Klockan klämtar för akademiens frihet

Skribenten är professor vid ett svenskt lärosäte men vill vara anonym för att inte äventyra kommande anslagsäskanden och etikprövningar.

Ett liberaldemokratiskt samhälle innefattar flera friheter, däribland akademisk sådan. För forskningens del innebär detta enskilda forskares rätt att bedriva forskning fritt, det vill säga frihet att formulera frågor, utveckla metoder för att besvara dessa samt att publicera resultaten. Historien har lärt oss att andra maktinstanser i samhället – kyrkan, staten, företagen – inte bör tillåtas kontrollera forskningen. De får gärna understödja den, till exempel med forskningsmedel, som de dessutom kan rikta dit de behagar, men de får inte kontrollera den. Får de kontrollen upphör forskningen att vara fri och blir i stället lätt en systemreproducerande propagandaapparat.

Men forskningen i Sverige uppfyller inte frihetsidealet i alla avseenden. Lärosätena är myndigheter, ungefär som Försäkringskassan eller Trafikverket, och ska tillhandahålla grundutbildning till studenter och bland annat följa högskolelagen och offentlighetsprincipen.

Forskning har dock inte inneburit myndighetsutövning, men detta har på senare år fallit i glömska bland såväl politiker som räddhågsna universitetsanställda. Det är inte ovanligt att de räddhågsna argumenterar för restriktioner av forskningen med motiveringen ”vi är faktiskt en statlig myndighet!”. Det vore fullkomligt otänkbart att amerikanska akademiker skulle säga motsvarande, ”We are actually an agency of the government!”. Men så är de också skolade i världens äldsta liberala demokrati. Svenska akademiker är tvärtom skolade i social ingenjörskonst och somliga av dem litar rentav mer på myndigheterna än på sin egen kompetens.

Det finns många exempel på hur den akademiska friheten undermineras här hemma. I denna artikel behandlar jag endast ett. Det baserar sig på den mycket säregna svenska lagstiftningen kring forskningsetik (SFS 2003:460).

Etisk reglering av forskning är i sig inget konstigt, utan tvärtom högst motiverad. Just därför växte forskningsetiska principer fram organiskt inom forskarsamfundet, först i form av den så kallade Helsingforsdeklarationen och senare i dess ämnesspecifika tillämpningar. Det råder konsensus i den fria världen om att Helsingforsdeklarationen skall följas.

Deklarationen omfattar forskning baserad på identifierbara studieurval/data och inskärper att i denna kontext ska deltagares samtycke alltid inhämtas, förutom under några få undantag. När samtycke är omöjligt eller olämpligt ska forskningen prövas av en forskningsetisk kommitté. Den enskilda deltagarens väl och ve ska alltid gå före vetenskapens.

I den fria världen opererar forskningsetiska kommittéer inom akademin exempelvis i form av ”institutional review boards” vid amerikanska universitet. I dessa sitter vanligtvis erfarna, betrodda, välmeriterade forskare. Man är noga med att kontrollen av forskning inte sker utanför akademin eftersom det skulle äventyra den akademiska friheten och autonomin. Begränsning av forskningens frihet ska, när den är nödvändig, vara kollegialt påbjuden.

I Sverige opererar tvärtom forskningsetiska kommittéer utanför akademin, närmare bestämt inom ramen för en annan myndighet, Etikprövningsmyndigheten (EPM). Den tillsattes 2019 i kölvattnet av Macchiariniskandalen, och efterträdde då de tidigare regionala etiknämnderna. I EPMs kommittéer har en jurist (domare) den tyngsta posten, ordförandeskapet. Därutöver ingår fem representanter för allmänheten, vilket innebär att alla ansökningar behöver författas för oinitierade lekmän snarare än för erfarna fackmän.

Slutligen ingår tio representanter med ”vetenskaplig bakgrund”, vilka sällan är erfarna, betrodda, välmeriterade forskare. Sådana forskare prioriterar nämligen att ägna sin arbetstid åt forskning, särskilt om alternativet är att utföra lågarvoderat myndighetsarbete under en domares tumme. I stället får EPM vanligen hålla till godo med vetenskapligt mindre meriterade representanter som – tillsammans med jurister och allmänheten – får en unik möjlighet att kontrollera sina mer forskningsaktiva kollegors vetenskapliga värv. Någon som föreställer sig att det gynnar forskningens kvalitet vid våra lärosäten?

Centralt för den forskningsetiska bedömningen är huruvida nyttan av ett planerat projekt överstiger risken som studiedeltagande innebär. Särskilt grundforskningsprojekt riskerar att avslås eftersom deras nytta per definition är svår att prognosticera. Det är närmast ett kategorimisstag att göra snäva nyttobedömningar av grundforskning. Icke desto mindre är exemplen otaliga där EPM har avslagit grundforskningsprojekt som visserligen konstaterats ha låg risk men som samtidigt bedömts ha liten eller ingen nytta.

Detta kan ske även när forskarna avser inhämta deltagarnas samtycke i de planerade projekten. Det statliga överförmynderiet slår alltså åt båda hållen samtidigt; det begränsar forskarnas rätt att fritt bedriva forskning, och samtidigt begränsas de presumtiva studiedeltagarnas rätt att fatta autonoma beslut om samtycke. I sådana lägen kan forskaren överklaga hos Överklagandenämnden för Etik-Prövning (ÖNEP) – ytterligare en myndighet, denna bestående endast av jurister.

”Aldrig mer en Macchiarini”* utbröt svenska politiker för några år sedan och gav EPM/ÖNEP mandat att ytterligare tygla den svenska forskningen. I princip all humanforskning ska numera prövas av EPM. Även om den planerade forskningen i strikt mening inte lyder under etikprövningslagen uppmanas forskare vid landets lärosäten att ändå inhämta ”rådgivande yttranden” från den externa myndigheten. Vetenskapsrådets och andra statliga forskningsråds anslagsmedel villkoras av ett sådant yttrande. Så den som behöver söka medel för att finansiera sin forskning måste alltså vara beredd att låta allmänheten, byråkrater och jurister reglera den. Nu yrkas det rentav på att även studentuppsatsprojekt ska undergå EPM-prövning/rådgivning, så att de inte ska kunna utnyttjas som ”kryphål” av landets forskare.

Vidare: de som lyckas få etiskt godkänt för ett forskningsprojekt måste till punkt och pricka hålla sig till planen, vilket i många fall är omöjligt på grund av oförutsedda praktiska komplikationer. Vid ”väsentlig förändring” måste planen nämligen återigen baxas igenom EPM/ÖNEP. Och vad ”väsentlig förändring” innebär är det ingen som vet, så många tar det säkra före det osäkra. Annars kan det nämligen sluta illa.

Så gick det till exempel nyligen för en svensk forskare som lyckats rekrytera fler deltagare till en studie än forskarteamet trodde när det först sökte och fick EPMs godkännande. Teamet anade inte att ett utökat deltagarantal innebar en ”väsentlig förändring” av projektet, möjligen dock en väsentlig förbättring som ingen vid sunda vätskor skulle kunna ifrågasätta. Men ÖNEP anmälde fallet till åtal.

Illa gick det också för en doktorand som arbetade med ett icke etikprövat projekt i vilket hon analyserade helt anonymiserade/pseudonymiserade intervjuer som dock innehöll ”känsliga uppgifter” (som etnicitet). Det hör till saken att projektet hade initierats av doktorandens handledare, många år tidigare, enligt dåvarande mer liberala praxis. Då behövde man inte söka etiskt tillstånd/rådgivande yttrande från en extern myndighet för en enkel intervjustudie. Även denna gång skickade ÖNEP ärendet, i detta fall en forskarstuderande, till åtal. Nämnden tyckte att det vore intressant att få fallet juridiskt prövat.

Doktoranden i fråga var antagligen av en annan uppfattning; efter flera års arbete blev det åtal i stället för disputation, en doktorsavhandling i papperskorgen och en stämpel att ha sysslat med ”oredlighet” i forskningen.

Att det rådde närmast bisarrt bristande proportionalitet mellan åtgärden och försyndelsen må vara hänt, ansåg Jörgen Svidén, ÖNEP:s kanslichef. Han förklarade att förvaltningslagens proportionalitetsprincip, som myndigheten ska följa, i praktiken inte kunde efterföljas: ”Annars skulle vi i princip aldrig kunna åtalsanmäla” (Universitetsläraren, 2022, april). Ett sådant resonemang ligger långt ifrån det ursprungliga syftet med forskningsetisk prövning, och är ett tydligt uttryck för alltför klåfingrig juridisk reglering och myndighetsstyrning av forskningen.

Svenskar har alltjämt högt förtroende för landets lärosäten, enligt SOM-institutets rapporter. Kanske delvis på grund av en falsk förvissning om att forskningen där är fri. Troligen är de lyckligt ovetande om att det sanningssökande som bedrivs utan vinstintresse vid lärosätena är under långt hårdare statliga restriktioner än det vinstdrivande kunskapssökande som bedrivs av kommersiella aktörer. De senare behöver inte behaga EPM för att samla in ”känsliga personuppgifter”.

De rimligaste åtgärderna är att lärosätena befrias från myndighetsbojorna och att deras forskningsverksamhet upphör att regleras via lag och kontrolleras av andra myndigheter. Klockan klämtar för akademins autonomi och forskningens frihet. Om Sverige vill förbli en framstående forskningsnation måste den säregna etikprövningslagen skrotas och forskningen etikprövas där kompetensen finns – vid lärosätena själva.

***

*Macchiarinis fall föll mellan stolarna; var det behandling eller forskning? Skulle han ha sökt etiskt godkännande för forskning skulle det troligen inte ha beviljats enligt dåvarande regelverk. Även då fanns externa (regionala) nämnder och en etikprövningslag för forskning. Om dessa nämnder åtnjutit kollegialt förtroende är det rentav möjligt att Macchiarini eller hans svenska medarbetare hade sökt etikprövning. För att undvika liknande skandaler i framtiden behövs ett etikprövningssystem inom akademin, som just åtnjuter kollegialt förtroende. Att regelverket för forskning skärpts efter Macchiarinis fall samtidigt som etikprövningen fortsatt sköts vid en extern myndighet gör dock inget för att förhindra liknande fall i framtiden, som kreativt kan definieras som behandling och därmed segla under EPMs radar.

Läs även: Forskare: Det går inflation i hedersdoktorat

Läs även: Wyndhamn: Så lät vi den svenska skolan förfalla