Lars Cleveman: ”Musiken har räddat mitt liv”

Tenoren Lars Cleveman har sjungit åtskilliga huvudroller i operavärldens mest exklusiva finrum. Inte minst har han fått mycket positiv uppmärksamhet för sina Wagnertolkningar. Men för den som växte upp under punktiden i Stockholm väcker han också andra associationer.  

Allt började när hans far gav honom en grammofon. Då var Lars Cleveman sex år gammal.

– Pappa var affärsman och före detta rallyförare och hade mist synen på ena ögat i en rallyolycka, ungefär som Wotan i Nibelungens ring-trilogin. Jag träffade honom inte så mycket för han var gift och träffade morsan och mig i hemlighet. Men han var hängiven amatörsångare och gav mig den där skivspelaren som jag blev väldigt fascinerad av.  

Lars Cleveman skaffade en skiva med Jokkmokks-Jokke, som han gillade på den tiden. Men sedan fick han av sin mamma en inspelning av Rimskij-Korsakovs Scheherazade.  

– Jag blev uppslukad av hur man kan berätta en historia med musik, utan att använda ord.   

Även Tjajkovskijs sjätte symfoni, den som kompositören skrev strax innan han begick självmord, betydde väldigt mycket för Lars Cleveman som barn. När han gick i småskolan i Katarina Södra på Södermalm sa fröken att det hade kommit en man som hette Lars-Ewe Nilsson och att barnen kunde provsjunga för honom om de ville vara med i en ny gosskör i Katarina kyrka. Lars Cleveman räckte upp handen.  

– Jag fick sjunga lite skalor. Det gick bra och Lars-Ewe sa att jag kunde bli första sopran och jag tänkte, första sopran, är man chef då? Vi sjöng på högmässor och konserter och det blev väldigt stort för mig. Nästa grej var orgeln där i Katarina kyrka, jag tyckte det var en galet häftig maskin med ett orgelhus stort som en villa.  

Unge Lars Cleveman började ta orgellektioner för Lars-Ewe Nilsson, som var organist.  

– Han var väldigt viktig för mig, som vägvisare. Han kunde se vad ungdomar hade för kreativitet och det var alltid högt i tak. Sedan gav det ena det andra, jag lyssnade på Jussi Björling och tyckte den sångaren var helt otrolig och när jag var tolv-tretton år såg jag en tv-film om Frank Zappa, som gjorde ett enormt intryck. 

Så småningom gjorde Lars Cleveman lumpen i flygvapnet och allt fick ett uppehåll, men under den tiden lärde han känna musikern Martin Rössel och de upptäckte att de hade samma musikaliska förebilder.  

– Vi skulle mucka från militären ungefär samtidigt och Martin bjöd mig till sin muckarfest. Han hade bjudit massor av folk och köpt en hel del öl. Men det visade sig att jag var den ende som dök upp. Så det blev rätt många öl per man. Någon gång den kvällen kom vi på att vi skulle starta ett band som skulle heta ”Dom Dummaste”, efter Iggy Pops låt Dum Dum Boys. Konstigt nog kom jag ihåg allting dagen efter och vi bildade ett band tillsammans.  

Killarna gick en kurs på Elektronmusikstudion och spelade in låtar där på nätterna eftersom personalen inte gillade rockmusik. På morgnarna jobbade Lars Cleveman som tidningsbud. På dagarna tog han hand om sin mamma som hade blivit allvarligt sjuk. 

Så småningom gav de ut en kassett på skivbolaget ”Sista Bussen” och en singel med låten Jesu Kristi 100 krig som sålde överraskande bra. De fick spelningar på punkiga ställen som Musikverket på Södermalm. 

En konsert med dramatisk avslutning var när ”Dom Dummaste” blev förband åt postpunkbandet ”Siouxie and the Banshees” vid en konsert på Gärdet i Stockholm 1982. Ebba Grön skulle varit ett av förbanden, men sångaren Joakim Thåström hade skadat armen så ”Dom dummaste” fick hoppa in. 

– Vi fick överta Ebba Gröns öl- och spritranson, så det blev rätt rörigt och det var fyrtiotusen i publiken.  

När ”Dom dummaste” spelat klart kom Siouxes råddare fram till Lars Cleveman. 

– Han började tjafsa om att jag hade ändrat på mikrofonstativen. Han verkade gå på amfetamin och jiddrade om att han ville se mitt backstage-pass. Jag visade lugnt upp det och sa att han kunde stoppa upp det i arslet. 

Råddaren gav sig på Lars Cleveman, som en stund senare vaknade upp på gräsmattan och fick åka till Södersjukhuset och bli omplåstrad. 

Kan du berätta lite om din operakarriär? 

– Jag sökte jobb på Operakören och fick provsjunga två arior och blev antagen. Jag är glad att min morsa fick uppleva det, hon kunde knappt fatta att det var sant. Det var strax före hennes död. Det visade sig att hon hade haft cancer men hon vägrade in i det sista att träffa någon läkare. 

Två år senare kom Lars Cleveman in på Operahögskolans fortbildning. Där arbetade han med operasångaren Björn Haugan.  

– Han blev min viktigaste lärare, Björn kunde ta mig till en helt ny nivå på bara några månader. 

Efter examen vid Operahögskolan 1988 gjorde Lars Cleveman en häpnadsväckande karriär. Han hade sina första roller som solist på Folkoperan och Wermland Opera. 1996 knöts han till Kungliga Operan i Stockholm. Han blev snart en eftertraktad solist i Europa och har sjungit huvudroller på Köpenhamnsoperan och operahusen i Kiel, Stuttgart, Riga, och Halle. Parallellt har han gett ut skivor med ”Dom Dummaste” och soloprojekt.  

Störst framgångar har han haft med sina Wagnertolkningar. Han hade titelrollen som Tannhäuser i Bayreuth 2011, har framträtt som Tristan på Covent Garden och Parsifal i Albert Hall. Cleveman debuterade på Metropolitan som Siegfried både i Siegfried och Götterdämmerung. 

Clevemans fascination för Richard Wagner handlar om att denne var musikaliskt banbrytande. Före Wagner var operor uppdelade i olika sektioner, men hos denne tyske 1800-tals kompositör finns ett ständigt flöde och en enorm berättarkraft. Han skrev också sina egna texter.  

– Wagner skapade en hel värld som man aldrig tröttnar på. Man hittar alltid något nytt. Ringen till exempel är en berättelse där alla människotyper man mött i sitt liv finns med. Hela den mänskliga naturen, girighet, svek, brutalitet, våld, hat. Inget är tillrättalagt och man blir gripen av maktkampen som skildras. 

Du har alltså uppskattat musik som berättar en historia sedan du var liten? 

– Ja, och hos Wagner är det så kompromisslöst berättat. Ärligt, naket. Det handlar om att vara vilsen inom sig själv och i världen och att komma hem. För mig har det alltid handlat om det. Det går rakt in i mig. 

Lars Cleveman blir märkbart tagen när han talar om Wagner och måste hastigt samla sig. På sin releasekonsert för soloskivan Voices in My Head 2009 framförde han låten Wheel of Fortune/Mother, som handlade om modern. Det var en låt som gjorde starkt intryck på mig som var där. När jag tar upp den säger Cleveman att hans mamma hade ett ”jävla hårt liv”. 

Hon var född på landet och kom till Stockholm när hon var tretton-fjorton år. Vid nitton träffade hon på en konstnär som var rätt känd på den tiden som hette Aly Ben Salem. Han tyckte Lars Clevemans blivande mor var så snygg att han bad om att få måla ett porträtt av henne.  

– Jag har ingen aning om var porträttet hamnade. När hon kom till ateljén satt det en snubbe där som hon trodde var arab för han hade så mörkt hår, men det var farsan. De inledde en affär i tio år i hemlighet eftersom han var gift. 

Modern bodde inneboende i en etta på Södermalm. Hon saknade utbildning, blev ensamstående med ett barn, utan man.  

– Så blev hennes liv. Hon dog när hon var femtiotre år. Morsan sjöng bra, drömde om att jobba med musik eller konst, men det blev inget av hennes drömmar. Hon jobbade deltid som hemsamarit och tjänade typ åttahundra spänn i månaden när jag var liten. 

De hade det inte så fett. Pappan gav dem lite pengar i smyg, men övertalade en annan man att ta på sig faderskapet, en möbelsnickare i Göteborg.  

– Jag tror att hon sörjde ihjäl sig. Hon var desperat, rädd för läkare, rädd för myndigheter. Man vill inte säga ett förslösat liv, men på många sätt var det nog det. Och där var jag den enda som hade någon mening för henne och jag var på väg bort. Det var tufft.  

Lars Cleveman var tjugotre år när modern gick bort.  

– Det var hårt, men på ett sätt en befrielse. Min mamma kunde se mycket i svart och det tar man ju med sig. Det kan låta som magiskt tänkande, men Ringen och Wagner blev enormt viktiga för mig, inte bara som en biljett ut i världen men också som ett sätt att föra vidare det jag fått. Och som ett sätt att i någon mån ge tillbaka. Det låter som stora ord men musiken är det som har räddat livet på en. Det är vad det handlar om. 

***

Läs även:

Läs även: