Klockan klämtar för akademiens frihet
Sveriges position som forskningsnation är hotad. En klåfingrig statsmakt stoppar och åtalar forskare på mycket tveksamma grunder.

Bild: National Cancer Institute
Skribenten är professor vid ett svenskt lärosäte men vill vara anonym för att inte äventyra kommande anslagsäskanden och etikprövningar.
Ett liberaldemokratiskt samhälle innefattar flera friheter, däribland akademisk sådan. För forskningens del innebär detta enskilda forskares rätt att bedriva forskning fritt, det vill säga frihet att formulera frågor, utveckla metoder för att besvara dessa samt att publicera resultaten. Historien har lärt oss att andra maktinstanser i samhället – kyrkan, staten, företagen – inte bör tillåtas kontrollera forskningen. De får gärna understödja den, till exempel med forskningsmedel, som de dessutom kan rikta dit de behagar, men de får inte kontrollera den. Får de kontrollen upphör forskningen att vara fri och blir i stället lätt en systemreproducerande propagandaapparat.
Men forskningen i Sverige uppfyller inte frihetsidealet i alla avseenden. Lärosätena är myndigheter, ungefär som Försäkringskassan eller Trafikverket, och ska tillhandahålla grundutbildning till studenter och bland annat följa högskolelagen och offentlighetsprincipen.
Synvinkel
Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.
Forskning har dock inte inneburit myndighetsutövning, men detta har på senare år fallit i glömska bland såväl politiker som räddhågsna universitetsanställda. Det är inte ovanligt att de räddhågsna argumenterar för restriktioner av forskningen med motiveringen ”vi är faktiskt en statlig myndighet!”. Det vore fullkomligt otänkbart att amerikanska akademiker skulle säga motsvarande, ”We are actually an agency of the government!”. Men så är de också skolade i världens äldsta liberala demokrati. Svenska akademiker är tvärtom skolade i social ingenjörskonst och somliga av dem litar rentav mer på myndigheterna än på sin egen kompetens.
Det finns många exempel på hur den akademiska friheten undermineras här hemma. I denna artikel behandlar jag endast ett. Det baserar sig på den mycket säregna svenska lagstiftningen kring forskningsetik (SFS 2003:460).
Etisk reglering av forskning är i sig inget konstigt, utan tvärtom högst motiverad. Just därför växte forskningsetiska principer fram organiskt inom forskarsamfundet, först i form av den så kallade Helsingforsdeklarationen och senare i dess ämnesspecifika tillämpningar. Det råder konsensus i den fria världen om att Helsingforsdeklarationen skall följas.
Deklarationen omfattar forskning baserad på identifierbara studieurval/data och inskärper att i denna kontext ska deltagares samtycke alltid inhämtas, förutom under några få undantag. När samtycke är omöjligt eller olämpligt ska forskningen prövas av en forskningsetisk kommitté. Den enskilda deltagarens väl och ve ska alltid gå före vetenskapens.
I den fria världen opererar forskningsetiska kommittéer inom akademin exempelvis i form av ”institutional review boards” vid amerikanska universitet. I dessa sitter vanligtvis erfarna, betrodda, välmeriterade forskare. Man är noga med att kontrollen av forskning inte sker utanför akademin eftersom det skulle äventyra den akademiska friheten och autonomin. Begränsning av forskningens frihet ska, när den är nödvändig, vara kollegialt påbjuden.
I Sverige opererar tvärtom forskningsetiska kommittéer utanför akademin, närmare bestämt inom ramen för en annan myndighet, Etikprövningsmyndigheten (EPM). Den tillsattes 2019 i kölvattnet av Macchiariniskandalen, och efterträdde då de tidigare regionala etiknämnderna. I EPMs kommittéer har en jurist (domare) den tyngsta posten, ordförandeskapet. Därutöver ingår fem representanter för allmänheten, vilket innebär att alla ansökningar behöver författas för oinitierade lekmän snarare än för erfarna fackmän.

Slutligen ingår tio representanter med ”vetenskaplig bakgrund”, vilka sällan är erfarna, betrodda, välmeriterade forskare. Sådana forskare prioriterar nämligen att ägna sin arbetstid åt forskning, särskilt om alternativet är att utföra lågarvoderat myndighetsarbete under en domares tumme. I stället får EPM vanligen hålla till godo med vetenskapligt mindre meriterade representanter som – tillsammans med jurister och allmänheten – får en unik möjlighet att kontrollera sina mer forskningsaktiva kollegors vetenskapliga värv. Någon som föreställer sig att det gynnar forskningens kvalitet vid våra lärosäten?