Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
matochdryck Krönika

Städade bilister och stekt ansjovis

Turkisk mat får Margit Richert att kliva över gränsen.

Finns det en gräns måste den korsas – vad ska man annars göra? Detta har varit mitt mantra i många år. Synd bara att jag blir ett vrak i varje passkontroll – som barn av ett svunnet Schengen är jag inte van vid allt detta granskande. Har vi pistoler i bilen? Stulen konst? Är jag den jag utger mig för att vara? Som om jag ens visste själv.

Den turkiska gränsen vid Sarpi var ändå en bris jämfört med att ta sig in i Israel, då en ung man på Ben-Gurion förhörde mig enligt protokollets alla regler.

– Varför så nervös? Vad döljer du? fräste han varpå jag gav upp och snyftade fram ett:

– Jag är livrädd för auktoriteter.

Men Turkiet! Vi var övertygade om att det skulle vara stökigt. Så var det alldeles ... europeiskt. Fantastiska vägar, städade bilister, ett rimligt och  begripligt språk med latinska bokstäver. Mer väst än så tror jag inte att jag skulle klara av efter 16 månaders grundkurs i underbart kaukasiskt kaos.

Min bild av turkisk mat har varit en blank fläck sånär som på döner och raki. Jodå, jag har nog ätit det, på samma sätt som jag hört Rihanna eller läst Dan Brown, det vill säga utan att någonting fastnat i minnet. Det tog mig inte längre än till Trabzon, Svartahavskustens eget Helsingborg, och en tallrik hamsi (stekt färsk ansjovis) med cevizli biber (en röra på paprika och valnöt) innan jag insåg att jag nog skulle tvingas omvärdera min kallsinnighet till det ottomanska. Maken satte i sig vitlöksstinn akçaabat köfte och föll samman i ett slags kötteufori jag sällan skådat sedan vi lämnat Sverige för den postsovjetiska världen.

Vi skulle egentligen åka hem igen efter en övernattning, men frukosten på hotellet var för god. Vitost, örtost, labneh. Små feta soltorkade oliver, kvittenmarmelad, menemen (äggröra med tomat och paprika), zucchiniplättar, potatis mosad med olivolja och chili, starkt turkiskt te i små glas (Svartahavskustens berg är fulla av vintergröna teodlingsterrasser). Mot Ankara. Och strösslat längs vägen ett pärlband av utmärkta hak. Fisk vid kusten, grillat lamm inåt landet. Och mellan dem mängder av stenugnsbagerier och ställen som säljer rostade kikärter och terrakottakrus; stånd med hunungsmeloner.

–Det finns så mycket saker, mumlade maken saligt när vi passerade vårt trettioåttonde möbelvaruhus. Väl inne på Migros, den turkiska motsvarigheten till Ica, är det jag som hamnar i extas.

–De har kikärtsmjöl! Och kolla! Kött i köttdisken!

Det var Ankara som slutgiltigt knäckte oss. Det må vara en stad av fulaste snitt: smogtäckt, ärrad av enorma motorvägsboulevarder, osammanhängande som avantgardistisk poesi. Men vi hittade en bokhandel i fem våningar med engelskspråkig litteratur och The Economist och flådiga kokböcker. Och när vi tråcklat oss fram till det lilla hål i väggen i Gamla stan som alla rekommenderade och maken beställt sin andra portion kolgrillat lamm och jag ätit min vikt i olivoljekokta bondbönor och shoppat mer pistagenötter än någon människa kan behöva och hittat kurdisk fermenterad chilipeppar (isot biber) med en doft mittemellan kaffe och choklad och mjäll, kådadoftande lokum.

Jag får väl helt enkelt ta mig samman vid gränsövergången hädanefter. För som jag upptäckte på väg tillbaka: jag blev inte stoppad för min suspekta uppsyns skull. När de unga männen med maskingevär och allvarliga miner tagit mig åt sidan i kön och begrundat mitt pass sken de så upp. – Ah, Sweden! Det är därför du är så vacker. Du måste komma tillbaka! Güle güle.

Ja, det måste jag nog.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera