Konsten att bli en narciss

I mitt finlandssvenska föräldrahem i Helsingfors lästes inte finska tidningar. Mamma kunde ingen finska. Där lästes svenska tidningar: de finlandssvenska huvudstadsbladen förstås och så Allers och Hemmets Journal.

Av mormor, alternativt farmor, lånade vi Vecko-Journalen. Vecko-Revyn och Se förekom också.

Sålunda var jag i tonåren förhållandevis väl orienterad i kändislivet i Stockholm. På Vecko-Journalens sepiafärgade bilduppslag stiftade jag storögd bekantskap med alla den svenska huvudstadens premiärlejon, bland dem det guldglittrande äkta paret Harry Schein och Ingrid Thulin, levande inkarnationer av rikedom och skönhet.

Först när jag kom till Sverige 1979 fick jag klart för mig att Harry Schein var socialdemokrat och att många av hans bästa vänner var socialdemokrater, bland dem Aftonbladets dåvarande chefredaktör Gunnar Fredriksson. På grund av den vänskapen visade sig Harry Schein ganska snart positivt inställd på förhand till mig som skribent och nämnde mig uppskattande i en artikel i Dagens Nyheter, om jag minns rätt.

Harry Schein behärskade ju svenska till fulländning både i tal och skrift. Olyckligtvis svek hans eminenta språköra honom tillfälligt just i den artikeln där han nämnde mig.

Han skrev nämligen att jag var klok som en alika.

Det var inte bara jag själv som undrade så smått hur detta skulle tolkas. Det gjorde nog rätt många andra också. Jag var vid den tiden helt ny, okänd kulturchef på Aftonbladet. Harry bad på sitt storskrattande vis om ursäkt när vi sedermera möttes.

Harry Schein och jag var inte umgängesvänner men vi träffades rätt många gånger genom åren i olika sammanhang. Jag vill inte påstå att jag tyckte om Harry Schein, han föreföll mig så frusen som människa, så extremt narcissistisk, men han var onekligen charmfull och attraktiv.

Intelligens är attraktivt, även erotiskt, i varje fall hos män.

Mot slutet av sitt liv grämde sig Harry Schein i böcker och intervjuer över att han aldrig hade ägnat sig åt »det lilla livet«. I praktiken saknade han helt familj. I Scheins äktenskap med Ingrid Thulin var det två ensamheter som möttes och fördjupade varandra, sägs det i filmen »Citizen Schein«.

Jag har själv på äldre dagar skrivit om hur det känns som om vissa grödor i ens inre marker har förtvinat, hur vissa av ens mänskliga kapaciteter aldrig har tagits i bruk, om man har avstått från »det lilla livet«. Livet där man inte i första hand presterar utan är behövd i egenskap av den man är, i egenskap av det man kan ge av sig själv.

För en tävlings- och prestationsmänniska, som får stor tillfredsställelse av uppskattande bekräftelse från omgivningen, som vill räknas och »bli någon«, som dessutom är begåvad nog att faktiskt bli någon, omvandlas narcissismens kreativa potential lätt till ett slags torka, om den stackars narcissen står ensam i sin rabatt utan näring från en omgivande familjs emotionellt befruktande mylla.

Barn frågar inte »vad« eller »vem« pappa eller mamma är. De frågar efter ömhet, inlevelseförmåga och ärlighet. Den mentala jordmånen låter tusen blommor blomma. I den rabatten får narcissen samsas med andra som kräver plats.

Text: