Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Sjutton svåra år

Eniro var börshönan som värpte guldägg. Men det är länge sedan nu.

Sällan har så många kända namn inom svenskt näringsliv missbedömt ett bolags möjligheter som i fallet med sökbolaget Eniro. Här finns stoff för många avhandlingar vid landets ekonomihögskolor på teman som finansiellt risktagande, bristande styrning och hur ny teknik undergräver gamla affärsmodeller.

Efter tio år av kräftgång har nu Eniros ordförande Björn Björnsson – en nestor inom bolagsstädning – bestämt att det får vara nog. Flera månaders förhandlingar med bankerna avslutades nyligen med att Eniro fick klartecken att gå vidare med en plan som ska stärka balansräkningen och ge verksamheten nödvändigt andrum.

Men det satt långt inne och än är hoten inte undanröjda.

Ordförande Björnsson – som tidigare röjt i Trustor, Skandia och Carnegie – har ett effektivt vapen för att få de inblandade parterna att spela med. Situationen är så allvarlig att en formell rekonstruktion är det enda som återstår om konkurs ska kunna undvikas. Då skulle aktieägarna förlora allt och de långivande bankerna få ett krisande bolag att ta hand om på egen hand. Inget särskilt lockande alternativ.

– Det är »take it or leave it«, jag utgår ifrån att folk är rationella, sa Björn Björnsson nyligen till nyhetssajten Breakit.

För den som inte dagligen följer aktiekursernas utveckling och maktskiftena i börsbolagen kan uppgiften om krisen i Eniro möjligen komma som en överraskning. Visserligen har det varit en hel del svarta rubriker de senaste åren men Eniro är väl ändå ett storbolag med en stark underliggande verksamhet? Det handlar ändå om bolaget som ger ut telefonkatalogen. Närmast en del av folkhemmet. Fast, just det  … den finns ju inte längre.

För att förstå vidden av Eniros problem bör man gå tillbaka till börsnoteringen år 2000. Vissa menar att själva noteringsbeslutet var felaktigt från början. Inte för huvudägaren Telia som kunde sälja av en sidoverksamhet med vinst eller för bankerna som kammat hem stora pengar på arvoden och räntor genom åren. Men för de aktieägare som stannade efter den inledande smekmånaden blev det inte lika muntert.

– Det hade troligen varit bättre om Telia hade sålt till en private equity-aktör. Man skulle aldrig ha satt det på börsen. Är det något riskkapitalisterna är bra på så är det att konvertera en gammal döende affär till något nytt, säger en person som har följt resan nära.

Med starka kassaflöden från den svenska katalogverksamheten – minns Gula sidorna – och ena benet i den nya digitala ekonomin positionerades Eniro för investerarna som ett tillväxtföretag på en europeisk marknad, öppen för konsolidering. De investerare som nappade på detta upplägg var främst utländska aktiefonder, som hade ett gott öga till den stora kassan. Den borde kunna delas ut till aktieägarna.

Under Eniros förste vd Lars Guldstrand inleddes en expansionsresa som byggde på förvärv och lansering av nya tjänster i en rad länder. Men trots att det första bakslaget kom redan 2002 i form av en miljardnedskrivning efter en tysk felsatsning mattades inte tempot av. Tvärtom, Eniro ansågs vara störst och bäst i klassen.

Tidigare Teliachefen Lars Berg, som hade suttit i styrelsen sedan noteringen, tog över som ordförande 2003. Året därpå rekryterade han den nuvarande chefen för Bonniers, Tomas Franzén, som vd. Den nya styrelsens medicin för att locka placerarna blev att höja aktieutdelningen genom att öka den »finansiella hävstången«, som Lars Berg förklarade i årsredovisningen för 2003. I korthet innebar det att bolagets skuldsättning höjdes.

Detta gjordes med besked. 2007 var skulderna uppe i över 11 miljarder kronor. Den främsta förklaringen var köpet av norska Findexa 2005. Prislappen var svindlande 7,9 miljarder kronor. Findexa ansågs passa som hand i handske för Nordens ledande sök- och katalogbolag, men kom snabbt att bli en kvarnsten om halsen.

I efterhand är det tydligt att Eniro villigt drogs med i kreditbubblan som pumpades upp globalt och som mynnade ut i finanskrisen som briserade hösten 2008. Börsvärdet, som var över 18 miljarder kronor 2005, sjönk till under 2 miljarder efter krisen.

Problemet för Eniro var att bolaget hade lånat pengar till förvärv av övervärderade verksamheter som kortsiktigt ökade intäkterna, men där intjäningen inte var uthållig. Kassan användes till aktieutdelning.Bolaget hade också stora problem att ta hand om verksamheterna som var spridda över flera länder och där stordriftsfördelarna var begränsade. Parallellt gröpte den tekniska utvecklingen och nya användarmönster sakta men säkert ur Eniros tidigare dominerande position i Sverige.

Iphone lanserades 2007 och bara några år senare var smarta mobiler var mans egendom. Vem behövde en telefonkatalog, eller Nummerupplysningen för den delen, när det bara var att googla fram ett nummer i telefonen?

Jesper Kärrbrink hette vd:n som sattes att hantera den komplexa situationen. Han hämtades från Svenska Spel 2008. Det det var nu som Eniros utdragna och återkommande förhandlingar med bankerna började. Kärrbrink tog in närmare 5 miljarder kronor i två nyemissioner för att sänka lånebördan. Men det hjälpte inte och han fick sparken hösten 2010. Så sent som förra året gjorde han dock en dyster prognos för bolaget i Dagens industri:

– Nu är det nog kört för Eniro tror jag. Det fanns en potential till vändning, men problemen med finanserna har hela tiden tagit för mycket kraft och fokus från verksamheten.

Även Lars Berg lämnade ordförandeposten efter tio år i styrelsen. In klev Johan Lindgren som vd, Han hade en bakgrund inom bland annat Stenbecksfären och Telenor. En annan Stenbeckveteran, Lars-Johan Jarnheimer, tog över ordförandeklubban 2011. Som om inte det vore nog fick Eniro för första gången en storägare av kött och blod i form av finansmannen Staffan Persson som senare också gick in i styrelsen.

Bankerna höll sig till en början lugna och finanserna verkade vara under kontroll. Under 2013 och början av 2014 steg aktiekursen kraftigt då marknaden trodde att det värsta var över. Johan Lindgren kommunicerade att basen var lagd för framtiden och att den var digital. Symboliskt nog hade man fattat beslutet att sluta trycka Gula sidorna i Sverige.

Lindgrens resa som vd fick dock ett snabbt slut. Sensommaren 2014 kastades han ut och efter sig fick han en polisanmälan på grund av misstankar om fiffel med bokföringen. Anmälan ledde inte till något åtal, i stället blev de närmaste månaderna rejält turbulenta. Mediebevakningen var hård och Eniro tvingades revidera ner förskönade försäljningssiffror. Bankerna påminde återigen om vad som stod i låneavtalen.

I februari 2015 lyckades bolaget än en gång förhandla om avtalet med bankerna. Nya aktier trycktes upp och en konvertibel, ett slags skuldebrev som kan omvandlas till aktier, gavs ut. Men även denna uppgörelse vilade på bräcklig grund. Intäkterna hade vid det här laget fallit flera år i rad och var nu lägre än vid börsnoteringen femton år tidigare. Bolaget hade också genomgått ett mångårigt stålbad med bantad personalstyrka och andra besparingar. Stämningen var inte på topp och det skulle bli värre.

– Jag har varit med i många industrier som genomgått stora avregleringar såsom telekom-, el-, och apoteksmarknaden. Jag trodde att Eniro skulle vara lik dessa branscher. För min egen del var det nog den kulturella utmaningen jag missbedömde mest, säger Lars-Johan Jarnheimer i
efterhand.

Han talar om den »monopolistkultur« som flera källor med inblick i Eniro har vittnat om. Erfarenheterna från guldåren med de tryckta katalogerna ledde till ett internt motstånd när marknaden förändrades och nya arbetssätt krävdes. Eniro lyckades inte ligga i frontlinjen. Effekten märks inte minst på att Eniro tappade intäkter även på sin digitala affär förra året.

Lars-Johan Jarnheimer hoppade av från styrelsen våren 2016. In kom i stället Björn Björnsson och Örjan Frid som tog över som vd några månader senare. Denna den senaste generationen av Eniros härförare har fått följe av finansmannen Mats Arnhög som ser ut att bli en av de största ägarna i Eniro, om den nu föreslagna räddningsplanen går igenom.

Bankerna har alltså sagt att de är med på tåget. Nu ska aktieägarna säga sitt vid en stämma i juni. Därefter ska konvertibler och preferensaktier bytas till vanliga stamaktier, kontanter skjutas till och banklån skrivas av. Skulderna mer än halveras om allt går i lås, men hela processen kommer inte att vara klar förrän i höst.

Räddningsplanen är ett viktigt steg på vägen men betyder inte att Eniro automatiskt har hittat nyckeln till framgång på en marknad som kännetecknas av en allt snabbare utvecklingstakt. Den operativa räddningsplanen ser ut att bli ännu svårare att genomföra än den finansiella.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera