Synvinkel

Norberg vs. Norberg

Johan Norbergs bok »Framsteg«, redan en internationell storsäljare, ges ut på svenska. Men vilka är de bästa argumenten mot att nästan allt har blivit bättre? Fokus bad författaren själv att ifrågasätta sin optimism, med hjälp av sina ­smartaste kritiker.

Sedan min bok »Progress: Ten Reasons to Look Forward to the Future« gavs ut på engelska i slutet av förra året, har jag framför allt mött två invändningar. Den första är att jag har sagt det här förut.

Det är sant. Sedan min bok »Till världskapitalismens försvar«, utgiven 2001, har jag återkommande skrivit och talat om att världen är betydligt bättre än de flesta tror och att fattigdomen minskar snabbare än någonsin tidigare. Du som läser detta tillhör »the one percent« av alla som någonsin har levt, i termer av hälsa, välstånd, säkerhet och frihet.

Vi behöver bara gå 200 år bakåt i tiden för att finna en värld där 90 procent av alla människor levde i extrem fattigdom. I dag är det runt 9 procent. Antalet länder där medellivslängden är längre än 40 år har gått från noll till samtliga.

»Framsteg« handlar, igen, om dessa och andra goda nyheter, och om de tekniska, ekonomiska och politiska förändringar som gjorde framstegen möjliga. Jag har stor förståelse för den i övrigt positive Timesrecensent som tyckte att jag i min påstridighet kan påminna om en gatupredikant.     

Den andra av de vanligaste invändningarna mot min bok, förklarar varför jag trots allt utsätter mig för den första invändningens kritik. Den andra invändningen är nämligen att det jag redovisar omöjligen kan stämma. Det kan inte ha gått så bra, för allt känns så mörkt.

När jag för några månader sedan delade med mig av ett diagram på Twitter, där jag sammanfattade hur fattigdom, undernäring, barnadödlighet och analfabetism på ett ungefär har halverats på bara 25 år, retweetades jag snabbt av en kvinna som lade till sin egen tolkning: »Skrämmande diagram som bekräftar känslan att allt går åt helvete«.

Hon hade läst diagrammet upp och ner.

Hon är inte ensam om att göra det. Bara en mycket liten minoritet är medveten om det viktigaste som har hänt mänsklig-heten. Studier från Gapminder och Novus visar att få vet att fattigdomen över huvud taget har minskat. När det förhåller sig på det sättet måste man tjata, för människor känner hopplöshet i onödan. Det hotar sådana reformer som skulle kunna göra att utvecklingen kom fler till del.

Diagram

Men jag har också mött många tunga invändningar i sak. Den första kan vi kalla genomsnittsinvändningen.

Många recensenter instämmer i min allmänna beskrivning. Vi lever i genomsnitt längre, bättre, friare och rikare än någonsin tidigare, men, tillägger de, det är trots allt bara ett genomsnitt. Det gäller inte alla, överallt. Se på ökningen av många psykiska problem, på växande skulder och spekulationsbubblor. Eller på migrations- och utanförskapskrisen i Europa, Mellanösterns sönderfall och en mer instabil geopolitisk situation. Många saker blir sämre.

Så är det givetvis. Om du själv dör ung är det ingen tröst att den genomsnittliga livslängden är över 80 år. Men min form av optimism är inte någon föreställning om att allt alltid löser sig. Det finns ingen försyn eller automatik som alltid guidar världshändelserna rätt, eller som placerar oss i den bästa av världar. Min optimism är i stället en insikt om att rätt institutioner, som lagstyre och frihet för forskning, experiment och utbyten, befriar mänsklig vetgirighet och skaparkraft, och att det kan ge oss alltmer kunskap och alltmer effektiv teknik för varje generation.

Det hindrar inte att vi då och då underminerar just de institutioner vi har sådan nytta av, att vi ibland gör storskaliga misstag eller att mänskligheten ibland drabbas av kollektivt vansinne. Det har hänt förr. Det kommer att hända igen.

En andra invändning kan vi kalla hållbarhetsinvändningen. Ibland skapar utvecklingen i sig negativa bieffekter. När ytterligare ett par miljarder människor äntligen kan producera, handla och resa frestar det på miljön. Det är inget jag förnekar, eller viftar bort. Men en rationell optimism säger inte att livräddande mediciner aldrig har negativa bieffekter. Den säger att bi-effekter inte gör det till en bra idé att strunta i medicinerna. Det är bättre att finna bot för bieffekterna, förfina medicinerna och utveckla nya.

En tredje invändning kan vi kalla förlorar-invändningen. Den kräver ett lite mer utförligt resonemang.

Det finns förlorare, även i en värld där det mesta blir bättre. Som bland annat The Economist konstaterar i sin recension av min bok finns en vit industriarbetarklass som har förlorat i både status och ekonomi de senaste decennierna, inte minst i USA. Många (dock ej The Economist) ser det som ett argument för protektionism. Titta bara på Rostbältet!

Här finns ett verkligt problem, en utvecklingens baksida. Varje gång vi gör något nytt eller något gammalt på ett bättre, snabbare eller billigare sätt, förutsätter det att vi slutar göra gamla saker på sämre, långsammare eller dyrare sätt.

Det är ett reellt fenomen och det måste tas på allvar, men det har fått extra stora proportioner i jakten på förklaringar till högerpopulismens framväxt. Här är det lätt att gå fel, om man inte tar reda på vad som faktiskt skett. Varför rostade de gamla industrierna i nordöstra USA?

Flest jobb förlorades faktiskt i Rostbältet mellan 1950 och 1980, innan den verkliga konkurrensen och strukturomvandlingen nådde USA. Efter andra världskriget mötte tillverkarna av stål, bilar och andra produkter i regionen väldigt lite konkurrens. Det gjorde att de aldrig upplevde något hårt tryck att modernisera och öka produktiviteten. Det enda trycket kom från fackföreningarna. De syd-
östra delstaterna hade »right to work«-lagar, som beskar fackets makt, redan på 1950-talet. Sådana lagar fanns inte i Rostbältet. Där drev facken därför upp lönekostnaderna tills arbetare i denna del av USA fick 13 procent högre löner än motsvarande arbetare i andra delar av landet. De fick världens bästa löner, förmåner och pensioner – och på sikt fick de sparken, för vem vill i längden köpa en sämre bil till ett dyrare pris?

Rostbältet är del i en lång tradition där industrier, regioner och länder ägnar sig åt självskadebeteende, för att de trodde att utveckling och globalisering bara händer andra. En del av lönestagnationen som amerikanska arbetare har upplevt sedan 1970-talet handlar mindre om en dysfunktionell ekonomi i globaliseringens fotspår, och mer om en korrigering av kostnadsnivån, efter att lönerna under ett par decennier vida översteg produktiviteten.

Det är viktigt att förstå detta, annars kan förlorarinvändningen leda till en politik som bara gör saken värre. Det är lätt att skylla den negativa utvecklingen på frihandel och utlänningar, men den stora fienden finns på hemmaplan. En studie från Ball Street university visar att ungefär 88 procent av industrijobben förlorades på grund av automatisering, inte på grund av handel. Det är därför skämtet lyder att framtidens fabrik bara har två anställda – en man och en hund. Mannen är där för att mata hunden. Hunden är där för att vakta mannen, så att han inte rör maskinerna.

Utrikeshandelns stora betydelse för den breda arbetarklassen har tvärtom varit att skydda den från vad som annars hade kunnat bli ett katastrofalt ekonomiskt förfall. Det genom att sänka kostnaden för konsumtion. Rika är inte lika intresserade av mysbyxor för 6 dollar eller familje-pack blöjor (ultra absorbent) för 17,57 på Walmart. Det är varor vars låga pris beror på internationell handel. Rika lägger en större del av sin inkomst på boende och jurister, som inte handlas internationellt. En amerikansk studie från 2008 visade att inflationen, av just detta skäl, var sex procentenheter lägre för fattiga än för rika.

Det är också därför Donald Trumps protektionism skulle skada låginkomsttagare mest. Tullmurar skulle inte göra att mer än en handfull fabriksjobb kom tillbaka, däremot skulle låginkomsttagare behöva betala mycket mer för allt de köper. Om utrikeshandeln avvecklades skulle den rikaste tiondelen hushåll bara förlora 4 procent av sin köpkraft. Den fattigaste tiondelen skulle förlora nästan 70 procent, enligt en beräkning av Pablo Fajgelbaum vid UCLA och Amit Khandelwal vid Columbiauniversitetet.

Inget av detta kommer emellertid att trösta den som drabbas av utvecklingen. En ofta åberopad uppskattning visar att import från Kina kan ha kostat USA totalt upp mot 2,4 miljoner jobb. Det låter mycket, men faktum är att landet förlorar och skapar runt fem miljoner jobb varje månad, året runt. Det avgörande är hur många nya jobb som skapas, inte hur många som gå förlorade. På det stora hela ser jobbskapandet i den amerikanska ekonomin ut att fungera, men det finns en grupp industriarbetare som har hamnat utanför.

Gammal-industri-ny-industri-1

Jag delar uppfattningen att något måste göras. Inte bara för dessa individers skull, utan också för globaliseringens legitimitet. Det amerikanska systemet hjälper inte till. Bara 1 cent per arbetsmarknadspolitisk skattedollar används till omskolning och hjälp att hitta nya arbeten, medan 99 cent används till att förtidspensionera och dela ut invaliditetsstöd.

Det skulle behövas en mer offensiv politik för att hålla kvar människor i arbetslivet, till exempel genom att ta bort regleringar, licenskrav och hinder för byggande, som gör det svårare att flytta dit jobben finns. Det behövs också en mer innovativ arbetsmarknadspolitik, kanske med löneförsäkringar, flyttbidrag och digital distansundervisning under hela livet.

Den sortens system försöker inte stoppa förändringen, utan drar nytta av den. Och det är bra, för jag tillhör dem som tror att risken är större att det går för långsamt än för snabbt. Det är inte omvandlingen, utan stagnationen vi ska vara rädda för. I Wall Street Journal riktar Matthew Rees just den invändningen mot mig. Håller inte framstegen på att sakta ner?

Han hänvisar till den fascinerande boken »The innovation illusion«, där svenskarna Fredrik Erixon och Björn Weigel visar att institutionell feghet, lathet och regleringar har fått många företag att dra ner på innovationstakten.

Det ligger mycket i det. Stora genombrott, från mikrochipset till konstgödseln, gav mänskligheten en knuff som ger oss fart även många decennier senare, men
varifrån får vi nästa knuff om vår kultur blir alltmer ålderstigen? Jag ser ingen brist på potential. Artificiell intelligens, robotik, bioteknik och materialteknik håller på att revolutionera världen, men vi måste våga släppa fram den. Annars blir vi alla förlorare.

En fjärde invändning kan vi kalla ojämlikhetsinvändningen.

Under det senaste decenniet har den globala ojämlikheten faktiskt minskat för första gången sedan den industriella revolutionen. Men samtidigt har den ökat inom många rika länder. Kritiker menar att den ojämna fördelningen visar att framstegen bara omfattar en liten klick. Men de stora vinsterna som skapas av en ständig ackumulation av kunskap och teknik, kommer inte från antalet kronor i plånboken. De kommer från vad man kan få för kronorna i plånboken.

Bill Gates må vara tio miljoner gånger rikare än genomsnittssvensken, men lever han ett tio miljoner gånger rikare liv? Jag tror inte det. De superrika bor bättre, men där hemma använder de inte en särskilt mycket bättre mobiltelefon och dator än genomsnittssvensken – kanske är deras apparater rent av exakt samma sort som våra. De har inte så mycket bättre tillgång till världens kunskap eller underhållning. De bär inte kläder som värmer bättre. Även om de slipper flygplatsköer, är internationellt resande inte längre förbehållet de allra rikaste.

När vi föder barn löper vi inte mycket större risk än de rika att drabbas av spädbarnsdöd eller död i barnsäng. Våra barn har inte mindre chans att få lära sig läsa och skriva, eller äta sig mätta.

Den ojämlikhet som är så tydlig om man bara räknar kronor, krymper till historiskt låga nivåer om man i stället ser till hur vi faktiskt lever. Här finns ett problem som har att göra med hur vi traditionellt mäter välstånd. Många av de positiva förändringar som minskar ojämlikheten fångas inte av våra mått. När världens samlade kunskap såldes i exklusiva encyklopedier, gav det positivt utslag i BNP. När den nu distribueras gratis på nätet framstår det i statistiken som utan något värde alls. Uppfinningar kommer in i konsumentpris-index först efter att de har rasat i pris så att de blir allmänt tillgängliga, men det icke uppmätta prisraset är det som gör hela skillnaden för levnadsstandarden.

Man kan försöka mäta skillnaden mellan vad konsumenter tycker att något är värt och vad de betalar genom att fråga vad de skulle vara beredda att betala för att en viss teknik inte skulle försvinna. Det är svårt att få någon att ge upp internet, ens för 1 miljon dollar, så det vi lägger ut på våra bredbandsabonnemang säger inget om det värde vi tycker oss få. En tredjedel skulle hellre avstå från sex än från internet.

Ekonomhistorikern Joel Mokyrs favoritexempel är bedövning. Man kan fråga någon som strax ska läggas på operationsbordet vad hon skulle vara villig att betala för bedövning, om sådan aldrig hade uppfunnits. Svaret går mot det oändliga. Ändå märks just den tekniken knappt alls i våra välståndsmått. Det är uppenbart att våra traditionella verktyg för att mäta välstånd missar väldigt mycket.

Walmart

Allt det här kan vara rätt, ändå kan det bli helt fel.

Vid en Intelligence Squared-debatt köpte Cambridgestatsvetaren David Runciman nästan hela min beskrivning av vad som har hänt i världen, men lade till:

– Det säger ingenting om vad som kommer att hända härnäst.

I en mening har han rätt. Från auktoritära revolter, handelskrig och verkliga krig till förödande pandemier och globala miljökatastrofer finns mycket som kan undergräva förutsättningarna för framsteg. Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning. Framtiden är inte bara raka linjer som förlänger historiska mätserier.

Skälet till att jag skrev boken är inte att jag är nöjd, utan orolig. Om människor inte noterar de framsteg som skapas av en öppen värld kommer de inte att kämpa för den. Människor som är rädda för världen och varandra kommer att vilja skydda sig bakom murar och starka ledare.

Den obotlige optimisten kan ändå invända att allt som kunde gå fel under 1900-talet gjorde det: depression, nazism, kommunism och två världskrig. Ändå ökade medellivslängden under det århundradet från 30 till nästan 70 år och vi minskade fattigdomen mer än någonsin.

Det säger oss två saker: dels att de vetenskapliga, tekniska och sociala framstegen kan fortsätta, trots extremt ogynnsamma omständigheter, dels att det sannerligen inte är det enda viktiga i världen.

Bakslag kanske bara är hack i en uppåtgående kurva, men är hacken tillräckligt djupa kommer många att falla handlöst. Problemet med det långa loppet är, som vanligt, att det består av korta lopp som vi måste ta oss igenom.

synvinkel
Johan Norberg är fil mag i idéhistoria och författare. Hans böcker har översatts till fler än 25 språk. »Framsteg«, Volante förlag, kommer ut i mitten av mars.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera