Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Lyxfällans lockelse

Kan staten låna kan väl en låg­avlönad polisrekryt göra detsamma.

Årskurs åtta i barnens skola hade hemkunskapsläxa i veckan. Gör en budget för nyblivna polisen Lisa. Hon tjänar 24 000 kronor i månaden, betalar 30 procent i skatt och bor med sin kille. De delar på hyran och på kostnaderna för det gemensamma barnet på två år.

– Pappa, vad kostar ett paket vaniljyoghurt och hur länge räcker det? Vad kostar frukostflingor? Och elen, ingår den i hyran? Dottern satte resolut Lisas familj på svältkost. Nudlar, blodpudding, möjligen en och annan korvskiva. Ingen lyx. Då skulle hon kunna spara 4 600 kronor av lönen.

Men är det verkligen realistiskt med ett matkonto på en tusenlapp i månaden, undrade jag. En bricklunch kostar ju 90 kronor, bara det blir närmare 500 per arbetsvecka. Nej, att köpa lunch var det inte tal om. Lisa hänvisades till att ta med gårdagens rester till jobbet.

Kanske berodde det på hemkunskapslärarens framsynthet, men antagligen var det en tillfällighet. Regeringens vårbudget kom hur som helst samma dag som vi brottades med Lisas ekonomiska planering. Jag kunde inte motstå frestelsen att försöka plocka pedagogiska poänger. Magdalena Anderssons uppgift är faktiskt inte helt olik Lisas, resonerade jag. Statens intäkter är det som Lisa och alla andra som arbetar betalar i skatt plus moms, företagsskatter och en del annat. Pengarna ska sedan räcka till pensioner, polis, fängelser, skolor, barnbidrag, sjukvård, försvar och lite till. Jag berörde inte det faktum att stora delar av välfärden hanteras av kommunerna, eller att Lisa inte betalar någon statlig inkomstskatt.

Utläggningen möttes med skepsis, trots förenklingarna. Man kan väl inte jämföra finansministerns budget med Lisas? Det är ju inte Magdalena Anderssons egna pengar. Där fanns onekligen en poäng. Helikopterperspektivet fungerade tydligen inte. Så det fick bli motsatsen, nedifrån och upp. Eller, om man så vill, kvällstidningarnas klassiska vinkel: Är du en budgetvinnare?

Hur påverkas Lisa om inkomstskatten och momsen höjs för att skolan och försvaret behöver större resurser? Precis, hon får mindre kvar i plånboken. Och vad händer om barnbidraget höjs? Då blir det mer att leva för. Här gled samtalet på ett naturligt sätt över till politiska prioriteringar mellan olika intressen. Och valfläsk.

Jag nämnde att den föreslagna sänkningen av skatten för pensionärer nästa år kanske kan gynna regeringen hos en viktig grupp i valet. Den typen av spelteoretiska resonemang intresserade. Hur ska en politiker maximera väljarstödet utan att svaga grupper missgynnas, samtidigt som Lisa slipper betala för mycket i skatt?

Fråga inte varför, men komna så långt i diskussionen gjorde jag något oförlåtligt. Gläntade på locket till Pandoras ask. Staten kan ju alltid låna, förklarade jag. Sverige har goda finanser och skulle kunna låna hundratals miljarder kronor utan problem. Samtidigt som jag sa orden förstod jag att jag hade gjort något dumt.

En olycksbådande glöd tändes i ögonen på min samtalspartner. Om Magdalena Andersson kan, så kan väl Lisa. Där ser man faran med att försöka vara överpedagogisk. Och av att förenkla.

Ut med matlådan ur hushållskalkylen. In med kreditkortet. Hädanefter blir det bricklunch för polisrekryten. Det värsta som kan hända Lisa är att kronofogden kommer. Men med lite tur kan hon bli dokusåpakändis på kuppen. Genom
TV3-programmet »Lyxfällan«. En ny favorit i hemmet.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera