synden »innebär inte nödvändigtvis att vi går mot en allt större normlöshet«, skrev Zetterberg. Huruvida nyckelpartyn i radhusområden förekom, gick inte att utläsa av siffrorna. Den stora majoriteten tyckte att om man ingått en sexuell relation med en person, skulle man inte inleda en med en annan.  »Här finns kanske tillräcklig värdegemenskap för att antyda vad som blir hederskodex för sexuell samvaro i det kontraceptiva samhället«, skrev Zetterberg. Sexuella relationer före äktenskapet var helt okej, tyckte svenskarna, men bara om man var kär i den man låg med. Det var de allra flesta 1967. Zetterberg gjorde iakttagelsen till ett begrepp: »den romantiska kärleksnormen«, och tolkade den som en god proteströrelse mot det tidigare återhållsamma sexualmönstret.

När Gisela Helmius i januari 1996 lärt sina intervjuare i Nässjö att säga samlag utan att rodna, skickades de intillsammans med kolleger som utbildats i städer över hela Sverige ut på sina uppdrag. När intervjusvaren sammanställts, kunde Gisela i rapporten »Sex i Sverige« 1996 konstatera att svenskarna, trots aids och hiv, låg lite mer, i snitt 6,6 gånger i månaden. Och att särskilt kvinnorna hade haft fler partner, majoriteten hade nu haft mellan fyra och fem.

Trots det var det fortfarande kärleksnormen som rådde. »Nästan alla svenskar hade sitt senaste samlag inom ramen för en kärleksrelation«, skrev Gisela Helmius. Kärleksnormen tillämpades dock i omvänd ordning: 1967 blev man först kär, därefter låg man. Trettio år senare hade samlaget blivit initationsrit till kärleken. Svenskarna var ett romantiskt folk, men som någon proteströrelse kunde man inte längre betrakta kärleksnormen, snarare som ett generellt förhållningssätt som organiserade sexualiteten och strukturerade den i hanterliga tvåsamheter. Och en växande del av befolkningen, 9 procent, rapporterade att deras senaste samlag inte varit med någon de älskat. »Vad gömmer sig  bakom dessa nej-svar?«, skrev Gisela Helmius.

Att det kunde vara svårt att tala om sex tolkar Zetterberg 1967 med hjälp av ett citat av den norske sociologen Vilhelm Aubert: »kärleken är helig (avskild), eftersom dess hemligheter är väsentliga och måste förbli hemliga om inte fenomenet skall ändra karaktär«. För att illustrera att det också fanns något förrädiskt med självbilden i ett land där en fri sexualitet levde sida vid sida med romantik, tar Gisela Helmius upp svensk-chilenaren Mauricio Rojas intryck att »manligheten går på sparlåga i detta land« och paradoxen mellan kropparnas tillgänglighet och känslornas otillgänglighet, som ett bistert kvitto på den totala frånvaron av erotik i Sverige.

Den som i dag läser de två sexvanestudierna slås mindre av resultaten än av tonen i rapporterna.  Den är lågmäld, resonerande, rationell, genomsyrad av vetenskap och saklighet. Staten samlar in data, tolkar och ger råd.

***

»Hen för alla – alla för hen«.  Banderollen i RFSU:s tält i Almedalen sommaren 2016 vajar på väggen bakom podiet. Sjukvårdsminister Gabriel Wikström, i blå sommarkavaj och vit skjorta, blir intervjuad av RFSU:s ordförande Kristina Ljungros. Stämningen är god och skratten många. Besökarna gillar vad de hör. Många har ett sextweet från statsrådet i vintras i färskt minne, då någon twittrat till ministern att grannarna återigen hade högljutt sex. »Mitt hopp står till dig: kan du förbjuda ekivoka övningar efter kl 22?«

Wikström hade twittrat tillbaka.

»Låter trevligt för dom tycker jag. Bra för välbefinnandet och därmed folkhälsan också.«

Wikström hade börjat kalla sig sexminister efter tweeten. I tältet bjuder han på lite inside information.

– Jag låg i sängen och svarade. Jag insåg att sex säljer. Slutsatsen jag drog omedelbart är att det finns ett behov av att prata om sex från ett annat håll. Jag började kolla fakta om svenskarnas sexvanor.

Fakta år 2016 hade han hämtat från enklare undersökningar i kvällstidningarna. Enligt dem verkade det som om det var mindre sex i nationen, som om folk inte längre hade tid. Frågade man sexologer sa de tvärtom: populationens sexande var det sannolikt bättre bevänt än någonsin med. Vi hade sex längre upp i åldrarna.

Ljungros påminner Wikström om ett krav RFSU länge ställt: en ny studie av svenska folkets sexvanor. Mycket har hänt sedan 1996.

– Jag hoppas kunna ge ett konkret förslag på den frågan inom kort, förmodligen snabbare än ni tror, svarar Wikström.

Några veckor senare ger han Folkhälsomyndigheten i uppdrag att genomföra en ny sexvanestudie. I en artikel på DN Debatt, redovisar ministern sin bild av det sexuella tillståndet i nationen: fortfarande en stor andel oönskade graviditeter, sexuella trakasserier och våldtäkter, liksom den skeva kvinnosyn som porren förmedlar, utgör ett hot mot den sexuella hälsan. Och om det stämmer att svenskarna har mindre sex för att de är stressade är det både ett hälsobekymmer och ett politiskt problem. Paradoxen att samhället är genomsyrat av sex, på sociala medier, i reklamen och i människors vardagsliv är sex frånvarande i den politiska debatten.

Tidpunkten för Wikströms besked tycks väl vald. Varenda tidningsrubrik handlar om tafsande på sommarfestivalerna. Har nya sexuella normer tagit sig in med flyktingvågen? För första gången sedan 1700-talet består Sveriges befolkning av fler män än kvinnor. Om befolkningssammansättningen ändrats, betyder det då också att sexualiteten ändrats? Enskilda händelser pekar åt olika håll. I skuggan av rapporterna om tafsanden blir en grupp syrianer i Södertälje bestörta när de i skolan hör besökande RFSU prata om sex genom att visa bilder av erigerade penisar och fråga om någon vet hur sperma smakar, utan att med ett ord nämna ordet kärlek. RFSU körs ut från klassrummet. Samtidigt kommer forskning som visar att unga universitetsstuderande kvinnor använder kondom mer sällan, trots tidigare debut och fler sexuella relationer. De ofrivilliga graviditeterna ökar.

Festivalerna fortsätter hela sommaren, med sina rapporter om sexuella övergrepp, tafsanden och våldtäkter.

Wikströms besked om en ny studie får Expressen att skriva en syrlig ledare där man tycker att Wikström ska sig hålla sig borta från sängkamrarna. Inlägget doftar 1967, mer än 2016. Men tonen i RFSU:s replik när man dagen efter skrider till försvar för ministern har inte många likheter med den som Hans Zetterberg bemötte samma fråga femtio år tidigare. Att ifrågasätta en ny studie 2016 är att »förlöjliga« Gabriel Wikström, skriver RFSU:s Kristina Ljungros, och radar upp vad hon därmed menar är befogade motfrågor: Om man inte tycker att sex är politik, var står man då i fråga om samtyckeslagen, abortlagen och gratis preventivmedel?

Det intressanta med RFSU:s motfråga är kanske inte att den i sig täpper till truten på en harmlöst avvikande fråga, utan att yppandet av den avvikande meningen bemöts med misstankar om att ruva på motstånd till uppnådda sexualpolitiska mål. Tonfallet är helt annorlunda än både 1967 och 1996.

I slutet av sommaren, när festivalsäsongen är över, lämnar tafsandet nyhetsrapporteringen och debatten. I mitten av oktober kommer ett upprop om att stoppa porren, som enligt undertecknarna, bland andra företrädare för en rad organisationer (men inte RFSU) som arbetar med sexuell hälsa, förvränger föreställningarna om vad sexualitet är. Till en början möts det med tystnad, innan ett antal artiklar på kultur- och debattsidor avfärdar det som moralism.

Den som hösten 2016 googlar orden svensk sexualpolitik får elva länkar på första sidan. Alla leder till RFSU.

När Gabriel Wikström i sommartältet i Almedalen under banderollen »Hen för alla – alla för hen« påmindes av arrangören om deras krav på en ny sexvaneundersökning gick det också att se det som en scen som gav en fingervisning om Wikströms undran om varför det är så tyst om sex i debatten. Den verkar bara ha en deltagare.

***

Till RFSU:s förbundskansli i Stockholm kommer man via en saluhall på Medborgarplatsen om man tar hissen sju trappor upp. Ett jättelikt kontorslandskap breder ut sig. Tystnad råder, koncentrerade unga människor innanför väggar av glas med blickarna fästade på datorskärmar.  På en vägg hänger RFSU:s broschyrer, en imposant dokumentation av den ideella föreningens framgångsrika arbete.

– Det hade varit bra om jag fått dina frågor i förväg, säger Kristina Ljungros. Hon vill vara förberedd, ger ett alltigenom professionellt intryck, också när hon ett ögonblick senare får höra vad Googlesökningen på svensk sexualpolitik ger för resultat: hon lutar huvudet åt sidan, lyfter en hand mot munnen och kväver vad som ser ut som ett förtjust fnitter.  Kanske, säger hon, beror frånvaron av sexualpolitik i debatten på att höger och vänster inte gäller här. Bara liberala idéer kontra värdekonservativa, och i grunden finns ett stort politiskt stöd för de liberala idéerna.

– När Gabriel gick ut med sexvanestudien, som vi har krävt länge, gick Moderaterna ut och sa att sex  inte är politik. Då blev vi något förvånande.

RFSU har funnits sedan 1933. En ideell organisation som lever på bidrag från många statliga organ. Sida och Folkhälsomyndigheten är två. RFSU är också aktiebolag och säljer kondomer. Överskottet skapar resurser för RFSU att bedriva sin informationsverksamhet.  Ett av de krav RFSU:s förra generalsekreterare Åsa Regner drev var gratis preventivmedel till unga. I dag är Regner jämställdhetsminister. I budgeten för 2016 skrev regeringen »Alla preventivmedel som ingår i läkemedelsförmånerna görs avgiftsfria för kvinnor under 21 års ålder från den 1 januari 2017«. Kondomer ingår inte i läkemedelsförmånerna, men att RFSU:s inflytande på sexualpolitiken inte bara ett är Googlefenomen, och rör stort som smått,  är svårt att blunda för.

hus

Kristina Ljungros berättar om Klittrakampanjen, det ord man hittade på för kvinnlig onani. Det mesta RFSU gör och driver är frågor som de flesta tycker är vettiga och viktiga. Kristina Ljungros  talar om att lyfta fram ofrivillig barnlöshet, om en familjepolitik för dem som inte lyckas få barn. I debatten om samtycke och tafsande har RFSU varit den röst som velat föra bort diskussionen från bara juridik och alarmism och i stället betona vikten av det förebyggande arbetet.  Vikten av att i skolorna prata om att för att det ska bli sex, måste båda vilja ha det.

– Vi behöver prata om hur man kommunicerar med en partner, säger Kristina Ljungros. Hur kan man ta reda på om och vad den andra vill och hur säkerställer jag att den jag har sex med vill ha sex med mig? Vi behöver prata om att man har ett ansvar gentemot andra när det kommer till sexualitet. Det så kallade tjatsexet kommer många gånger att falla utanför lagstiftningen, och även om det inte är straffbart kan det vara problematiskt.

Det är i skolan det arbetet börjar. Trots framstegen finns mer att göra. Ett problem RFSU ser är att lärarna inte har fått tillräcklig utbildning i sex- och samlevnad.

– Nu har vi fått utbildning av lärare i sex och samlevnad för årskurserna fyra till sex, tidigare har det saknats. Undervisningen riskerar att bli väldigt heteronormativ, inte inkludera hbt-personer. Vi vet att många transpersoner inte känner igen sig i undervisningen. Sex och samlevnad ska ju sedan 2011 vara ett ämnesövergripande ämne. Det tycker vi är bra.

Få röster har invänt mot att hbt-personer inkluderas i undervisningen, tvärtom tycker de flesta i dag att det är självklart och att den kamp där RFSU varit tongivande har varit viktig. Men RFSU missar numera sällan en möjlighet att påpeka att normkritik är föreningens övergripande perspektiv. Nyckelordet i sexundervisningen i skolan ska vara normkritik och Kristina Ljungros förklarar vad RFSU menar med det:

– Det syftar till att se på hur vi ser på sexualiteten: vem får vara sexuell och på vilket sätt. När vi tänker på sex, vilka tänker vi på? Väldigt sällan på en kåt 80-åring kvinna, väldigt sällan på någon som sitter i rullstol. Vår syn på sexualitet är normativ kring vem som vara sexuell. I en viss ålder ska man ha en fast tvåsam relation, utgår alla ifrån, och från att alla är intresserade av motsatt kön  … Jag är 70 år och separerar, är det acceptabelt att gå in i en ny relation eller kanske ha två sexuella kontakter. När vi möter unga ska vi inte utgå ifrån att du är heterosexuell.

En mer konkret beskrivning av vad det normkritiska perspektivet innebär finns i materialet »Sex i skolan«. Det har skickats till skolorna som en handling efter att skolan fått i uppdrag att sexualundervisning ska vara en del av alla ämnen på högstadiet och gymnasiet. RFSU ger i broschyren några exempel på hur skolorna ska« arbeta med sex i olika ämnen«:

På bildlektionerna på högstadiet ska eleverna få lära sig om sagofigurers utseenden ur ett hbtq-perspektiv eller lära sig mer om »konsumtion av pornografi i lusthöjande syfte«.

På engelsklektionerna ska högstadieeleverna få lära sig hur man flörtar på engelska och hur man »tar upp frågan om att använda kondom«. När eleverna går till fysiklektionerna ska de få lära sig hur hållbar en kondom är. Under svensklektionerna ska grammatiken och ordkunskapen samsas med »strategier för säkrare sex med fokus på uttryck, samtalsingångar och kommunikation om preventivmedel«. På geografin ska eleverna få lära sig hur vanligt det är med preventivmedel i olika länder. Under kemilektionerna ska det undervisas om hur ämnena i glidmedel påverkar kondomens hållbarhet. Under matematiken ska man få lära sig hur stor risken är att smittas av en könssjukdom. Går man på teckenspråk ska man som lärare ta fram kommunikativa strategier i hur man föreslår säkrare sex.

Lärarna ska under tekniklektionerna lyfta fram tekniska hjälpmedel kopplade till sex.

Den starka betoningen av normkritik har enligt vissa debattörer förflyttat RFSU från en position där man arbetade med sexualupplysning utifrån fakta och sakkunskap, till en position byggd på något som på ett ytligt plan låter klokt och harmlöst, men vars innebörd borde diskuteras mer.

***

I ett radhus i Storvreta i Uppland studsar en ung pappa upp från soffan. En av sönerna är hungrig.  Den unga pappan mikrar blodpudding. Pappan heter Olof Edsinger. Ett bröllopsporträtt på honom och hans hustru Mona hänger på vardagsrumsväggen. De har tre barn.

Olof Edsinger har läst idéhistoria. Skrivit ett dussintal böcker, och blivit talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet, NFS. Föreningen har gjort ett eget skolmaterial om sex- och samlevnad, »Nära varandra«, som en reaktion på RFSU:s material. Föreningen har kallats kristen, men benämner sig religiöst obunden. I radion vintern 2015 intervjuades elever som just fått häftet, och som inte kunde hitta några specifika spår av kristendom i det. En bärande tanke i »Nära varandra« är att lyfta fram relationsaspekten av ämnet sex och samlevnad. Ett uppslag har rubriken »Råd för att hålla ihop en relation«. När författarna såg resultatet av en stor sexvaneundersökning bland 15 000 unga, Ungkab09, såg de att frågan »Hur får jag en relation att hålla?« hamnade högst. Det var en fråga som pekade på att kärleksnormen fortfarande var levande för många unga. Men vare sig i RFSU:s eller de stora läromedelsförlagens material fanns frågan om hur man får en kärleksrelation att hålla.

– I stället är det normkritiken som är det stora nya. Det finns en tydlig strategi från RFSU, man vill skilja reproduktion från det man kallar lustanatomi.

– Och jag kan köpa det. De flesta av oss har inte främst sex för att få barn. Men de flesta av oss är ändå medvetna om att det är en möjlig effekt. Faktiskt även med preventivmedel. Det finns något förrädiskt med det tänkesättet, för man bör ändå ha en tanke någonstans i sin värld att det kan bli en följd, man bör i alla fall känna till det. Om man bara fokuserar på lusten är ju risken att man blir ganska självcentrerad och styr väldigt mycket av sina behov efter egoistiska motiv. Det måste vara ganska kontraproduktivt om man vill bygga någonting mer stabilt och hållbart.

Edsinger ser det normkritiska som en ideologi. Inom den möter en klassisk tveksamhet till lagar och normer en till stora delar postmodern analys av olika typer av maktförhållanden. Normkritiken synar relationen mellan begrepp som »normalt« och »onormalt«. Enligt Wikipedia är normkritik »ett begrepp som används av personer som anser att det finns ett antal normer i samhället som gör att individer som följer dessa normer får mer makt i samhället än andra och hur dessa normer, när så är önskvärt, kan eller bör förändras.« Det normkritiska perspektivet innebär att söka förändra normerna snarare än att få människor att passa in i dem.

Genom att en norm alltid pekar mot vad som anses »normalt« bär den alltid på föreställningar om sin motsats, om det »icke-normala«.

Hade det inte funnits en heterosexuell norm som upprepas och imiteras hade det inte funnits homofobi, enligt den normkritiska teorin.

För både normkritiken och queerteorierna gäller att det är normbildningen som sådan som är problemet. Visserligen försäkrar man från normkritikernas håll att det finns vissa normer som får bevaras – till exempel »att vi inte ska spotta varandra i ansiktet eller gå in i andra människor på gatan«.

Men man är också snabb med att påpeka att normer som går att förknippa, antingen med makt eller med olika slags sociala eller ekonomiska företräden, är av ondo.

– Normkritiken har formulerats och utarbetats inom hbtq-rörelsen. Och alldeles särskilt av queer. Och man ska komma ihåg att långt ifrån alla homosexuella är queer. Det är en internationellt sett extrem rörelse. Så extrem att de flesta Svenssons enligt Edsinger inte förstår hur radikala de är.

– De tänker att det handlar om något slags allmän tolerans. Tolerans står inskrivet i värdegrunden i skollagen. Men queer motsätter sig tolerans. Varför? Jo, tolerans erkänner att det finns en majoritet och en minoritet, alltså ett maktförhållande och queer vill slå sönder alla maktförhållanden. Strategin är då att säga att inget är normalt. Allt är lika flytande. I en av de normkritiska antologierna skriver man till och med att man kämpar mot tanken på att man som individ ska få ett stabilt och sammanhållet JAG. Det försvårar nämligen projektet att krossa tvåkönsnormen, säger Olof Edsinger.

Han blir tyst en stund.

– Vad har psykologer och psykoterapeuter ägnat hela 1900-talet åt? Jo. Att hjälpa människor att få ett stabilt och sammanhållet jag. Här säger man, nej vi vill underminera detta. Det är klart att man kan ta sig friheter gentemot forskning, och beprövad psykologisk och terapeutisk erfarenhet, då.

Olof Edsinger tycker att idén att skolorna ska ta upp porrens lusthöjande effekter är ett svek från vuxenvärlden. När porren är tillgänglig för alla ska inte de vuxna stå och heja på och skrika: mera, mera. Han talar om porren, som något som eldar på och driver på utöver de flestas vanliga fantasier, och förgiftar många ungas bild av sex.

– Och om all kärlek är bra kärlek, hur ska jag då kunna dra gränser? Varför skulle det då vara en hjälp att, som RFSU, ifrågasätta kärleksnormen, trohetsnormen och tvåsamhetsnormen? Därmed inte sagt att alla måste leva efter de normerna, det måste vara var och ens val.

Edsinger tror att om vanliga föräldrar får veta att de som ligger bakom den här pedagogiken inte vill att deras barn ska få ett sammanhållet jag, skulle många ha synpunkter.

– Det är inte jämlikhet i största allmänhet man är ute efter, utan en aktiv social ingenjörskonst. Låt oss åtminstone få ett samtal om detta.

Olof Edsingers kritik mot RFSU:s skolmaterial väckte »Aktuellts« intresse i slutet av förra året. Han var inbjuden att debattera med RFSU i 21-sändningen

– Men RFSU kom inte. De tyckte inte att de hade något att vinna på en debatt, så det blev ingen. Och »Aktuellt« bedömde då att min kritik mot skolmaterialet hade blivit partisk.

***

Den queerinspirerade normkritiken är redan rättesnöre för flera statliga myndigheter. Diskrimineringsombudsmannens dokument för förskolan pekar på »tvåkönsnormen« och »heteronormen« som »begrän-

sande och uteslutande« och bygger på »tankesättet att det bara existerar två kön och att en persons könsidentitet och könsuttryck bestäms av det biologiska könet.«

I den statliga utredningen »Jämställdhet i förskolan« konstateras att »förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt«. I läroplanen beskrivs detta könspolitiska projekt med formuleringen: »Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller«.

Det står inte att förskolan ska undvika att förstärka traditionella könsmönster – något som många av dagens svenska föräldrar skulle skriva under på – utan »motverka«, aktivt hindra barnen från att göra sina egna erfarenheter, oavsett vilka. Den normkritiska agendan är tydlig.

I Skolverksrapporten »Diskriminerad, trakasserad, kränkt?« från 2009, och i förordet till den nyss citerade antologin konstaterar redaktörerna: »Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.«

I metodmaterialet »Våga fråga om sex« som är utgivet av Region Skåne och Malmö stad, med med ekonomiskt stöd från staten, står att:

»Vissa normer är nödvändiga för att interaktionen mellan människor ska fungera smidigt. Men det finns också normer som begränsar människors liv, och ibland är de direkt skadliga. Så länge vi följer normerna så märker vi dem inte. Det är när vi bryter mot dem som konsekvenser uppstår. Sexualitet berörs av många normer.« I ett kapitel sammanfattas tre normer: »En sexuell partner i taget, ingen pornografi, inga droger/alkohol, vara lagom sexuellt aktiv.«

En fjärde norm nämns också:

»Kärleksnormen utgår ifrån att kärlek och sex alltid hör ihop vilket bidrar till att vi ibland skuldbelägger personer som har sex utan att vara kära.«

***

När en litteraturprofessor i en tidning får den försmädliga frågan om hon förespråkar att kvinnor är avhållsamma är det kanske en fingervisning om vad som i dag är det mest subversiva. Vintern 2014 skrev Ebba Witt-Brattström en artikel om Lena Anderssons roman »Egenmäktigt förfarande«. Huvudpersonen Ester Nilsson anklagar Hugo Rask för att ha begått ett lagbrott, ett »egenmäktigt förfarande« som är den rättsliga termen för att olovligt ta och använda något som är i en annans besittning. I detta fall Ester Nilssons kropp.

Ebba Witt-Brattström skrev att Esters markering var ett ord i rättan tid, och  knöt ihop romanens budskap  med  kampanjen #fatta, som pågick samtidigt. Ett inslag i kampanjen var en youtubefilm, som visade en kvinna utsatt för pojkvännens alltmer våldspräglade sexuella utlevelse. Speakertexten var en kör av unga kvinnoröster: »smärtan är så stor«, »jag sa ju nej men han verkade inte höra mej«,  »fatta låt mig bara va’”.

Ebba Witt-Brattström kopplade ihop övergrepp med porren på nätet, och riktade ljuset mot RFSU:s sexbejakande skolmaterial.

De unga drabbas värst, skrev hon. »För de motstridiga känslor som nätets överdrivet könsstereotypa framställning av sex väcker hos ungdomar finns inget vuxenstödjande forum. Tvärtom uppmanas de alltmer högljutt att gilla läget. Extra tydligt blir det i det nya stödmaterial för lärare lanserat av bland andra RFSU. Här läggs tyngdpunkten på ›normkritik‹, däribland ›påstådda skillnader mellan kvinnlig och manlig sexualitet‹ och myter om ›naturlig monogami‹. Grundtanken tycks vara att polygamt sex alltid är något progressivt, en klassisk sexualradikal ståndpunkt.«

Mot bakgrund av att nätets genomslag under 1990-talet fått våldtäktsstatistiken att stiga drastiskt, för att inte tala om hur nätets »gang bang« slagit igenom med allt fler gruppvåldtäkter på unga kvinnor, förundrads Ebba Witt-Brattström över »flatheten inför denna etiskt förkastliga sexualpraktik också återfinnas hos civilsamhällets yttersta representanter«.

Dagen efter hennes artikel fick hon svar. DN:s Kristina Lindqvist skrev att Ebba Witt Brattström var ute på hal is . »Sex förpliktigar strängt taget inte till mer än att vara ömsesidigt i stunden. Det går inte att koppla rätten till kärlek till rätten att slippa sexuellt våld.«

Att säga att porren låg bakom de många våldtäkterna var fel, eftersom dessa hade med ökad anmälningsplikt att göra, och med en »uppmjukning av våldtäktsbegreppet«. Den som ville få bukt med våldtäkterna skulle driva frågan om en ny normerande samtyckeslag, skrev Lindqvist.

Vintern 2016 fick Lindqvist uppdraget att recensera Ebba Witt-Brattströms bok »Kulturmannen«, och såg i Witt-Brattström en fascinerande intellektuell solitär, med kunskaper och bildning som fick henne att stå över mediebrusets ytlighet. Men denna intellektuella person hade dåligt omdöme. Hennes ständiga jämförande av mäns och kvinnors skrivande tydde på en besatthet av binalitet.

Analysen av Lena Anderssons bok benämndes återigen häpnadsväckande, och i slutet av texten ställde Lindqvist frågan om det kunde vara så att Ebba Witt- Brattström verkligen förordade avhållsamhet som en strategi för att komma åt de sexuella övergreppen.

När Ebba-Witt Brattström dyker upp på ett kafé intill Maria kyrka på Södermalm frågar servitrisen henne om vilken bok hon ska bli intervjuad om i dag. Ingen bok alls i dag, svarar hon, bara om ett aktuellt ämne.

Hon säger att dagens toleranta syn på porr, oviljan att koppla ihop det med sexuella övergrepp, och fixe-ringen vid normkritik är en fortsättning på en sexliberalism med rötter i 1870-talet.

– Jag har länge försökt lansera teorin att då uppstår så att säga två rörelser som är lite besläktade men också olika och antagonistiska. Den ena är sexliberalismen och den andra är kvinnorörelsen. Kvinnorörelsen vid den här tiden talar om ansvar. Om två subjekt som möts. Sexliberalismen säger vid samma tid att mannen har rätt att tömma sig i varje tillgängligt sexobjekt, säger Ebba Witt-Brattström.

Kvinnorörelsens syn på sex präglades av syfilis-epidemin, där avhållsamhet var enda sättet att slippa en obotbar sjukdom som hotade släktets fortbestånd. Sexliberalismens lösning var att kräva en äktenskapsreform som kunde ge männen råd och tillgång till borgerskapets kvinnor. Sexliberalismens tongivande propagandister var Strindberg, Brandes och Munck, och man plockade selektivt bland argumenten. Senare företrädare åberopedae de delar av Freuds teorier, som beskev sex som en lika stark kraft som hunger och törst, men inte om Freuds tankar att sexdriften bör sublimeras för att civilisationen ska överleva. Sexliberalismen kom att prägla RFSU med början på 1960-talet. RFSU:s dåvarande ordförande Hans Nestius drev, tillsammans med författaren Lars Ulvenstam, kravet på gratis bordeller för handikappade.

– Männen frågar sig: Vad ska vi ha kvinnorna till, och kvinnorna blir sedda genom männens blick, som objekt. När p-pillren kom kunde man ju inte säga nej, man blev hånad om man sa nej. Det rullade på. Jag tror att man i Sverige har en tradition: vi är modernast i världen. Det är vår illusion.

Att sexliberalismen bibehåller  sin tillåtande syn på porr, också när porren ändrar karaktär är bara följdrikttigt, säger Ebba Witt-Brattström

– Mainstreamporren, som blir alltmer våldsam med starka inslag av kvinnohat, har möjligen med det sämsta i den sexuella driften att göra, men mycket lite med erotik. Idén att penetrationen alltid är en seger för mannen och ett nederlag för kvinnan, alltså att sexualitet handlar om mannens hävdvunna rätt att kränka kvinnan, infiltrerar även finkulturen.  Porrfilmsfilosofin är rena hjärntvätten. Att unga utsätts för den utan alternativ är tragiskt.

Att Ebba Witt-Brattström hudflängdes i tidningarna för sin tolkning av Lena Anderssons bok skrattar hon åt.

–  Lena Andersson berättade att många i Sverige tyckte att hennes romanfigur Ester ställde märkliga krav.  Här i Sverige tycker kvinnor att »Nä men vad fan Lena, vad tror du, vilken värld lever du i?« I Sverige tycker inte kvinnorna det är något märkvärdigt att tre gånger upplåta sin kropp åt en man som inte har några allvarliga avsikter. När Lena Andersson var i Mexiko och lanserade boken och berättade om att i Sverige tycker inte kvinnorna det är så märkvärdigt  … Då reste sig publiken och sa: För i helvete  … Hela publiken i stort sett: skär av honom kuken. Kvinnlig värdighet inkluderar kroppen, var deras inställning. Nu var det väl en bildad borgerlig publik, vi vet ju vad som händer i Mexiko i övrigt, men det intressanta är att de var helt främmande inför den svenska sexradikalismen.


***

Islutet av oktober säger Folkhälsomyndighetens Charlotte Deogan till Fokus att det inte blir fråga om en sexvaneundersökning i linje med de två föregående.

– Vi tänker inte fråga människor hur ofta de har samlag.

Varför inte?

– Ordet samlag är för heteronormativt. Studien kommer att ställa frågor om sex utifrån ett rättighetsoch hälsoperspektiv. Få reda på den sexuella hälsan genom att ställa frågor om hur människor uppfattar att de blir behandlade.

***

En skinande blank vinröd Citroên, en padda från 1971, står utanför radhuset i Uppsala, där Gisela Helmius bor. Trädgården är fylld av blommor. När hon gjorde sexvaneundersökningen 1996 var hon medlem i RFSU:s förbundsstyrelse. Nu säger hon att hon inte känner igen föreningen. När hon får höra att Folkhäslomyndigheten inte ska ställa frågor om samlag, för att ordet är heteronormativt, blir hon tyst en stund.

– Alltså, samlag med penis i slidan är en unik sexualhandling eftersom den kan leda till att nya människor produceras.  För en myndighet som arbetar med folkhälsa är det förstås viktigt att mer specifikt samla kunskaper på det området.

Vilken är den viktigaste sexulapolitiska frågan i dag?

– Jag skulle gärna se mer »könsjämlika« frågor om sexuella trakasserier.  I Bo Lewins och mina studier bland högstadieungdomar på 1980-talet var det en fråga som jag tänkte mycket på. Svaret på påståendet »Pojkar och flickor bör ta sexuella initiativ lika ofta« har jag ofta funderat över, inte minst när det rapporteras om »tafsandet« på festivaler. Pojkarna instämde i mycket högre grad än flickorna! De visste inte hur de skulle ta kontakt samtidigt som det förväntades av dem. Flickorna tyckte det var bra som det var – de får väl börja så känner jag efter om jag vill säga ja eller nej. Offerkoftan på! Men enbart på flickorna  … Kan man kliva ur den heteronormativa boxen någon gång?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera