Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
sdltb76fe21-nh Utrikes

Sydkinesiska havet stormar

Filippinerna vill bryta med USA och Kina gör fortsatt anspråk på andra länders territorialvatten.

Filippinernas nya president Rodrigo Duterte är mest känd för att ha sanktionerat massmord på tusentals drogmissbrukare och jämfört sig själv med Adolf Hitler. Men under sina fem månader vid makten har han även hunnit med att skaka om den globala realpolitiken ordentligt. »USA har förlorat«, dundrade Duterte inför världens tv-kameror under sitt fyra dagar långa statsbesök i Kina i slutet av oktober, och utlyste en »brytning« med USA såväl ekonomiskt som militärt.

Vid samma presskonferens talade presidenten även om sina »ideologiska omvärderingar« till Kinas fördel. Med tanke på att Duterte tidigare refererat till Obama som »en horunge« så kom hans uttalanden knappast som en blixt från klar himmel; särskilt inte som ledarna i Peking just har lovat honom handelsavtal värda över 100 miljarder kronor.

Icke desto mindre är tvärvändningen oroande för USA, vars 70 år långa allians med Filippinerna är en grundbult för närvaron i Stilla havet. På grund av Kinas alltmer aggressiva framfart i Sydkinesiska havet godkände Filippinernas högsta domstol tidigare i år ett nytt försvarsavtal med USA som ger amerikanerna rätt att stationera militär vid landets kust samt utbilda filippinsk militär.

Men sedan i somras har Duterte avslutat flera gemensamma patrulleringar med USA och talar i stället om att köpa kinesiska vapen. »Nu är det dags att säga adjö min vän«, sa presidenten inför en grupp filippinska affärsmän i Peking och framhöll att USA:s närvaro i hans land främst gagnat amerikanerna själva.

Även det amerikanska presidentvalet spelar Kinas territoriella ambitioner i händerna. Under sin valkampanj talade Donald Trump upprepade gånger om militärallianserna med länder som Japan, Sydkorea och Taiwan som »olönsamma«. De går ut på att USA erbjuder försvar mot främst Kina, i form av fördelaktiga vapenaffärer och trupp som ger amerikanerna möjlighet att skydda även sina egna intressen i regionen. Men Trump har krävt att länderna också ska betala för skyddet de åtnjuter.

Hillary Clinton hade sannolikt fortsatt på Barack Obamas utrikespolitiska väg med en »omställning till Asien« i fokus, och tveklöst stått upp för principer som navigationsfrihet på världshaven. Trump förespråkar i stället en »mindre aktiv« amerikansk utrikespolitik.

I jämförelse med amerikansk och filippinsk ambivalens står Kina fast som en fyr. President Xi Jinping har inte gjort avkall på en tum av de nästan 90 procent av Sydkinesiska havet som kineserna alltmer högljutt gör anspråk på. I mitten av november rapporterade statliga medier att Kinas första hangarfartyg är »redo för stridsuppgifter«, i en artikel med hetsiga citat från fartygets politiska kommissarie.

Men det är inte bara Kina som rustar upp. För två veckor sedan avslöjade tankesmedjan Asia Maritime Transparency att Vietnam har byggt en kilometerlång landningsbana och 23 hektar konstgjord mark vid ögruppen Spratly, som ligger drygt 300 kilometer från Vietnams kust. I somras placerade Vietnam även avfyrningsramper på öarna, vars raketer har kapacitet att träffa Kinas militära installationer i området.

Tankesmedjan påpekade samtidigt att den vietnamesiska expansionen är blygsam jämfört med Kinas, som med luddiga historiska argument också gör anspråk på Spratly. Kineserna har byggt längre landningsbanor på tre platser i Sydkinesiska havet, bland annat vid revet Mischief i Spratly som ligger 1 000 kilometer från
Kinas sydligaste provins.

Det stoppade dock inte Kinas utrikesministerium från att fördöma Vietnams landningsbana som »olaglig ockupation«, eller Xi Jinping från att ta Vietnams president åt sidan när Apec nyligen sammanträdde i Lima. Xi uppmanade där sin kollega att lösa dispyterna genom »bilaterala konsultationer och dialog«. Snarare än att behandla frågan i internationella sammanhang vill Kina nämligen förhandla med varje land var för sig, för att kunna utnyttja sin överlägsna storlek till max.

Och Kina har nu en starkare förhandlingsposition än tidigare. Så sent som i somras tvingades man på defensiven då Haagtribunalen avfärdade de kinesiska kraven i Sydkinesiska havet som orimliga, i ett mål som Filippinerna startade då Kina 2012 ockuperade revet Scarborough Shoal just utanför den filippinska kusten. Men under sitt besök i Peking gav Duterte legitimitet till Kinas fortsatta närvaro vid revet genom att beskriva Haagtribunalens dom som »en konspiration« underblåst av USA.

Under Apecmötet i Lima träffade Duterte även Rysslands president Vladimir Putin för första gången. Han garanterade då återigen sin ambition att röra sig bort från Washington, samt uttryckte sitt förakt för västerländskt »hyckleri« och »mobbning«.

Ett starkare och mer aggressivt Kina har nu lättare än på länge att tvinga mindre grannländer till eftergifter i sin jakt på regional dominans. För hur ska ett splittrat världssamfund lett av Donald Trump hantera en ohelig allians mellan auktoritära ledare som Xi Jinping, Rodrigo Duterte och Vladimir Putin?

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera