Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
sdlta12a415-nh-1 Kultur

Filmhjälten fyller 100

För en mansålder sedan var Kirk Douglas Hollywoods stora actionhjälte. Den 9 december fyller han 100 år.

Kirk Douglas har levt under sjutton presidenter och hunnit få perspektiv på sitt land och världen. Barndomen, när han lärde mamma att skriva sitt namn i stället för tvärtom, är långt borta och att Donald Trump tagit plats på den politiska scenen gör honom bekymrad men knappast överraskad.

Drygt 70 år har gått sedan Kirk Douglas kom till Los Angeles från New York. Andra världskriget var just över men hade ersatts av det kalla kriget. En dyster skugga kastades även över Hollywood.

Fast det märkte nykomlingen inte först, bländad som han var av att bli hämtad med limousin och presenterad för stjärnan Barbara Stanwyck, som han fick spela mot i sin första roll, i »Fallet Martha Ivers«.

Filmen blev bra, stora roller följde omgående och efter fem år hade han blivit både Oscarsnominerad, för huvudrollen i boxningsfilmen »Champion«, och startat eget produktionsbolag inspirerad av nyblivne kompisen Burt Lancaster.

sdlta27be37-nh-1
Som Vincent van Gogh i filmen »Han som älskade livet« (»Lust for life«) från 1956. Foto: TT

Efter fem år hade han också lärt känna det politiska spel som pågick i kulisserna. Senatorn Joseph McCarthy var ordförande för den ökända senatskommittén som undersökte »oamerikansk verksamhet«. I hans stab ingick en skrupelfri ung jurist, Roy Cohn, som mot slutet av sitt liv skulle bli Donald Trumps personliga advokat och mentor.

Liksom Trump ville McCarthy hålla USA fritt från »främmande element«, men han syftade inte på muslimer utan på kommunister. Sovjet, som nyss varit allierad i världskriget, hade blivit den stora fienden och alla med vänstersympatier kunde misstänkas som infiltratörer.

I Hollywood fanns många med vänsteråsikter. McCarthy tvingade dem gärna till sin kommitté, utfrågningar av kändisar garanterade stor publicitet.

Men Kirk Douglas kallades aldrig, förmodligen för att han var ny i stan.

Han funderade senare över hur hans karriär skulle ha sett ut om han hade fastnat i McCarthys nät. McCarthy hade ett extra ont öga till judar och särskilt till judar med rysk anknytning. Kirk Douglas föräldrar Bryna och Herschel Danielovitch var ryska judar från en by i nuvarande Vitryssland. De hade 1910 tagit sig över haven till den lilla staden Amsterdam i delstaten New York, på flykt från svält och pogromer. Då som nu bevakade de europeiska länderna sina gränser hårt, men USA var fortfarande ett öppet invandrarland.

sdlsp67785d-nh-1
På Hotel Continental i Oslo under inspelningen av »Vikingarna« (»The Vikings«) 1958. Foto/TT

Så drömmen om Amerika var levande för dem som för många andra östeuropeiska judar. När de kom dit kunde de varken läsa eller skriva, det nya språket kunde de inte ens tala. Den enda rikedom de någonsin kunde hoppas på var många barn. När den ende sonen föddes sex år efter ankomsten till det nya landet hade de redan tre döttrar. Under de närmaste åren fick Issur, som pojken hette, tre systrar till.

Riktigt svårt blev det under depressionsåren, men tonårssonen och alla systrarna gjorde vad de kunde för att familjen skulle överleva. »Den som aldrig gått hungrig vet inte vad fattigdom innebär«, sa Issur många år senare när han blivit Kirk med hela folket.

Bryna höll ihop familjen och såg till att barnen studerade. Själv hade hon aldrig fått den möjligheten. Redan i skolan gjorde sonen sig ett namn som scenbegåvning och fick stipendium till skådespelarutbildning. Han hann göra några småroller på Broadway innan han blev flottist och skickades ut i andra världskriget. Efter krigsslutet 1945 kom han, 30 år gammal, till Hollywood sedan klasskompisen från scenskolan, Lauren Bacall, tipsat en producent. Där blev Issur Danielovitch Dewsky slutgiltigt Kirk Douglas, även om mamma kallade honom Issy så länge hon levde.

sdlta285088-nh-1
Titelrollen som slav och gladiator i »Spartacus« (1959). Foto/TT

Den nya stjärnan hade ett brett register, var på en gång karlarnas kille och kvinnornas Kirk. För porträttet av Vincent Van Gogh i »Han som älskade livet« fick Douglas sin tredje Oscarsnominering redan innan 1950-talet var slut. Sedan blev det inte fler nomineringar och någon Oscar kom inte hans väg förrän 1996. Då tog han emot en hedersstatyett för sina dittills 50 år som kreativ och moralisk kraft inom filmindustrin.

I slutet av 1950-talet låg annars hans fokus på storfilmen »Spartacus«, berättelsen om en slav i romarriket som gått till historien som upprorsledare. Om honom hade författaren Howard Fast skrivit en roman och Kirk Douglas köpte omgående filmrättigheterna. Han tänkte sig att både producera och själv spela huvudrollen.

För att det skulle bli möjligt behövde han ekonomisk uppbackning av något stort Hollywoodbolag. Det var inte lätt att få, Spartacus var revolutionär och Fast känd som kommunist – han hade till och med suttit i fängelse för sin vägran att vittna inför McCarthys kommitté.

Sådant folk ville filmmogulerna inte beblanda sig med, men samtidigt såg de historiens kommersiella möjligheter. Det fällde avgörandet.

Howard Fast skulle själv bearbeta sin roman till filmmanus, men klarade inte uppdraget. En pålitlig och snabb manusförfattare behövdes för att rädda situationen. Den bäste och snabbaste hette Dalton Trumbo. Enda problemet var att han också nobbat McCarthy och i likhet med Fast suttit i fängelse. Sedan dess stod han på de stora Hollywoodbolagens svarta lista. Fast han jobbade ändå. Under pseudonym hade han skrivit åtskilliga manus, till och med vunnit två Oscarsstatyetter – som andra tagit hand om.

Som stressad producent vände sig Kirk till honom. Officiellt fick en av hans egna medarbetare stå som skrivare. Men när filmen var klar krävde Trumbo att få se sitt namn i förtexterna och Kirk Douglas gav honom rätt. Så kom Douglas att bryta den svarta listans makt över Hollywood. De som satsat stora pengar förfärades, men »skadan« var redan skedd och en dyster epok i filmstadens historia hade i praktiken avslutats.

Kirk Douglas kom många år senare att hyllas offentligt för sin insats och förra året även äras i filmen om Trumbo. Men det stora filmbolaget hämnades.

sdlta22e0f5-nh-1
Rock Hudson och Kirk Douglas under inspelningen av »Mannen utan nåd« (»The last sunset«) från 1961. Foto:TT

»Spartacus« regisserades av unge Stanley Kubrick, som var noggrann och envis. Men eftersom han inte hade någon klausul om slutklippning i sitt kontrakt kunde varken han eller Kirk Douglas hindra att filmen stympades. Först många årtionden senare hittades en del av de bortklippta scenerna och sattes tillbaka in i filmen.

Kubrick såg Douglas som medskyldig till övergreppet och förlät honom aldrig. I fortsättningen höll han sig borta från Hollywood och spelade in sina berömda storfilmer i England.

Efter »Spartacus« som kom 1960 gjorde Kirk Douglas stora roller i närmare sextio filmer, de flesta på 1960- och 70-talen. Den politiska thrillern »Sju dagar i maj« om ett försök till statskupp i USA producerade han med moraliskt stöd från president John F Kennedy som aldrig hann se det färdiga resultatet.

Douglas var också norsk motståndsman på skidor i »Hjältarna från Telemarken«, Hollywoodversionen av »Kampen om tungvattnet« som den norska tv-serien 50 år senare kom att heta. Ett par filmer regisserade han själv – bland annat »Uppbådet« i mitten av 1970-talet, en till västern förklädd attack på den politiska korruption som kommit fram i ljuset av Watergateskandalen.

I ett återbesök på Broadway 1963 spelade han rebellen McMurphy i scenversionen av »Gökboet«. Han tänkte sig att göra rollen även på film men lyckades aldrig finansiera projektet. Det ordnade sig först sedan sonen Michael tagit över rättigheterna tio år senare och blev då en storsuccé i Milos Formans regi. Fast med Jack Nicholson i rollen.

Vid det laget var Kirk Douglas närmare 60 år och på väg ut ur rampljuset. En del regissörer undvek honom, eftersom han ansågs svår att styra. Producenterfarenheterna gjorde att han gärna visste bäst. 1991 överlevde han en helikopterkrasch och 1996 drabbades han av en stroke. Han kom tillbaka framför kameran mest för att visa att gubben förblivit en fighter, även om han hade fått svårare att röra sig och svårare att tala.

Den sista riktiga rollen i »Illusion« från 2004 handlar bland annat om en gammal mans komplicerade förhållande till en son. Den sortens konflikter har plågat Kirk Douglas mest hela livet. Han ville så gärna vara den pappa han själv tyckte sig ha saknat, men länge var det mest problemen som märktes.

Det första äktenskapet sprack och Michael och Joel stannade hos mamma Diana. Våren 1954 gifte han sig med tysk-belgiska Anne och Peter och Eric föddes. Anne är i dag 97 år och äktenskapet håller fortfarande.

Alla de fyra sönerna har på olika vis sysslat med film, och den yngste, Eric, gjorde också viss karriär som ståuppkomiker. Han presenterade sig då som Douglas-dynastins svarta får. Sprit och droger tog hans liv för tolv år sedan, när han var 46 år.

sdlsy94efb4-nh-2
Far och son. Kirk och Michael Douglas under  Children at heart-galan 2011. Foto: Evan Agostini/TT

Bara Michael har lyckats på riktigt. Men först efter ett föräldrauppror som i ungdomen tog honom till ett flummigt hippiekollektiv. Det har inte varit så enkelt för pojkarna, tvingades pappa konstatera. »Allt var lättare för mig, jag föddes fattig«.

Skådespelarkarriären är slut för Kirk Douglas men i paradrollen som god amerikan gör han fortfarande succé. Genom en stiftelse har Kirk och Anne gett mångmiljondonationer till olika humanitära ändamål, som kvinnocenter och barnsjukhus. »Mamma sa, även när vi inte hade mat så det räckte, att man alltid måste tänka på andra. Jag har försökt att följa det rådet.«

Och intresset för utvecklingen i USA och världen har inte mattats med åren. Han, som känt John F Kennedy och varit Lyndon B Johnsons goodwillambassadör i bland annat Mellanöstern, är sedan länge flitig författare till böcker och artiklar. Med tiden har han blivit alltmer avvaktande till militära problemlösningar och tveksam till religioners välsignelser.

Efter att ha levt i 95 år ansåg Kirk Douglas sig mogen att deklarera att medmänsklighet är den enda hållbara värdegrunden. »Om alla trodde på den religionen – att hjälpa varandra – skulle världens arméer upplösas. Orättvisor, intolerans och omänsklighet skulle försvinna – och inga svarta listor skrivas mer.«

Inför årets presidentvalskampanj tog han upp det oläkta sår som slaveriet fortfarande är. »Jag har levt länge och jag har sett många otroliga saker. Jag minns den tid när Ku klux klan var mäktigt och brände kors i trädgårdarna. Men jag har också levt tillräckligt länge för att se en svart man väljas till president – två gånger. Och jag hoppas leva tillräckligt länge för att få höra en presidentkandidat framföra en ursäkt för slaveriet. Vi kan inte radera historien men vi kan sträva efter att hatet fördrivs.« <

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera