Kristen tolerans är en motvikt mot cancelkultur

Varken godhetssignalering eller cancelkultur hör hemma i ett kristet samhällsbygge. Därför behövs det kristna arvet som motvikt mot dagens intolerans.

Text: Olof Edsinger

Sverige som en moralisk stormakt har länge varit en del av vår självbild. Sverige har varit demokratins och de humanistiska värderingarnas högborg och vi har gärna berättat för den övriga världen om våra lösningar på mänsklighetens små och stora frågor.

Samtidigt har det blivit smärtsamt tydligt att bilden av Sverige som lysande undantag inte längre håller – om den någonsin gjort det. Även vi brottas i dag med problem som för bara något decennium sedan uppfattade som osvenska – med problemen i utsatta områden som särskilt iögonenfallande.

Identitetspolitisk renässans

Minst lika allvarligt är dock vad som håller på att ske med våra demokratiska reflexer. I en nyligen genomförd enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet framgår att ungefär halva Sveriges befolkning upplever att de inte kan tala öppet om sina politiska och religiösa uppfattningar. Detta för att deras omgivning skulle kunna uppfatta åsikterna som stötande.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Ännu mer graverande är att var femte svensk enligt samma undersökning är beredd att inskränka grundläggande fri- och rättigheter för de grupper vars åsikter de ogillar. Mer än var tredje är beredd att upphäva deras rätt att demonstrera eller bilda egna intresseorganisationer.

En viktig orsak till denna utveckling är att vi under senare år har sett en renässans för det identitetspolitiska tänkande som traditionellt varit förknippat med socialistiska och nationalistiska miljöer. En iakttagelse som understryks av att de mest intoleranta enligt SOM-undersökningen betecknade sig själva som socialdemokrater respektive sverigedemokrater.

Ett amerikanskt problem

Allra tydligast är dock detta mönster i USA, där Demokraternas fokus på minoriteter i allmänhet och rasfrågan i synnerhet bär på potentialen att slita hela det gemensamma samhällsbygget i stycken. Redan i lågstadiet har man på senare tid börjat drilla barnen i begrepp som ”intersektionalitet” och ”vitas privilegium”. Under Joe Bidens och tidigare Barack Obamas ledning pressar man på för att landets skolor ska öppna idrottstävlingar för tjejer – med tillhörande omklädningsrum – för transpersoner.

På så sätt bygger man in spänningar i befolkningen som i många fall driver på polarisering och motsättningar snarare än avhjälper dem. Särskilt som man i rasfrågan har lämnat medborgarrättsrörelsens gamla mantra om färgblindhet bakom sig – nu är det i stället rasmedvetenhet som gäller.

Som om detta inte vore nog har det kulturella trycket i både USA och Sverige rört sig från att omhulda samexistens och tolerans mellan olika grupper, till att i allt högre grad kräva bejakande, sympati och fördelar för minoriteter och grupper som uppfattas som svaga.

Godhetssignalering och cancelkultur

Vid en första anblick kan säkert detta låta befriande, då de flesta av oss föredrar att bejakas med hull och hår snarare än att bara tolereras av vår omgivning. Men som Lena Andersson skrev i en uppmärksammad ledartext i Svenska Dagbladet:

”Varje samhälle som betraktar tolerans som ’otillräckligt engagemang’ blir totalitärt.” Och vidare, i ett svar från Andersson på en replik från HBTQ-aktivister: ”Det eviga upproret med krav på rätt ståndpunkter, inte bara på rimligt handlande, skapar en ny kvävande dominans som är ogynnsam för samhällsfreden. Liberalismens frihet förutsätter att det får finnas en viss distans mellan människor. Alla kommer aldrig att uppskatta alla andras val och läggning.”

Apropå Anderssons tal om ”rätt ståndpunkter” är även detta en central del av vår tids ideologiska omsvängning. I ett antal frågor har det nämligen blivit viktigare att tycka och säga rätt saker, än att kavla upp armarna och i handling göra skillnad. Helt följdriktigt talas det i dag både om ”godhetssignalering” och om ”cancelkultur”, där det förra handlar om att det man säger är viktigare än det man gör, medan det senare handlar om att den som inte signalerar de rätta åsikterna förklaras för icke önskvärd. Och detta oavsett om man – som debattören Kajsa Ekis Ekman – kommer från vänster eller om man – som partiledaren Ebba Busch – kommer från höger.

Tolerans är nyckeln

Författaren Lena Andersson förespråkar tolerans. Foto: Maja Suslin / TT

Förutom att detta i förlängningen leder till en förskräckande snäv åsiktskorridor, leder det till ett närmast ogenerat öppet hyckleri. Det spelar nämligen ingen roll om de med ”rätt åsikter” bara ägnar sig åt just signalering, eller om de som raderas från offentligheten ägnar hela sin aktiva tid åt att förbättra världen. Det viktiga är symbolpolitiken och de rätta åsikterna.

Finns det då någon väg ut ur detta ideologiska moras? Lena Andersson föreslår att vi går tillbaka till begreppet tolerans. ”Tolerans”, skriver hon, ”innebär att stora fält av samhället inte politiseras. Tolerans är minimum och maximum och ett bättre ideal än kärlek och solidaritet, som är för stora och för laddade känslor.”

Det judisk-kristna arvet skulle hjälpa

Själv tillhör jag en annan idétradition än sekulärhumanisten Andersson, men landar ändå i samma slutsats. Det var trots allt en korsbefruktning av kristna väckelserörelser och sekulärt upplysningstänkande som drev fram den liberalisering av Europas samhällen som vi i dag härleder en så stor del av vår moderna demokrati till.

En central del av kristendomens moraliska vision handlar dessutom om att den sanna förändringen av samhället behöver ta sin början i förvandlade hjärtan. Det måste finnas en inre drivkraft bakom de förändrade beteendena, något som leder till att varken godhetssignalering eller cancelkultur borde ha i ett kristet präglat samhällsbygge att skaffa.

Och kanske viktigast av allt: I våra dagar finns det ytterst sällan utrymme för nåd och förlåtelse. Den som har sagt, gjort eller tänkt fel ska deplattformeras. Raderas. Utan pardon. Även här hoppas jag att vår kultur ska hitta tillbaka till det judisk-kristna arv som den från början utgick ifrån. Inte i statskyrkans allt för ofta kvävande form, utan i sin frivilliga och ideologiskt livgivande form.

Åtminstone för mig framstår alternativen som allt mer förskräckande.

***

Olof Edsinger är generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen.